Jag, liksom många andra i vårt land är uppfostrad att tro att ingenting går och att man inte klarar av någonting. Man ska ställa in sig i ledet och inte önska för mycket utan vara glad att man har ett jobb och inte kräva någonting; inte ta någon som helst plats. Det går hand i hand med den så kallade Jante-lagen där du inte ska tro att du är bättre än någon annan och att du över huvudtaget inte kan bidra till världen med något vettigt, för i samband med att man inte ska tro att man är speciell så ska man inte heller tro att man kan göra något utanför normen. Varför ska du vara bättre än dem och gå din egen väg? Varför ska du vilja göra något annat än det som din familj har gjort? Det förväntas att du ska göra precis som din familj och vara precis som din familj och ha samma drömmar som din familj. Avviker du från mönstret är det familjemedlemmarnas plikt att se till att du hamnar rätt i ledet igen, eftersom ni växt upp och levt tillsammans i hela ditt liv är det väl klart att de instinktivt vet vad du vill ha ut av livet – vad som gör livet värt att leva. Det är väl samma som de önskar av livet – konstigt vore det väl annars.

Det är nu väldigt tydligt för mig att det är så här jag är uppfostrad. Nu när jag vill flytta till ett annat land uppstår konflikter i familjen; speciellt pappa tycker att det är bäst att jag stannar här hemma. Han förstår inte alls min längtan att komma härifrån, han förstår inte varför jag vill jobba med något som jag drömt om i många år, varför jag inte bara kan vara nöjd med att få en lön insatt varje månad, det spelar väl ingen roll VAD jag jobbar med. Varför måste jag göra något som stimulerar mig? Varför måste jag vilja bo i ett annat land? Med en pojkvän som förmodligen ändå har andra kvinnor när jag inte är i närheten. Varför kan jag inte bara träffa en vanlig trevlig enkel svensk kille och slå mig till ro och skaffa barn och familj och hus och hund och katt och bil och hela baletten, precis som mina andra syskon. Varför måste jag vilja göra något så konstigt som att slänga alla säkerheter åt sidan och kasta mig huvudstupa ut i livet utan så mycket som en liten fallskärm? Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag inte får något jobb som översättare och jag inte klarar att försörja mig? Detta var frågor min pappa ställde till mig, och mitt svar var enkelt: om jag inte provar så vet jag ju inte. När han gått hem slog det mig, precis som klassikern säger – som en blixt från klar himmel – att det är ju så här jag faktiskt har levt under hela mitt liv. Jag har levt i min lilla ruta och inte vågat ta ett steg utanför, av rädsla för att misslyckas. Av rädsla för att folk ska se vilken bluff jag är. Nu när jag står här och vill gå utanför rutan uppdagas min svidande dåliga självkänsla – jag tror inte ett dugg på mig själv. Jante-lagen slår till; med sån nedslagningskraft att jag blir rädd att jag inte kommer att genomföra det här. Av ren och skär rädsla att jag ska misslyckas; att Ao och jag inte är rätt för varandra och att jag inte hittar något jobb som översättare, eller huga, att jag inte klarar av det när jag väl får ett; att jag inte klarar av att leva i ett främmande land, utan min familj och mina vänner. Det finns många ovettiga ursäkter man kan hitta på, det går att rada upp dem i all oändlighet. Precis som jag gjort i hela mitt liv, för det är det jag är uppfostrad till. Att ursäkta mig själv för att slippa leva mitt liv. Men nu är det slut på det här, mitt nya motto är:

Allting går, bara du har tillräckligt mycket vilja!