Backpacker är en person som reser världen runt med så lite packning som möjligt, som helst får plats i en liten ryggsäck. Med åren blev ryggsäckarna större, men än dock något som var lätt att bära på ryggen. Dessa personer som backpackade försökte leva på så lite pengar som möjligt för att kunna vara ute så länge som möjligt, samt eftersträvade så mycket kultur som möjligt och ett nära förhållande till lokalbefolkningen.

Någon gång började detta sakteligen ändra sig, jag vet inte när, men kanske redan när jag började resa. Då var ändå målet för mig och mina medresenärer att komma undan med så billig slant som möjligt.

 

1:a resan

Min och Pernillas första resa kostade 20 000 för 4 månader inkl en enkel biljett med Transsibiriska järnvägen, flygbiljett HongKong-Bangkok, flygbiljett Bangkok-New Delhi, flygbiljett New Delhi-Frankfurt. Vi var oerhört snåla. Pernilla skällde på mig varje gång jag fick en impuls att sätta i mig en Twix - den kostade ju faktiskt dubbelt så mycket som en måltid, så det var väl ändå onödigt...

 

De här senaste veckorna har jag tillbringat all internettid med att uppdatera mig själv och allt runt omkring mig – mina hemsidor, min CV, mina program, applikationer, mina profiler på jobbsidor; allt som man kan tänka sig. Vansinnigt trist emellanåt, men ibland är det givande och jag känner mig riktigt duktig. Och den där duktighetskänslan är ju varken att förakta eller förringa.

Resultatet/resultaten ser ni bl a på min sida och på min blogg. Det är små förändringar, men vissa av dem har tagit oerhört lång tid att klura ut, så hjärnan har inte precis legat på latsidan.

 

Så upp till bevis, vad har jag gjort?

Ny fotoblogg!

Jag har skapat en ny blogg; http://pix.charnette.se - en fotoblogg alltså. Har lagt upp en faslig massa bilder redan, och det tog en faslig massa tid (och särskilt när elen försvann och jag bara haft sporadiskt internet här och där), och det finns en faslig massa kvar, men jag är en bra bit på väg. Här kommer jag från och med nu att uppdatera mina foton, kommer alltså inte att bli så många på bloggen, jag tycker inte riktigt att de visas bra i den template jag har där. Kommer när jag är någorlunda klar med uppdateringen av alla gamla kort även koppla den till Facebook så att ni får uppdateringarna där.

När uppdateras denna blogg? Den kommer att uppdateras kontinuerligt, men inte helt regelbundet, då jag inte kommer att posta om jag inte har något material, dvs det kommer nog inte att bli varje dag. Men oroa er inte, ni kommer som sagt att få reda på när jag postat via Facebook.

 

Företagsblogg!

På mitt företags hemsida http://www.tantranslations.com (som jag ack så vetgirigt håller på att fixa i ordning) kommer jag att blogga också; 1 gång i veckan kommer jag att blogga ur företagsvinkel. Det kommer att handla om översättning, språk, och en hel del skrivande; alltså sådant som rör mitt företag. Så jag kommer förmodligen att sluta posta en massa om skrivtekniker och annat skrivtjafs i min vanliga blogg. Kanske till mångas glädje.

När uppdateras denna blogg? Varje onsdag. Jag har tänkt köra lite större posts, så 1 gång/vecka räcker gott och väl. Åtminstone nu i början.

 

Ny adress på min blogg!

Häromdagen bloggade jag om att jag äntligen fått bort ”/wordpress” från min bloggadress, så det här är den nya adressen: http://blog.charnette.se till min gamla blogg. Här kommer jag att fortsätta som innan, skriva om saker som stör mig, om mitt liv här i Thailand, om saker som fascinerar mig; ja precis som vanligt.

När uppdateras denna blogg? 3 gånger i veckan har jag nu bestämt mig för – tisdag, lördag och söndag.

 

Jag har även uppdaterat mitt gamla, sletna Photoshop CS3 till CS6 – hela 3 steg – och hm, jag är just nu lite förvirrad, för det ser så konstigt ut. :)  Inte van vid att ha en sån Windows-liknande miljö. Märkligt.

Även mitt Office-paket fick en face lift till 2011, eftersom jag ville kunna köra Wordfast med det, och jag hade 2008 innan och det var inte kompatibelt tydligen. Men det är det nu, dock har jag inte klurat ut hur man använder det ännu, men det är något jag måste få att fungera tydligen, eftersom jag måste använda någon slags CAT-tool eller TM för att arbeta som översättare. Tänk vad mycket man inte vet. Och i gengäld mycket man lär sig. Varje dag.

Up and at them!

 

Det börjar närma sig slutet nu för oss människor, eller för världen. Åtminstone om man ska tro de som förespråkar världens undergång genom Maya kalendern. Då är dagen för slutet 21/12-2012.

Enligt Maya-folket själva så är detta datumet för ”slutet på världen som vi känner den”, inte alls världens undergång, så vad betyder det då? Ja, det finns ju en hel drös med förklaringar till det. Men jag ska försöka undersöka saken så att vi ser vad vi har att vänta om knappa två veckor. Hang on!

Att bara söka på datumet ger över en miljard träffar – helt otroligt. Ett väldigt populärt ämne tydligen. Jag valde att börja på Wikipedia, i vanlig ordning.

So here we go!

Maya-folket tillämpade en kalender som kallades ”Long Count” långt innan ”vi” upptäckte den nya världen.

 

Vad är ”Long Count”?

Den identifierar vilken dag det är genom att räkna från skapelsen (och då menar de skapelsen av människor), vilket enligt beräkningar skedde, enligt vår gregorianska kalender, 11 augusti 3114 BC.

 

Så vad har ”Long Count” kalendern med domedagen 21/12-2012 att göra?

Vi lever i den fjärde världen, enligt Popol Vuh, som är en bok som består av skapelsemyter. Popol Vuh beskriver alla de 3 tidigare skapelserna, som misslyckats. Den fjärde lyckades och människor kom in i bilden.

Den tidigare skapelsen (nr 3) slutade enligt Long Count med datumet 12.19.19.17.19, vilket är slutet på 13 b’ak’tun och början på 14 b’ak’tun (=13.0.0.0.0). Detta datum sammanfaller med 20/12-2012 – det datumet är alltså slutet på 13 b’ak’tun – och 21/12 är början på 14 b’ak’tun. 13 b’ak’tun motsvarar cirka 5125 år. Då en tidigare skapelse (den 3:e) slutade på detta datum, så har man räknat ut (antagit?) att vår skapelse nr 4 även då slutar här. För att påbörja en ny skapelse, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att världen går under, snarare att det går in i en annan fas, eller liknande.

 

Slutet på en b’ak’tun är en happening som tål att firas

Enligt forskare så ansåg Maya-folket att det var en riktigt big deal att äntligen komma till slutet på en b’ak’tun, men inte på det sätt som det har tolkats i var och varannan människas huvud, utan på ett bra sätt. Det är ingen domedag; världen kommer inte att gå under. Det har funnits perioder (cyklar) innan och det kommer att finnas perioder efter. Utan tvekan.

Enligt Wikipedia så har följande forskare uttalat sig enligt nedan:

1957: Maud Worcester Makemson (Maya forskare & astronom): ”the completion of a Great Period of 13 b’ak’tuns would have been of the utmost significance to the Maya”.

1966: Michael D. Coe (arkeolog, antropolog, epigrafiker och författare): ”there is a suggestion… that Armageddon would overtake the degenerate peoples of the world and all creation on the final day of the 13th [b’ak’tun]. Thus… our present universe [would] be annihilated [in December 2012] when the Great Cycle of the Long Count reaches completion.”

Under 90-talet apade många lärda forskare efter MDCs tolkning. Tyvärr. Dock har senare forskning tytt mer på att slutet på 13 b’ak’tun torde vara en anledning att fira ordentligt, istället för att frukta undergång. ”Det finns ingenting som tyder på att de förutsåg en plötslig eller stor förändring i 2012.” Enligt Mark Van Stone (Maya forskare) var tolkningen av en ”Great Cycle” som kom till ett slut inget annat än en modern tolkning. 1990 menade även två andra experter: Linda Schele (Maya epigrafiker och ikonografiker) och David Freidel (arkeolog, Maya forskare och författare) att Maya-folket inte ansåg att detta var slutet för människorna, eller slutet på vår värld.

 Xultun

Den äldsta kalendern någonsin från Maya-folket har nyligen upphittats i Xultun, långt in i Guatemalas djungel. En kalender i form av en väggmålning. Det ska tydligen inte vara en nedräkning till världens undergång 2012, utan här förutspår eller beräknar de världen så långt bort som åtminstone 7000 år framåt. Enligt arkeologen David Stuart på plats så fortsätter Maya-kalendern i så många år så vi inte ens kan förstå siffrorna – miljoner, biljoner, triljoner, vad kommer efter? You get the picture? Det gällde tydligen bara att hitta alla delar av pusslet.

 

Men Nostradamus då? tänker ni nu. Han förutsåg ju också världens undergång 2012.

Hm ja och nej. Nostradamus har många profetior – men ingen har man lyckats läsa eller tolka INNAN sakerna har hänt. Som ni alla vet så är det ju alltid väldigt enkelt att efteråt, med facit i hand se alla tecken som fanns där. Ska en profetia verkligen vara så svårläst att man inte kan klura ut den innan de dåliga sakerna händer?

 

Istället för världens undergång börjar det pratas det mer och mer om en förändring i människors sinnen; att folk blir mer medvetna. Det är ju bra. Tycker i varje fall jag åtminstone. Folk borde bli mer medvetna. Med risk för att låta arrogant här, så blir väl världen en bra mycket bättre plats om alla är mer medvetna om sin själ och behandlar varandra på ett sätt som genererar positiv energi istället för negativ, att man inser vad som är viktigt och inte bara eftersträvar tom meningslös makt.

 

Så, mina kära, ni kan vara lugna, ni kommer att få uppleva ytterligare en jul i år, och förmodligen många fler.

Jorden kommer inte gå under, inte denna gången heller.

I alla fall inte om Maya folket får bestämma.

 

Jag satt idag egentligen och skrev på en helt annan post om ett helt annat ämne, men jag antar att jag får vänta med den – ge den lite mer tid, för när jag såg artikeln i DN blev jag ivrig att skriva om något helt annat. Måste ju följa mitt hjärta! ;)

 

För ett drygt år sedan, i april 2011, så skrev jag om mentaliteten i Sverige, i samhället, om hur vi är uppfostrade att aldrig ge oss ut på några riskabla äventyr av rädsla att det inte ska gå vägen. Att vi inte ens försöker för det kan ju vara så att vi inte klarar av det, att vi inte lyckas. Så varför ens försöka. Vi kan ju bli besvikna. Och ledsna. Och sårade. Men så kan det ju vara så att vi lyckas, att vi växer som personer och att livet blir mycket bättre än det var tidigare. Men nej, dumt att ge sig in i den leken.

 

Den här debattartikeln i DN sätter fingret på precis allting jag menade när jag skrev min post. Och lite till.

 

Vad är definitionen av en svensk?

 

Att vara svensk innebär att vara en i mängden, att inte sticka ut och inte tro att man är något. Man ska vilja samma saker som alla andra och man ska absolut inte vilja gå sin egen väg, eller söka sig själv. Man måste också ständigt komma på nya ursäkter till varför man inte ska leva sitt liv, utan hellre sitta instängd i ett låtsasliv, för det är bra att vara trygg. Att man samtidigt aldrig får uppleva något spelar ingen roll, för man är trygg.

 

Att vara trygg är något som verkligen uppskattas av oss svenskar. Att få kunna leva ett liv i trygghet och inte uppleva några katastrofer (naturkatastrofer är ju dessutom tack och lov så ovanliga i Sverige) eller tråkiga upplevelser alls. Det är väl egentligen vad varje normal förälder önskar för sina barn. Men istället borde de önska att deras barn gick igenom livet och lärde sig av sina erfarenheter, att de tog till sig de katastrofer som livet kom med på ett bra sätt och lärde sig att ta sig ur dem på ett bra sätt. För om du aldrig går igenom några dåliga erfarenheter, hur ska du över huvudtaget kunna lära dig något med substans? Precis som i artikeln: om du aldrig ramlat så gör det fruktansvärt ont när du väl gör det och du vet inte hur du ska hantera det heller. För alla ramlar någon gång – förr eller senare, oavsett hur tryggt ditt liv är eller har varit.

 

Livet blir så ytligt när du aldrig gått igenom något som utmanat dig eller format dig på ett eller annat sätt.

 

Curlingföräldrar är väl egentligen inget svenskt fenomen om än det är väldigt starkt i Sverige, förmodligen för att vi har detta trygghetsbehov inom oss. De curlade barnen som nu i mängder kommer ut i arbetslivet har inget säkerhetsnät över huvudtaget, för deras föräldrar har skyddat dem från alla dåliga erfarenheter, i hela deras liv. De har även sett till att samhället skyddar dem, till och med sett till att ”skolor” inte är elaka mot dem, inte sätter elev mot elev i tävlingar så att någon blir ledsen för att de förlorar. I sina ivriga försök att skydda sina barn inser de inte att de förstör sina barns liv. De curlade barnen klarar sig inte i livet själva, de står helt handlingsförlamade i det som kallas livet och vet inte hur de ska bete sig. Och varför ska man vilja bete sig när det ändå inte spelar någon roll? Dina föräldrar accepterar ju ändå allt du gör – utan att sätta gränser, för åh hemska tanke, att sätta en gräns för ett barn kan ju göra barnet ledset. En gräns lär inte barnet rätt och fel tydligen längre som när jag var liten.

 

Jag har också ofta funderat på det här med lagar – de lagar som finns för att skydda individen. Att bära hjälm, bilbälte, förbuden av otillåtna substanser osv. Dessa lagar skyddar mig själv som individ, och skadar sällan någon annan än mig själv, om jag inte följer dessa lagar, så vad har staten med det att göra? Om jag vill utsätta mitt liv för fara borde det väl vara upp till mig? Nej, det är det absolut inte, för om du inte förstår bättre så måste vi ju ta hand om dig. Vi måste skydda dig till varje pris, då du inte är kapabel till att ta hand om dig själv. Vi svenskar tar hand om andra, men det är sällan vi tar hand om oss själva.

 

Vi svenskar älskar att ta hand om andra

 

Vi glömmer bort att vi måste utsätta oss för det som kallas livet, för vi måste ju skydda oss och alla andra mot alla hemskheter som livet drabbar oss med. Det är bara det att utan de hemskheter som livet kommer med kan vi inte uppleva även de godheter som livet har. Att aldrig utsätta sig för någon som helst risk innebär att aldrig kunna vinna någonting, att aldrig kunna växa eller utvecklas. Ja livet gör ont, men det är väl det som är livet.

 

Jag har kommit till den punkten i mitt liv där jag är trött på att vara svensk, jag är trött på att aldrig vinna något, att alltid leva mitt liv trygg i min lilla bubbla, som en mätt och belåten katt. Jag vill utmanas och utmana, jag vill känna – även mina smärtor (oj vad jag ångrar redan nu att jag skriver detta), för de är ett tecken på att jag lever, och jag vill absolut inte leva i en liten bubbla, oavsett hur trygg den än är; det här är min tid, mitt liv och det är dags att jag lever det liv jag är ämnad för. Utan säkerhetsnät!

 

Jag funderar mycket på det här med att blogga. Dagens människor (och nu menar jag normala människor som har en dator och är måttligt teknikkunniga, och jag syftar inte på alla de därute som inte har någon email-adress eller inte ens vet var on/off-knappen till datorn sitter) läser bloggar, och det är tämligen svårt att få sin blogg läst, eftersom den finns så fruktansvärt många bloggar. Överallt. Och om vad som helst. Det finns tydligen bloggar för alla smaker.

 

För min del är jag lite halvfascinerad och intresserad av vad folk läser, eftersom jag själv är så totalt ointresserad av att läsa om andras skitsnack. Ska jag läsa ska det var intressant, gripande, roligt eller originellt. Därför har jag haft lite från och till med mina bloggar, eftersom jag på något sätt alltid verkar tappa lusten. Folk idag vill inte läsa om detta jag skrev ovan. Inte om man ska kolla på statistiken på t ex blogg.se. De mest lästa bloggarna handlar om INGENTING. Den mest besökta bloggen HELA tiden är ”Mr Madhawk” – som är en hockeyblogg. Ointressant, men förståeligt i den här sportfixerade världen vi lever i. Näst mest besökta bloggen är ”Spiderchick – bloggvärldens chickaste Mama!” Ok, en del inlägg är tämligen ok, men varför ser så många människor det som viktigt att läsa om sådana uppenbara trivialiteter som egentligen inte handlar om någonting, som om 1000 år egentligen inte spelar någon roll. Att läsa om någons trista vardag som egentligen är lika trist som din egen?

 

Jag försöker hela tiden hitta bloggar som jag tycker om att läsa, som behandlar saker som intresserar mig, vilket jag i början tyckte var väldigt svårt, men de senaste dagarna har jag hittat hur många som helst. De flesta handlar dock om språk på ett eller annat sätt.

 

Nedan hittar ni länkar till några av mina favoritbloggar, de som jag inleder varje dag med.

Linn (otroligt fina bilder)

Blondinbella (inte så blondin som man kan tro! Har väldigt varierande och emellanåt intressanta inlägg)

Write to Done (massa skrivtips för en skribent)

Catherine Jan (en översättarkollega)

Feber (teknik, internet, datorer å bröte)

Jeff Goins (en författare med en grym blog – allt om skrivande då givetvis)

Lifehack (så många olika ämnen för alla smaker)

 

Jag antar att vi alla har olika mål i livet, och ett av mina är att försöka påverka och förändra och få folk att tänka. Själva. Sedan är det klart att jag kan klämma in ett oseriöst ämne någon gång då och då så ni kan känna er på samma nivå som mig. ;) Men på det stora hela undrar jag hur alla människor har tid att tillbringa sina dagar med att läsa bloggar. Egentligen.

Eftersom jag hade sådan skrivkramp i tisdags och jag ändå var tvungen att posta något så planerade jag att tillbringa en del av min tid igår till att läsa några vettiga bloggar om skrivande.

Jag har beslutat mig för att posta tisdag, torsdag, lördag och söndag – VARJE vecka. Dels för att få en regelbundenhet i mitt bloggande, men mest för att jag behöver lära mig att fixa deadlines. Jag är dålig på att slutföra och ska jag arbeta med detta, så är deadlines något jag verkligen behöver öva på. Samt att skriva under pressen att faktiskt ha en deadline. Likaså att komma på ämnen på beställning. Alltihop är ett bra experiment, och ett utmärkt tillfälle att öva upp sig, och jag hoppas att det ger det utslag som jag eftersöker.

De senaste veckorna har jag tillbringat mycket tid framför min dator – okej jag tillbringar alltid mycket tid framför datorn, i stort sett hela dagarna från det jag vaknar till det jag somnar – men nu har jag tillbringat mer och mer tid med att läsa och skriva. Jag läser allt jag kommer över och det handlar mest om skrivande. De senaste 2 veckorna har det rört sig mycket om företagande också, vilket inte är lika rolig läsning, om jag ska vara helt ärlig, men ack så nödvändig. Jag är inte mycket för ekonomi, skapa budget, eller annat väsentligt som rör företagande, men nu måste jag ju lära mig och internet har resurser i överflöd. Tack och lov. Jag förstår som sagt inte alls vad folk gjorde innan internet. Hur kunde man ha ett liv? ;)

Nu har jag precis hittat en blogg som heter Write To Done och den handlar om skrivande – mest bloggskrivande, men även annan slags skrivning också. Idag läste jag ett inlägg jag hittade för några dagar sedan; som jag klickat ”Read later” på (en funktion som jag upptäckt nyligen, och nu är en flitig användare av). Det handlade om varför man ska skriva och för vem – ”Why you should write first for yourself”. Jag började fundera på mig själv, i vanlig ordning vill man ju alltid dra paralleller och hitta likheter med sina egna erfarenheter, och ett minne ploppade fram. En gång när jag skrev ett brev/email (minns inte riktigt, men det kan ha varit ett brev, för det var på 90-talet) till mitt ex, så skrev jag i slutet ned en fras från en av Petters låtar. Mitt ex hade aldrig hört låten och trodde det var jag som skrivit de spektakulära raderna och blev grymt impad. Han visste ju att jag alltid skrev, men inte vad. Jag, som är en ärlig filur, kunde ju inte annat än att bekänna färg och ja, han blev lite besviken. Men eftersom skriva är min grej så tänkte jag att jag kanske kunde skriva som Petter ändå – anamma lite av hans stil, hans jargong. Jag kastade mig in ett skrivande ”inspirerat” av Petter. Till slut hade jag fått ihop en dikt som jag tyckte var grymt bra, men totalt olik min egen stil – ord som jag aldrig skulle ha använt hade det inte varit för min tillfälliga önskan att vilja kunna skriva som någon annan för att imponera på min pojkvän. Jag lämnade den hemma på bordet till honom, men när vi träffades sa han ingenting om den, så efter ett tag tog jag upp det – varför hade han inte kommenterat. ”Jag tyckte den var kass.” blev svaret. Inom mig visste jag att han hade rätt – den var kass. Men den var kass för att jag försökt skriva som någon annan än mig själv. Jag hade inte försökt att få fram MIG, utan jag hade försökt få fram Petter.

För att lyckas som skribent – oavsett om det rör sig om en blogg, roman eller faktabok, så måste du alltid skriva från dig själv – från ditt hjärta, om jag får uttrycka mig dramatiskt. Annars kan du lika gärna strunta i det och gå och ställa dig på en fabrik. Det är så med allt i livet – det måste komma inifrån – från dig själv. Bara så kan du lyckas och bara då kan du lyckas med precis vad som helst!

 

 

 

I januari någon gång så lade jag upp en bild på Facebook med en papaya och en apelsin. Ville att ni skulle hitta 1 fel! Men ingen fattade galoppen.

 

Grejen var att papayan var onormalt liten och apelsinen var onormalt stor. Jag ville mest poängtera att papayan var liten, i jämförelse med apelsinen då. Vanligtvis är en papaya mycket större än den normalstora apelsinen. Men det gick ju inte hem. Så nu hittade jag en papaya i affären häromdagen, som jag tog kort på – INKLUSIVE min egen knytnäve för att ni ska kunna jämföra – och sedan infogar jag bilden på den löjliga papayan också. Ni får jämföra dess storlek med apelsinen på samma bild. Ni vet ju hur stor en apelsin brukar vara, det sitter liksom inrotat i huvudet.

 

Så här SKA en papaya se ut. I verkligheten. Förstår ni nu då?

Ibland springer man i livet förbi människor som lämnar lite mer spår än andra; människor som inspirerar en eller på något sätt imponerar. Jag har mött många i mitt liv, konstigt vore det väl annars, men speciellt några stycken har dröjt sig kvar, kanske för att det de gjort eller planerat att göra legat så nära mina egna drömmar och mitt eget hjärta.

 

Jag träffade 3 av dem i Spanien när jag var där på en 6-veckors intensivkurs för att studera spanska i Granada. Den första jag ska berätta om heter Marie, en amerikansk tjej som vuxit upp i Frankrike; hon tillhörde någon avart av den kristna kyrkan, minns inte ens idag vilken – baptism eller något sådant. Hon hade hur som helst blivit erbjuden av sin kyrka att flytta till Spanien – någon liten by någonstans – och lära ut franska. Hon var lärarinna, men hon kunde inte ett ord spanska. Detta såg hon inte som ett problem, så hon packade sin väska och drog till Spanien för att tillbringa ett års tid där med att lära sig spanska. När hon berättade historien var den så självklar så klockren på något sätt; det fanns inga tvivel om huruvida hon skulle kunna lära sig spanska ens, utan det var självklart att hon kunde. Många människor stannar just där i stadiet för att de tror att de inte kan, de försöker inte ens. Min spanskalärarinna i Halmstad försökte kväva mina översättardrömmar med att inför hela klassen hånfullt kväsa att det var otroligt svårt att översätta, till och med för infödda. Det var svaret hon gav när jag berättade om varför jag läste spanska på universitetet eller snarare sagt – den rötna högskolan som Halmstad står till tjänst med. Marie tvivlade inte på att hon skulle kunna lära sig spanska tillräckligt för att sedan kunna lära ut franska. Jag blev grymt inspirerad.

 

Flicka nr 2 gick också i min spanskakurs och hette Mylene och kom från Kanada; Quebec. Hon var lite äldre än mig och hade gått igenom ett riktigt dåligt uppbrott med livet i allmänhet. Hon stod där en dag, med välbetalt, framgångsrikt jobb och make och hela köret (dock inga barn) och fick en panikattack. Sprang in i väggen i 380. Ungefär som ”Eat, pray, love”. Historien var ännu längre och än mer fascinerande än jag berättar här, och hon har skrivit en bok om hela den inre och yttre resan, vilken inte var klar när vi träffades. Hon inspirerade mig dock genom att ha tagit sig ur en dålig situation som hon insett att hon befann sig i, där hennes liv var centrerat kring pengar och nu när hon äntligen följde sitt hjärta så mådde hon så mycket bättre och såg livet med helt andra ögon. Utan att riktigt förstå det så befann jag mig i precis samma situation som Mylene. Jag hade ett hyfsat betalt jobb, med tanke på min bristande utbildning, och min sambo hade precis avslutat sin utbildning och hade fått ett riktigt bra jobb och nu skulle vi bara börja jobba oss uppåt, uppåt, uppåt. Min sambos sikte hade alltid varit pengar och välfärd, vilket även mitt blev under våra år tillsammans. Han gillade aldrig min frilansaridé, eftersom det skulle innebära att jag inte var fast anställd någonstans, men ja, jag såg det aldrig som något problem, men jag tror nog att han faktiskt var så ytlig att det var en av anledningarna till varför han senare dumpade mig. Jag var helt enkelt för flummig för honom.

 

Person nr 3 var en man, vars namn jag har glömt av. Jag var ute och promenerade en dag. Hade precis varit uppe på Al’hambra. För er som har sett den så vet ni vad jag talar om. Jag älskar sånt – ruiner, enorma gamla byggnader, allt. Jag kan ströva runt i timmar på platser som får folk att bli uttråkade. Susanne suckade tungt efter 2 timmar uppe på Machu Picchu och sa att hon skulle gå och sätta sig på cafét en stund och dricka lite kaffe medans jag fotade loss. 8 timmar senare var jag klar. Hur som helst, Granada. Jag var på väg nedför Al’hambra, och tänkte att jag provar en ny väg idag. Det var inte min första gång däruppe precis. Jag gick förbi en gammal man som satt utanför sitt hus på en liten pinnstol. Han hälsade glatt på mig och jag hälsade tillbaka och stannade till min enorma förvåning till och med och frågade hur han mådde och startade en konversation. Ja, nu förstår jag att även ni, läsare blir chockade. Men jag kände väl på mig att det var något speciellt med mannen i fråga. Och det var det. Han var 65 år, ursprungligen från Sydamerika (om jag minns korrekt), men bodde numer i Spanien, Mexico och ett hus i något annat land som jag inte heller minns längre, men det var 3 hus i alla fall. Han talade 6 språk flytande och arbetade som frilansande översättare. Han bjöd in mig i sitt hus, som nog var det coolaste hus jag besökt. Det var inne i berget och alltså som en urhuggen grotta. Chockande till och med att jag gick in i huset – i en vilt främmande mans hus. Men ja, jag kände en connection, så det kändes inte alls konstigt. Han hörde om mina planer att bli översättare och tyckte att det var ett alldeles förträffligt bra val av mig. Man behövde ingen fast plats, om man älskar att resa, vilket han också gjorde, så var det ett underbart yrke. Han hade aldrig ångrat sitt yrkesval, vilket han påpekade att han inte trodde att jag skulle göra heller.

 

De här tre människorna har inspirerat mig mycket, och jag tänker på dem med jämna mellanrum när jag känner mig nedstämd eller kvävd, eller helt enkelt bara orkeslös. Då blir jag lite piggare och känner att det här nog kommer att ordna sig.

 

Vi behöver alla någon som stimulerar oss, som inspirerar och imponerar, men kanske inte den där enormt grymma fotografen som alltid tar perfekta bilder, utan någon verklig person vars väg är snarlik din egen, vars mål även du hade kunnat uppnå. Jag tror verkligen att man kan uppnå och åstadkomma precis vad som helst, bara man själv tror tillräckligt på sig och man är villig att kämpa.

 

The sky’s the limit!

Efter att ha tillbringat en månad på Koh Chang och ägnat mig åt väldigt mycket filmtittande, en hel del skrivande och en enorm mängd soul searching inser jag med sorg i hjärtat att det är väldigt få människor som någonsin i livet får möjlighet till detta; att spendera tid med sig själv och enbart fundera på vad som gör livet värt att leva, för just en själv. Jag läser just nu böckerna om munken som sålde sin ferrari. Det är 2 st och de är oerhört bra, fulla med värdefulla tips om viktiga insikter och hjälpmedel för att förverkliga sitt fulländade jag. Jag läser dem dessutom i precis rätt tid - just nu är jag mottaglig. "När eleven är redo uppenbarar sig läraren." Javisst är det så som detta urgamla buddhistiska talesätt säger. Jag är redo och nu ser jag hjälpmedel överallt, vart jag än vänder mig, och jag är övertygad om att jag kommer att nå det där stadiet jag så ivrigt söker. Just för att jag behöver det för att komma till nästa steg i min utveckling. Annars kommer jag ohjälpligt stå kvar och stampa på samma plätt i resten av mitt liv – det är nu eller aldrig, folks.

 

De flesta människorna går igenom livet och bara reagerar; reagerar på de händelser som livet skänker dem, som de måste hantera/ta itu med. De har inte tid med annat, fokus är att överleva. Jag säger inte att detta på något sätt är fel, men det slog mig häromdagen att världen är full med människor som varken har tid eller möjlighet att ägna sig åt den lyx som självransakning faktiskt är. De är kanske fattiga, eller kanske medelsvensson, men de prioriterar sin familj, för vem ska annars sätta maten på bordet? När du har någon att ta hand om, så kan man inte bara plocka ihop sina grejer, resa sig och gå, för att man vill göra något så själviskt som att söka sitt riktiga jag. Det förstår jag och det är synd, för alla förtjänar verkligen det här. Vissa av er kanske tror att ni inte behöver det, men jag är övertygad om att ni särskilt behöver det om ni inte tror det. Men det kanske är så att i detta livet är det inte meningen att vissa ska hitta sig själva, det är inte deras livsuppgift, denna gången. Och vet ni vad, det är helt ok. Vi är alla här för att lära oss olika saker, och vi befinner oss alla på olika stadier. Det är så livet fungerar, och det är alltid så livet kommer att fungera.

 

De jag tycker riktigt synd om är de som har möjligheten att åtminstone ge det en chans, att försöka hitta sig själv och vara sig själv trogen, men inte gör det. Det är tragiskt. Det finns inget så tragiskt som en människa som på si dödsbädd inser att han inte gjorde det där som han verkligen brann för, eller att han förnekade sig själv, för att han inte vågade. Det är tragiskt. Det finns bara en människa i hela världen du är skyldig något över huvudtaget och det är dig själv – du är skyldig dig själv att göra det bästa av ditt liv, det bästa av dig. Att inte ens försöka är att ge upp, och det är det enda misslyckandet du kan göra.

 

Jag upptäckte på Koh Chang (och jag vill bara inflika att detta är något jag velat göra många år, men av någon anledning kommer det alltid något emellan – killar, vänner, whatever) att tillbringa tid ensam med sig själv och bara sig själv ger så fruktansvärt mycket mer än man någonsin kan tänka sig. Precis som jag trodde, men man måste våga försöka. Känner ni er skräckslagna eller uttråkade vid tanken att bara ha er själva att prata med, att bara ha er själva att äta middag med dag ut och dag in? Börja smått, börja med att tillbringa en dag i ensamhet och utöka. Det är inget farligt. Är det så att det värsta du kan tänka dig är att vara ensam så kanske det är precis det du behöver. Det kanske är din livsuppgift; att lära dig att leva med bara dig själv. Eller så är det något helt annat. Men jag lovar att du lättare kommer att hitta din uppgift långt borta från sorlet, och ensam i dina egna tankar, utan påverkan från andra. Man kan skratta åt karaktären Gitte i ”En gång i Phuket” när hon ska gå in i ”silence” för det är så patetiskt på något vis, så typiskt hennes karaktär, den typ av hippieresenär som hon spelar, och jag har alltid tvivlat på äktheten i något de gör, då det enda de verkar vara intresserade av är att bli höga på ett eller annat. Men själva grejen att vara i tystnad eller att inte tala är något som utövas av visa män/kvinnor och det funkar förmodligen, nu har jag inte testat så jag kan inte utvärdera, men jag kan inte påstå att jag pratade väldigt mycket med någon under vissa av dagarna på Koh Chang. Jag tycker om tystnaden och lugnet, jag tycker om att vara för mig själv och att leva i min lilla bubbla där jag själv är centrum och det viktigaste i världen. I slutändan är det ju bara en sak som gäller: Du kom in i världen ensam och det är så du kommer lämna den. Lär dig att tycka om och uppskatta den personen så faller allt annat på plats också.

Jag minns inte om jag hörde det eller läste det eller var det kom ifrån, men för ett tag sedan ordades det någonstans att det var ju fruktansvärt det här nya snacket som ungdomarna slängde sig med. Det som störde mest var att man nu för tiden verkar skrika ”Jag älskar dig” i tid och otid. Särskilt med hjärtan till eller det numer klassiska <3. Ja hm, jag kan inte tänka mig något värre. Herregud att ungdomar verkligen kan med.

 

Personen eller personerna (eftersom jag inte minns var det kom ifrån) menade på att det tappade sin mening om man använder det för mycket. Ja, det är ju så jag är uppfostrad, och nu menar jag inte enbart av min familj, för jag fick en kärleksförklaring av Terje när han var 3 år där han uppenbarligen hade fått för sig att han ”älskade mig”. Det var nog en av de gulligaste saker jag någonsin varit med och jag blev fruktansvärt rörd. Än idag blir jag varm av minnet. Men det svenska samhället uppfostrar oss så att vi ska tänka att vi inte ska använda detta stora ord för mycket. Vi ska använda det när vi menar det, och absolut inte för tidigt. Så första gången man ska säga det till någon mår man så illa så man nästan kräks. Emellanåt kanske man gör det till och med. Det är oerhört laddat och jobbigt, just för att det är så farligt att säga det. Farligt att inte få det tillbaka. Men det är inte själva grejen att inte få det tillbaka som är så tabu i det svenska samhället, utan det är ordet i sig. Vi använder det så sällan, och jag kan inte ens minnas om jag någonsin ens sagt till det någon ur min familj. Jag tycker det är underbart att svenska ungdomar använder det, för annars kommer det försvinna från vårt språk; snart kommer det bestå av ett ord i en ordbok som ingen minns hur det uttalas.

 

När jag är i ett förhållande är jag väldigt försiktig med ordet, för jag vet att det skrämmer väldigt många människor – särskilt män. Vissa kan aldrig säga det. Vi har varit ihop i flera år, men vaaaaaa ska jag verkligen säga att jag älskar dig? Dennis slängde ur sig det efter 2 veckor, så var den laddningen över. Visserligen var han ju mentalt handikappad så vi kanske inte ska ta efter hans exempel, men jag tycker att vi borde använda ordet så ofta som möjligt. Finns det inte folk runt omkring dig nästan varje dag som du älskar? Din syster som alltid funnits där för dig – älskar du inte henne? Din pappa eller mamma som alltid ställt upp fast du fullständigt gjort bort dig – älskar du inte dem? Joooo det är klart, men de vet ju det. Ja det kanske de gör, men det hindrar väl inte. Alla behöver höra det någon gång.

 

Så slit ut ordet älska, för fan, varje dag. Hitta någon varje dag som du ärligt kan säga ”Jag älskar dig” till och mena det. Det är inget farligt, det bits inte och det kommer inte kosta ett jävla skit. Bara ge så fruktansvärt mycket. Och det är väl det livet går ut på – att ge.

De senaste dagarna har jag funderat mycket på lokalbussar och allt man fått utstå på dem; roligt och mindre roligt. Givetvis utlöstes den här nostalgitrippen av händelsen i Surat Thani, när min älskling var för mycket thai för att åka med de vita människorna. Det har varit många lokalbussar genom åren; särskilt de tidiga resorna, för då var man så snål så man fick ju inte ens köpa en Twix i Kina, för den kostade lika mycket som 2 st portioner med stekt ris och grönsaker. Även om man alltid får stå ut med inhemsk musik på högsta skrålvolym och allmänt stirrande, så har det sin charm att vistas så nära lokalbefolkningen. Det är ju lite därför man är ute och reser. Det är ganska roligt att vara de enda utlänningarna ombord, för det innebär att de tar hand om en. De tycker det är roligt att vi åker med. När vi behöver gå på toaletten stannar de och de väntar tills vi är klara, om det så tar 1 timme. Inga problem!

Nedan följer några upplevelser som stannat kvar i minnet särskilt väl.

 

Xi’an, Kina:

På väg hem till guest houset från någonstans fylldes vår buss ganska snabbt. Asiater är ju som de är, och precis när man tror att nu går det faktiskt inte in fler människor här, för det är en riktig sillburk, så tränger sej ytterligare ett tjugotal små kineser på bussen. Jag och Pernilla stod ganska lämpligt upp vid varsitt fönster. Där fanns givetvis inga fönster. Vi hängde mer eller mindre ut genom dem, för vi fick inte plats inuti bussen. Jag tycker synd om de som satt på sätena där jag stod. Bussen fick allt svårare att överhuvudtaget köra, eftersom den var så full, vilket medförde en enorm tyngd. När bussen inte kom någon vart och ännu fler skrattande kineser trängde sej in genom dörrarna fick jag panik och jag och Pernilla klättrade ut genom fönstrena där vi stod. Vi förstod att för kineserna var detta något av ett nöje, som vi inte förstod mycket av. Så vi gick hem, och när vi efter ett femtiotal meter vände oss om stod bussen fortfarande kvar, för den orkade inte köra pga överbelastningen.

Så här i efterhand är denna buss en av de roligaste och märkligaste upplevelserna jag har av lokaltrafik.

 

Tåg i Kina:

Lokaltåg i Kina är också ganska kul. Det finns olika klasser och vi tog en 2:a klass sleeper. Pernilla ville naturligtvis åka 2:a klass sitter, vilken bestod av träbänkar, men jag var smart nog att inse att 36 timmar på en träbänk i trängsel med en hel hop kineser inte är så kul, så jag vann slaget. En sleeper består i en slags kupé, utan dörrar, med 6 bäddar inuti. Jag/vi hade ännu inte lärt oss något om tågen så jag fick underslafen. Det var helt ok när man väl sov, men kl 5 på morgonen satte de på den där kinesiska låten, som jag 17 år senare fortfarande letar efter, på högsta volym, och då skulle alla upp och hoppa. Hoppa innebar att de skulle sitta hos mej. De föste helt sonika undan mej och trängde sej ned vid mina fötter och andra kroppsdelar och dukade upp sina kycklingfötter och andra delikatesser.

Nästa tågresa hade jag slafen i mitten, lyckliga mej tänkte jag. Då visade det sej att jag hade någon psykopat under mej som låg och spottade hela tiden, i vanlig kinesisk ordning. En av gångerna rakt i nyllet på mej. Föga mysigt. En gröngul loska rakt på kinden. Och hur lyckades han med detta? Han låg under mej, så han måste ju ha siktat väl – spotta på utlänningen, det ger extra poäng. När han inte spottade tyckte han det var roligt att roa sej med att dunka i min slaf.

 

Hampi – Goa, Indien:

I Indien åker man helst på taket när man åker buss. Det är en helt otrolig utsikt; landet är faktiskt ganska vackert, plus att man slipper trängas med diverse löst folk som stirrar och tafsar på en inne i bussen. Hur som helst när vi kom till gränsen till Goa, så var vi tvungna att klättra ned, för i Goa är det inte tillåtet att åka på taket. Muttrande klättrade jag ned och kikade in i bussen. Där fanns naturligtvis ingen plats, eftersom bussen redan var full och vi var några stycken som suttit på taket. Busschauffören trängde undan några stackars kvinnor längst bak i bussen och visade på en plats ungefär 10 cm bred. Där skulle jag sitta. Jag visade på platsen och pekade sedan på mina höfter och menade att nääää, jag är för bred. Det slutade med att vi stod precis innanför dörren längst bak i bussen. Precis bakom mej satt några indiska män och framför mej stod en också. Den som satt bakom tyckte det var lämpligt att köra upp sin fot mellan mina ben, och han som stod framför insåg att det var ett ypperligt tillfälle att tafsa på en slampig vit kvinna – förmodligen ett drömtillfälle. Jag fräste till båda två att låta mej vara, men de envisades med att det inte var några problem – NO PROBLEM. Jag undrar om de ens visste vad det betydde. Jag kunde dessvärre inte röra mej så jag kunde inte handgripligen göra något åt saken. När mannen framför mej började gnida mina bröstvårtor försökte den holländska killen i vårt sällskap komma till min räddning, men det hjälpte föga. Min enda räddning var när bussen så småningom stannade. Då sprang jag ut och upp på taket. Vägrade komma ned igen. De gav upp och lät oss sitta kvar. Detta var nog i särklass den värsta upplevelsen i mitt liv. Aldrig känt mej så hjälplös någonsin. Att inte kunna röra sej medan två stycken tafsar. Fy fan för indiska män säger jag.

 

Indonesien:

Jag och Helena skulle åka till, jag minns inte ens, tror det var bussen som tog oss till Flores. Det var en buss med hårda säten, som vanligt. Den enda aircon som fanns var att alla fönster var borttagna, så vinden kunde blåsa rakt igenom. Jag och Helena var naturligtvis de enda utlänningarna.

När vi hoppade på denna buss stod de först i 1 timme på tomgång på stationen. Tomgång är inte riktigt lika illa i Asien, som hemma. Här är det nästan ett måste. Fråga mej inte varför vi har max 1 minut hemma, när de spyr ut avgaser i hela Asien. Sedan begav sej bussen. Trodde vi. Den körde ett varv runt stationen och plockade upp en man som stod på baksidan. Sedan stannade den på samma ställe igen. Ok. Det här borde vara det första tecknet att den här resan skulle bli allt annat är normal. När vi äntligen kom iväg; vi skulle åka över natten, det var en väldigt lång resa, så hade chauffören satt på ett band med inhemsk pop/rockmusik. På högsta volym. Ok. Det skulle bli en lång natt. Snart insåg vi att en av låtarna spelades extra mycket. Varför? Jo för på bandet var samma låt inspelad 4 gånger (insåg jag senare, när jag köpte bandet själv). När jag frågade busschauffören vem det var som sjöng på det hemska bandet fick jag svaret: Ooh, the man from Timor. Jaså HAN. Vi försökte sova, men det var inte det lättaste, som att sova på ett disko. Efter ett tag fick vi nervösa sammanbrott och skrattade tills vi grät. Sedan somnade vi. Helt plötsligt vaknade vi av att det var alldeles tyst. Bussen stod still. Den var helt tom. Va? Hade vi kommit fram och alla hade gått av, men inte sagt till oss? Vi tittade ut. Det var kolsvart ute. Vi stod mitt ute i ingenstans – i skogen. Snart hördes ljud från en moské och vi förstod. Bussen hade stannat för det var bönedags. Herre min skapare. Men vi kom dit vi skulle, om än ganska möra och slitna.

 

Ja jag vet egentligen inte varför jag slutat åka lokaltrafik, det skapar ju så många roliga minnen man kan dela med sej och skratta åt. I efterhand i alla fall.