Igår lovade jag er en liten lista med saker som jag älskar med mitt nya hemland, så here it comes! Jag hoppas innerligt att listan kommer att fortsätta växa i takt med min tid här…

• När man handlar något, en trivial sak som en skyddsfilm till sin iphone, så inte bara säljer de den, utan de sätter på den åt dig; lägger ned hela sin själv i arbetet för att det ska bli bra. Hemma i Sverige kan man inte ens få en butik att slå in en vara som man köpt, för de har inte tid.
• Alla dofter (till och med de mindre ljuvliga)!
• De små påsarna som man får take away maten i.
• Det avslappnade mänskliga klimatet – man tar inte så allvarligt på saker.
• Närheten till ett vackert hav.
• Trevliga människor överallt och de är så sociala; pratar med alla.
• Buddhismen – en tolerant religion; stor kontrast till vår egen närsynta kristendom.
• Mixen av tempel och moderna byggnader.
• Respekten de visar de äldre.
• Respekten och kärleken de har för sin kung (fast ingen vet varför de älskar honom, men ”han är en god man”).
• Livsglädjen; de kan ha förlorat allt, men är fortfarande lyckliga över att leva.
• Förmågan att visa så mycket kärlek; de är inte rädda för sina känslor.
• Gemene man är otroligt generös mot vänner och familj. Alla hjälps åt.
• Homofobi existerar inte. Åtminstone inte i den stora skalan som hemma.
• Alla hundar och katter som man kan överösa med kärlek.
• Alla söta, coola, roliga artiklar man köpa i det här landet. Du kan få gulliga saker i ALLT! New style Japaninspirerat, fast billigare än i Japan.
• Yamwonsen (glasnudelsallad), Laab, Padkaprao… THAI FOOD!!!

 

Idag tänkte jag skriva om vad jag inte tycker om i mitt nya hemland Thailand. Det kommer säkert komma fler saker som vill vara med på listan, men idag ser den ut så här:

• Folket har svårt att förstå miljöfrågorna; se att de också har ett ansvar att inte kasta skräp överallt.
• Det är ett väldigt korrumperat land, uppifrån och ned.
• Det är mycket byråkrati för ingenting; säkert 50 år efter Sverige.
• För mycket turister.
• Sexturismen.
• För mycket turister som utnyttjar lokalbefolkningen.
• För mycket lokalbefolkning som utnyttjar turisterna.
• De gillar inte konfrontationer eller konflikter.
• Alla förutfattade meningar om ALLT.
• Deras värld är ganska liten, och begränsad.
• Bristen på respekt för trafikregler, och lagar i allmänhet.
• Nonchalansen; ibland blir det för mycket av den loja levnadsstilen så det slår över i att inte bry sig alls.
• Alla vanskötta hundar och katter på gatorna.
• Pad Thai

Imorgon får ni se vad jag älskar med det här landet och få lite mer förståelse till varför jag vill bo här permanent! ;)

Wow - nu är jag själv stolt ägarinna av ett retuscherat VISA-foto. Så galet så jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

Historien började en helt vanlig dag i Kathmandu, Nepal. Eller en helt vanlig dag var det väl inte, för det var dagen när vi skulle gå och ta foton till Surendras pass & visum. Supendra (Surendras lillebror, för er nyanlända som inte känner till min asiatiska lågprishistoria) hade tjatat och tjatat på mig om att Surendra måste ha skjorta och kavaj på fotot. Jag tyckte han var smått hysterisk och rent ut sagt löjlig. Vaddå behöva klä upp sig för att ta ett passfoto? Hade jag aldrig hört talas om i Sverige. Man ska väl se ut som man ser ut. Vi begav oss av till fotografen som mycket riktigt började gnälla om att Surendra var så "casual". Det skulle ju inte se bra ut minsann på fotot, varför hade han inte haft vett på att ta på sig något anständigt utan bara slängt på sig en helt vanlig t-shirt? Han hade inte ens rakat bort sina fjun i ansiktet. Surendra själv verkade tämligen oberörd av den här dialogen - han är väldigt oberörd av det mesta i världen runt omkring honom, på gott och ont.

När vi väl hämtade fotona stirrade både jag och Surendra på kortet, varpå Suren utbrast förvirrat: ”Vem är det?”. Alla fjun var borta och ansiktet var lent och fint - OCH VITT! Han var vitare i hyn än jag, och inte den minsta lilla skavank eller rynka. "Har du retuscherat det här?" frågade jag mellan tårarna men nepalesen bara blängde på mig och ruskade på axlar och huvud i vanlig ordning. Make till fräckhet. Mig veterligen är det ganska allvarliga saker - ett passfoto eller visumfoto ska väl vara igenkänligt; jag menar man ska väl åtminstone kunna se att det är samma person. Suck.

Idag är jag själv ägare till ett sånt här foto. Jag skulle ta foto till mitt ED-visum jag hade tänkt att söka; som läget är nu kommer jag inte att söka visumet, men när det blev klart så hade jag redan tagit fotona. Sharon på min språkskola hade gett mig rådet att ha på mig en skjorta eller blus om jag hade möjlighet. Hon visade mig ett av sina egna foton, där hon hade både vit skjorta och kavaj på sig. Jag har ju inte många finkläder med mig precis, men jag tog det finaste jag hade – en beigebrun tunika som ändå är ganska fin i halsen så det ser ut som en finblus – och begav mig av till Tesco Lotus där det fanns en fotograf som tog pass & visumfoton. Han visade mig en liten pärm med små photoshopfiler – SKJORTOR OCH KAVAJER i olika färger och former. Ville jag ha något sådant? ”Duger inte detta?” frågade jag på halvt skämt och han ryckte nonchalant på axlarna. ”Up to you.” Ja, det klassiska Thai-svaret. Inte alls enerverande eftersom allting som händer både utanför och i mitt liv tydligen är up to me. Jag tittade på de olika modellerna och beslutade mig för att det kunde vara kul ändå. Så jag slog till med ovan resultat – en röd skjorta med stoooora slag och en mörk kavaj. Det skulle nog bli klatschigt och tjusigt. När jag hämtade fotona så var inte skjorta och kavaj det enda retuscherade i bilden. Mina små plitor var borta, inga direkta rynkor (har jag ju visserligen inte i verkligheten heller, ungdomlig som jag är) och lite vitare än vanligt i hyn. Helt otroligt. Man ser ju att det är jag, men ändå. Jag förstår absolut inte den här asiatiska grejen med att retuschera pass & visumfoton. Inte det minsta.

Idag var jag på jakt efter ett riktigt täcke – AC med endast ett lakan kan bli riktigt kallt om nätterna och ja, utan AC med lakan är riktigt varmt, så ett täcke kändes som en bra investering för framtiden. Kommer ju ändå att behöva köpa på mig till mitt nya hem, som förhoppningsvis dyker upp ur ingenstans någon gång, så det är bara bra att köpa lite saker här och där. Nu har jag en liten kudde, som är alldeles perfekt och ett täcke. MEN VAD I HELA FRIDEN? Ska det vara så svårt att hitta ett påslakan? Thaiare använder inte påslakan. Varför inte det? Det är ju världens bästa uppfinning. Istället har de fina täcken, som det jag köpte som är jättegulligt. Det finns seriöst fina också, men jag är ju mer en gullig person så det var väl klart att jag köpte ett rosa med elefanter på. Sedan fanns det i satin för en sådär 3-400 sek, men jag tyckte det var lite väl att ta i. Jag vill ju ändå stoppa det i påslakanet som jag inte får tag i.

 

Fick tag i ett lakanset av något slag – ganska billigt sådant med 6 pieces. Ja men då måste det ju finnas ett lakan eller påslakan i det setet. Det var ett underlakan, 2 örngott och 2 st örngott till de här långa kuddarna som är så populära i Thailand. Men inget påslakan. Tror jag får gå och köpa mig ett gäng lakan och helt enkelt sy ihop dem, för jag vill ha ett påslakan; annars måste man ju tvätta täcket i tid och otid. Eller göra som thaiarna – tvätta det lite mer sällan och så luktar det sunk. Eller så gör ju inte alla thaiare klart – vissa tvättar dem oftare, men jag föredrar påslakan.

 

Så jakten på påslakan fortsätter. Ni som kommer att komma på besök från det kära hemlandet får gärna åka hem till min mamma och hämta ett par påslakan och ta med er – tas emot oerhört tacksamt! ;)