Bortkastad tid...
Ibland blir jag inte klok på hur mycket tid man som människa bara spiller på skit. Man stannar på ställen man inte trivs, man umgås med människor man inte tycker om och som bara suger energi och man stannar i kassa förhållanden för att… tja, varför då? Man är väl lat och undviker konflikter, eller är man rädd för att vara ensam så man är hellre i ett dåligt förhållande – med vänner eller pojkvän – än går sin egen väg? Jag vet inte vad det är; jag har aldrig varit rädd för att vara ensam, tvärtom – jag trivs bättre i mitt eget sällskap än med massa folk. Men i samtliga av mina förhållanden har jag vid något tillfälle kommit till insikt att det är fel kille, jag är fel tjej – vi är bara helt fel. Insikten har alltid slagit ned som blixten från klar himmel, men ändå stannade jag, varje gång. Jag stannar men i samma ögonblick har jag redan gett upp. Jag slutar att anstränga mig och blir mer eller mindre likgiltig inför personen jag är tillsammans med. Visst finns det kärlek kvar, men vad spelar det för roll – vi kommer ju ändå att gå skilda vägar så småningom. Jag vet egentligen inte heller vad det är som gör att jag stannar efter jag fått insikt; jag litar på min instinkt – väldigt mycket – och kan jag inte se mig själv med min pojkvän om några år så finns det ju ingen anledning att fortsätta egentligen. Lika bra att ge upp med en gång. Så varför stannar jag? Ibland kan jag bli tokig när jag tänker på hur många år som jag slängt bort bara genom att gå och vantrivas i ett förhållande. Alla de år hade jag kunnat tillbringa med någon som verkligen uppskattade mej och som jag verligen uppskattade tillbaka.
I somras när min kollega Magnus så hastigt omkom i en tragisk bilolycka blev allting ännu mer tydligt. Vi hade skrattat och skämtat på söndagen; vi skulle båda gå av måndag morgon. ”Skönt att slippa” ungefär. Hade man vetat då vad som väntade honom hade man nog inte uttryckt sig så. Men man vet inte, det är det som är poängen. Om jag dör idag – är jag nöjd med mitt liv, eller har jag flera saker som jag velat göra som jag inte fått gjort? Jag tycker det är viktigt att man känner att man gjort de saker som finns högst på listan av vad man vill göra. Nu menar jag inte triviala saker som ”Jag vill gärna köpa en tv innan jag dör!” utan riktiga saker, saker som betyder något, saker som får oss att utvecklas. Som t ex vill jag väldigt gärna åka till ett tempel i Japan och bo där i 3 månader innan jag dör. Men det blir liksom aldrig av, för nu måste jag välja Thailand i första hand om jag ska ha semester, för där bor min pojkvän. Och det är ju inget jag känner mej tvingad att göra, utan gör det med glädje, men återigen hamnar mina önskemål lite längre ner på listan.
Likadant är det när jag tänker på jobbet. Jag trivs jättebra nu på mitt jobb, men under flera år vantrivdes jag och hade ont i magen när jag skulle gå dit. Sedan fick jag tillfälle att byta jobb och arbeta som FAD, helt plötsligt blev allting så mycket bättre. Jag trivs jättebra med att arbeta för Stena Line. Hos vilken annan arbetsgivare hade jag fått den möjligheten att testa på så många olika arbeten? Jag har fått tillfälle att utvecklas enormt på mitt arbete, men jag behöver miljöombyte. Jag märkte det speciellt när Jessica började som FAD. Hon ser saker som jag inte längre ser, saker som jag vant mig vid, som jag inte längre reflekterar över. Jessica fick mig att vakna lite grann, fick mej att inse att nu eller aldrig. Det var inte bara Jessica; det har varit många saker iår, som fått mej att inse att jag måste ta mej ur min situation. Många, många små saker, som alla pekar åt samma håll.
SLUTA ATT SPILLA DITT LIV!
Just nu känner jag en iver som jag aldrig känt förut; en iver att starta mitt nya liv och göra det som jag brinner för, men det känns faktiskt lite som om jag spiller tid just precis nu ändå, eftersom jag nu bara väntar på att få sätta igång. Men nu vet jag åtminstone att jag är på väg. Och jag vet att det är rätt. Så rätt har ingenting varit tidigare i mitt liv. Inte ens i närheten.