Jag planerar som sagt att flytta till Thailand om ca 1 år. 1-årsgränsen har jag satt därför att jag anser att jag behöver en vettig plan och jag behöver fundera på ifall det här verkligen är något jag vill; jag vill inte göra något impulsivt och sedan inse att det var helt bortkastat. Detta handlar om mitt liv och det är dags att jag tar mitt liv på allvar och att jag äntligen gör vad mitt hjärta känner.

I min efterforskning ingår bl a några enkla frågeställningar till mig själv, som jag kommer att publicera här på min blogg, och förhoppningsvis även svar på frågorna.

 

Fråga 1 – Varför?

Det första man måste fråga sig är – varför; varför vill jag flytta ifrån mitt hemland? Varför tror jag att jag blir lyckligare alternativt får det bättre i ett land där jag för tillfället inte ens kan göra mig förstådd på det språk de talar i sagda land? I mitt fall är det ju så att jag har träffat någon, och nu har jag/vi kommit till den punkten där vi antingen får besluta oss för att gå vidare och göra ett försök till ett riktigt förhållande, eller avsluta det här semesterförhållandet, där vi träffar varandra en gång om året. Vi har valt att ta det seriösare steget.

 

Det finns en annan anledning som ligger och gror inom mig, som inte alls har med kärlek att göra. Jag vill arbeta som översättare, men känner att här hemma får jag aldrig någon chans att ta itu med det. Jag har fullt upp med jobbet på Stena och visst, för tillfället tycker jag att jobbet är skitkul, men det är inte det jag brinner för; det är inte det jobbet som jag vill göra i resten av mitt liv. Sedan jag var liten har jag velat bli författare, jag skrev banala, tragiska historier på löpande band. Åren gick och det blev mindre och mindre skrivande. Till slut var de enda gångerna jag skrev när jag var iväg och reste, för då fanns det tid. Här hemma är det så mycket som distraherar och tröttar ut en; arbetet framför allt. Nu på senare år har jag beslutat mig för att försöka få igång en karriär som översättare. Bara jag får skriva känner jag mig nöjd, sedan spelar det inte så stor roll om det är mina egna ord jag bankar in i datorn eller någon annans. I Thailand skulle jag kunna få en bra chans att komma igång med detta. Jag inser att det kan vara segt i början, när man inte är riktigt etablerad och inte har någon erfarenhet att komma med, så därför känns det ju bra att vara i ett land där jag inte har så höga utgifter. Man kan leva för mindre, men ändå leva bra.

 

Svaren på ”Varför”:

För att sammanfatta mina anledningar så vill jag flytta för att jag är kär och vill ge mitt förhållande en chans, samt vill ge mitt skrivande en chans. Två flugor i en smäll. Hur kan man inte hoppa på det tåget????

Att flytta till ett annat land krävs mycket planering, mycket bomull och mycket mod. Planering för att allt ska gå så smidigt som möjligt när du väl tar steget; bomull att stoppa i öronen när alla ”det-går-inte” öser ned över dig och mod för att uppriktigt våga strunta i nej-sägarna. Ja, tänk om det inte går och jag inte lyckas. Vad är det absolut värsta som kan hända? Jag måste åka hem igen. Jag får lägga min dröm på hyllan med andra misslyckade försök, men då vet jag åtminstone att jag har försökt. Det finns ju inget värre än att alltid gå runt och undra vad som kunde ha hänt om du hade följt din impuls och gjort si eller så.

För att hoppa tillbaka lite i historien så har jag bestämt mig för att flytta till Thailand. Sedan 1 mycket förvirrat år tillbaka har jag en pojkvän där, och det har varit mycket upp och ned; ena dagen orkar jag inte längre med ett distansförhållande och nästa är jag helt överlycklig över att ha fått ett sms. Min pojkvän Ao och jag pratar inte samma språk, vi pratar inget gemensamt språk, vilket gör vårt förhållande oerhört trist och trivialt när jag är hemma och långt ifrån hans mjuka armar. Men jag känner ändå att jag vill ge honom och mig – vårt förhållande – en chans. För det första så är han en väldigt omtänksam, härlig kille och när jag väl är där är vårt förhållande mer än bra, trots språkbristningen. Det finns så många andra sätt att kommunicera på. För det andra så kommer jag annars att undra i resten av mitt liv vad som kunde ha hänt. Precis som jag gjorde med Surendra. Och det vet vi ju hur det slutade. Jag vill inte gå igenom en sån sak igen. Aldrig mer.

 

Ao är ung; kanske för ung för mig, men han berör något inom mig som ingen annan gjort på länge. Kanske till och med någonsin. Är jag då inte skyldig mig själv att gå vidare, att ta det ultimata steget? Det går inte att ha ett förhållande med någon man träffar en gång om året och då kanske max 3 månader. Man kan aldrig lära känna varandra. De flesta, om inte alla, viskar bakom min rygg om hur dum jag är – förstår jag inte att han har andra medan jag är hemma; hur kan jag vara så dum att jag vill ge upp mitt liv här för en sån ung kille som bara vill ha mig för att jag är vit; hur kan jag vara så dum att jag gör det här igen? Förra gången jag tog hit en asiat så gick det ju åt helvete. Varför prova igen? Nä, varför prova igen? Kanske för att det inte är samma person. Men jag har i alla fall lärt mig att inte ta hit en person jag inte känner. Därför väljer jag att flytta, för att kunna lära känna honom, och få reda på ifall han är mannen jag vill tillbringa resten av mitt liv med. Om det nu finns någon sådan. Vad gäller att han träffar andra när jag inte är i närheten – ja, vad ska jag svara på det? Jag har träffat tillräckligt många semesterflirtar för att veta om Ao är en "barkille" eller inte, och det vet jag att han inte är. Han har inte 2 tjejer på en kväll, och jag har svårt att tänka mig att han börjar med detta beteende bara för att han träffat mig. Sen finns det ju aldrig några garantier – vare sig med en svensk kille eller någon i Thailand. Hittills har ingen av mina hederliga svenska pojkvänner varit trogna mot mig. Sånt kan man ju aldrig veta på förhand; risken finns i alla förhållanden.

 

Den här nya bloggen kommer att handla en hel del om min planerade flytt till Thailand och vad jag stöter på för roliga fördomar; men även lite vardagstips för er som vill prova på en semester i det forna paradiset. Nästa år bär det av, så häng med från början!

Jag, liksom många andra i vårt land är uppfostrad att tro att ingenting går och att man inte klarar av någonting. Man ska ställa in sig i ledet och inte önska för mycket utan vara glad att man har ett jobb och inte kräva någonting; inte ta någon som helst plats. Det går hand i hand med den så kallade Jante-lagen där du inte ska tro att du är bättre än någon annan och att du över huvudtaget inte kan bidra till världen med något vettigt, för i samband med att man inte ska tro att man är speciell så ska man inte heller tro att man kan göra något utanför normen. Varför ska du vara bättre än dem och gå din egen väg? Varför ska du vilja göra något annat än det som din familj har gjort? Det förväntas att du ska göra precis som din familj och vara precis som din familj och ha samma drömmar som din familj. Avviker du från mönstret är det familjemedlemmarnas plikt att se till att du hamnar rätt i ledet igen, eftersom ni växt upp och levt tillsammans i hela ditt liv är det väl klart att de instinktivt vet vad du vill ha ut av livet – vad som gör livet värt att leva. Det är väl samma som de önskar av livet – konstigt vore det väl annars.

Det är nu väldigt tydligt för mig att det är så här jag är uppfostrad. Nu när jag vill flytta till ett annat land uppstår konflikter i familjen; speciellt pappa tycker att det är bäst att jag stannar här hemma. Han förstår inte alls min längtan att komma härifrån, han förstår inte varför jag vill jobba med något som jag drömt om i många år, varför jag inte bara kan vara nöjd med att få en lön insatt varje månad, det spelar väl ingen roll VAD jag jobbar med. Varför måste jag göra något som stimulerar mig? Varför måste jag vilja bo i ett annat land? Med en pojkvän som förmodligen ändå har andra kvinnor när jag inte är i närheten. Varför kan jag inte bara träffa en vanlig trevlig enkel svensk kille och slå mig till ro och skaffa barn och familj och hus och hund och katt och bil och hela baletten, precis som mina andra syskon. Varför måste jag vilja göra något så konstigt som att slänga alla säkerheter åt sidan och kasta mig huvudstupa ut i livet utan så mycket som en liten fallskärm? Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag inte får något jobb som översättare och jag inte klarar att försörja mig? Detta var frågor min pappa ställde till mig, och mitt svar var enkelt: om jag inte provar så vet jag ju inte. När han gått hem slog det mig, precis som klassikern säger – som en blixt från klar himmel – att det är ju så här jag faktiskt har levt under hela mitt liv. Jag har levt i min lilla ruta och inte vågat ta ett steg utanför, av rädsla för att misslyckas. Av rädsla för att folk ska se vilken bluff jag är. Nu när jag står här och vill gå utanför rutan uppdagas min svidande dåliga självkänsla – jag tror inte ett dugg på mig själv. Jante-lagen slår till; med sån nedslagningskraft att jag blir rädd att jag inte kommer att genomföra det här. Av ren och skär rädsla att jag ska misslyckas; att Ao och jag inte är rätt för varandra och att jag inte hittar något jobb som översättare, eller huga, att jag inte klarar av det när jag väl får ett; att jag inte klarar av att leva i ett främmande land, utan min familj och mina vänner. Det finns många ovettiga ursäkter man kan hitta på, det går att rada upp dem i all oändlighet. Precis som jag gjort i hela mitt liv, för det är det jag är uppfostrad till. Att ursäkta mig själv för att slippa leva mitt liv. Men nu är det slut på det här, mitt nya motto är:

Allting går, bara du har tillräckligt mycket vilja!