Ibland blir jag inte klok på hur mycket tid man som människa bara spiller på skit. Man stannar på ställen man inte trivs, man umgås med människor man inte tycker om och som bara suger energi och man stannar i kassa förhållanden för att… tja, varför då? Man är väl lat och undviker konflikter, eller är man rädd för att vara ensam så man är hellre i ett dåligt förhållande – med vänner eller pojkvän – än går sin egen väg? Jag vet inte vad det är; jag har aldrig varit rädd för att vara ensam, tvärtom – jag trivs bättre i mitt eget sällskap än med massa folk. Men i samtliga av mina förhållanden har jag vid något tillfälle kommit till insikt att det är fel kille, jag är fel tjej – vi är bara helt fel. Insikten har alltid slagit ned som blixten från klar himmel, men ändå stannade jag, varje gång. Jag stannar men i samma ögonblick har jag redan gett upp. Jag slutar att anstränga mig och blir mer eller mindre likgiltig inför personen jag är tillsammans med. Visst finns det kärlek kvar, men vad spelar det för roll – vi kommer ju ändå att gå skilda vägar så småningom. Jag vet egentligen inte heller vad det är som gör att jag stannar efter jag fått insikt; jag litar på min instinkt – väldigt mycket – och kan jag inte se mig själv med min pojkvän om några år så finns det ju ingen anledning att fortsätta egentligen. Lika bra att ge upp med en gång. Så varför stannar jag? Ibland kan jag bli tokig när jag tänker på hur många år som jag slängt bort bara genom att gå och vantrivas i ett förhållande. Alla de år hade jag kunnat tillbringa med någon som verkligen uppskattade mej och som jag verligen uppskattade tillbaka.

I somras när min kollega Magnus så hastigt omkom i en tragisk bilolycka blev allting ännu mer tydligt. Vi hade skrattat och skämtat på söndagen; vi skulle båda gå av måndag morgon. ”Skönt att slippa” ungefär. Hade man vetat då vad som väntade honom hade man nog inte uttryckt sig så. Men man vet inte, det är det som är poängen. Om jag dör idag – är jag nöjd med mitt liv, eller har jag flera saker som jag velat göra som jag inte fått gjort? Jag tycker det är viktigt att man känner att man gjort de saker som finns högst på listan av vad man vill göra. Nu menar jag inte triviala saker som ”Jag vill gärna köpa en tv innan jag dör!” utan riktiga saker, saker som betyder något, saker som får oss att utvecklas. Som t ex vill jag väldigt gärna åka till ett tempel i Japan och bo där i 3 månader innan jag dör. Men det blir liksom aldrig av, för nu måste jag välja Thailand i första hand om jag ska ha semester, för där bor min pojkvän. Och det är ju inget jag känner mej tvingad att göra, utan gör det med glädje, men återigen hamnar mina önskemål lite längre ner på listan.

Likadant är det när jag tänker på jobbet. Jag trivs jättebra nu på mitt jobb, men under flera år vantrivdes jag och hade ont i magen när jag skulle gå dit. Sedan fick jag tillfälle att byta jobb och arbeta som FAD, helt plötsligt blev allting så mycket bättre. Jag trivs jättebra med att arbeta för Stena Line. Hos vilken annan arbetsgivare hade jag fått den möjligheten att testa på så många olika arbeten? Jag har fått tillfälle att utvecklas enormt på mitt arbete, men jag behöver miljöombyte. Jag märkte det speciellt när Jessica började som FAD. Hon ser saker som jag inte längre ser, saker som jag vant mig vid, som jag inte längre reflekterar över. Jessica fick mig att vakna lite grann, fick mej att inse att nu eller aldrig. Det var inte bara Jessica; det har varit många saker iår, som fått mej att inse att jag måste ta mej ur min situation. Många, många små saker, som alla pekar åt samma håll.

SLUTA ATT SPILLA DITT LIV!

Just nu känner jag en iver som jag aldrig känt förut; en iver att starta mitt nya liv och göra det som jag brinner för, men det känns faktiskt lite som om jag spiller tid just precis nu ändå, eftersom jag nu bara väntar på att få sätta igång. Men nu vet jag åtminstone att jag är på väg. Och jag vet att det är rätt. Så rätt har ingenting varit tidigare i mitt liv. Inte ens i närheten.

Ja nu har jag varit hemma i drygt en vecka, och dagarna går varken fortare eller lättare allt eftersom de passerar. Jag har varit på jobbet största delen av veckan, gick nämligen och jobbade dagen efter jag kom hem, och det var ändå rätt skönt, men känns strängt att bara kasta sig in i vardagen sådär ett tu tre. Denna helgen ska jag flytta till Jessicas lägenhet i Göteborg – på Hisingen. Är det tänkt. Idag mår jag piss, värken är rejäl, så det blir nog inte mycket packande idag, som jag hade tänkt, men jag hoppas att det är bättre imorgon, så jag kan sätta igång.

Igår upplevde jag en av de värsta dagarna i mitt liv, får man väl säga. Jag insåg hur hjälplös man kan känna sig när man har sin pojkvän på andra sidan jordklotet och egentligen inte vet vad han pysslar med. Ao brukar alltid ha med sig sin telefon. Överallt. Igår hade han inte det. Och på flera timmar kunde jag inte nå honom. Jag fick panik. Särskilt som jag insåg att han inte skickat sms på ett dygn heller. Tänk om det hänt något. Tror ju inte att någon av de thaitalande människorna i hans nuvarande närhet skulle ta telefonen och ringa och tala om för mig att något hänt. Jag menar vad skulle de säga i telefon som jag förstod. Jag vet inte ens vad död heter på thai. Herregud tänk om han var död. Jag skickade multipla sms och till slut satt jag och grät och var alldeles förstörd. Vad hade hänt?

När jag långt om länge fick ett sms trodde jag att hela mitt liv var över. Ett liv utan Ao – vad är det för liv. Undrar jag. Tänk att den lilla skiten (som jag inte ens var intresserad av från början utan jag ansåg helt brutalt att jag gjort någon galen fyllegrej) skulle klänga sig fast så i mitt hjärta. Hutlöst. Men det har han gjort, och han har lyckats sparka ut alla andra jag tidigare haft så allt innan honom känns totalt meningslöst och oviktigt. Nu vill jag inte leva utan honom, jag känner mig hel tillsammans med honom, och det har jag aldrig gjort med någon. Har bara upplevt att ingen förstår mig. Men Ao förstår mig. Trots att vi inte talar samma språk. Och vi vet allt om varandra. Så otroligt befriande och skönt.

Ja så igår var det jobbigt. Tydligen. Men nu vet han – dör han eller råkar ut för en olycka, så måste någon ringa. Självklara grejer egentligen i ett förhållande, men inte så självklart för alla.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. För min del handlar det om att acceptera och arbeta med vad jag har, gå vidare och absolut inte älta över det jag inte har. Jag har aldrig trott att jag skulle ”sluta” som barnlös, utan det var en ganska stor självklarhet för mig att jag skulle ha barn. Någon gång i någon framtid. Min väninna Helena gjorde dock klart för alla att hon minsann aldrig skulle ha några och blev stiff så fort de små rultiga närmade sig. Nu har hon 3 st jättesöta flickor, och hade man släppt lös henne helt hade hon förmodligen skaffat en hel hög till. Och det är ok – att ändra sig och vilja ha många barn. Men något som inte är ok i samhället är att inte ha några, eller ännu värre att inte vilja ha barn överhuvudtaget. Samhället och många föräldrar (och jag menar inte mina nära vänner eller familj), utan lite mer avlägset bekanta, och människor generellt, har väldigt svårt för att jag inte har barn. Många anser att jag inte förstår meningen med livet över huvudtaget. Jag är inte direkt någonting värd, för jag är en kvinna utan barn. Totalt värdelös.

För några år sedan kunde jag bli så trött på frågorna om varför jag inte skaffat några barn ännu, så ibland fräste jag helt enkelt: Tänk om jag inte kan få några barn! Då blev de flesta lite spaka. Många har så lite respekt för andra människor att de helt enkelt inte förstår hur jobbigt det är att hela tiden höra denna fråga. Det kan vara oerhört sårande för någon som inte kan få barn att ideligen behöva bli påmind om detta, men det förstår man helt enkelt inte. Varför det i hela fridens namn är så viktigt för pappa Knut om jag har barn eller inte lär jag aldrig förstå. Lite som en kult kanske… de som är föräldrar vill gärna tvinga på andra människor sin frälsning. Så vi fördömda inte hamnar på fel väg! Newsflash - livet är faktiskt inte likadant för alla människor; alla har inte exakt samma värderingar eller mål. Bara för att Stina anser att det bästa som hänt henne var när hon fick barn, så innebär det faktiskt inte att det även vore det bästa som hänt mig.

Visst som svar på denna oändliga fråga: Ja jag vill ha barn, och jag vet att det snart är för sent för mig. Jag vet det bättre än alla ni som tjatar, men nu är det ju faktiskt så att man helst ska vara 2 om att göra barnet och 2 som ska ta hand om det. Jag har inte haft någon vettig sådan nummer 2 i mitt liv som jag vill ha barn med, som jag känt att jag kunnat leva med resten av mitt liv, och tack och lov hade jag tillräckligt med vett att inte skaffa några då. Nu hade jag ju en släng av vanvett när jag var i Nepal och trodde att Surendra och jag skulle leva tillsammans i resten av våra liv och för första gången kände jag att jag ville ha barn. Och så blev det ett barn. Men jag fick missfall och fick ligga på sjukhus och det hela var väldigt jobbigt och när man sedan kommer hem får man höra av inskränkta människor att man borde skaffa barn. Ok. Så här i efterhand tycker jag det var bra att det blev ett missfall, annars hade det varit väldigt komplicerat nu, men det var ändå en jobbig pärs att ta sig igenom. Som ingen tog någon vidare hänsyn till.

När jag vid ett tillfälle försökte förklara hur jag kände för någon inskränkt förälder; att jag inte gärna ville gå ut på krogen, sätta på Mr Lodis bara för att få ett barn, och sedan uppfostra det själv så fick jag bara till svar att ”det spelar väl ingen roll, då har du ju barnet i alla fall”. Jamen det är väl fantastiskt att man kan ha en sådan laid-back attityd i frågan, men för mig är det lite större än så att skaffa barn med någon. Det är något stort man gör tillsammans med någon man älskar och någon man skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med. Det innebär också ett ansvar, ett ansvar att försörja barnet – ge det kläder och mat. Lite svårt med mitt jobb. Fast mormor kanske vill passa barnet när jag går iväg och jobbar en vecka. Det är väl ok att förvänta sig att alla andra ska passa upp åt en? Men jag är kanske konstig som känner så här.

Nu är livet som det är för mig. Jag vill inte skaffa barn med någon jag inte känner; jag kanske inte ens vill skaffa barn med Ao. Och den dagen jag kanske vill så kanske det är för sent. Jag vet inte. Just nu känns mitt liv bra och jag saknar inte barn, och det känns inte bra för mig att skaffa ett heller bara för att jag kanske kommer att sakna det senare. Så varför är detta då så svårt att förstå och acceptera för vissa människor som har barn?

Jag hoppas detta förklarar tillräckligt för er otroligt inskränkta, respektlösa människor som inte kan se livet ur någon annan människas synvinkel en endaste gång, så nästa gång ni ser mig så gör oss båda en tjänst och håll käften!

Livet är skirt, så skirt att du ena dagen tror att du har en hel framtid framför dig för att i nästa inse att den är borta. Du har inte mer än några minuter kvar på jorden, i denna kropp. Allt det som du trodde att du kunde göra imorgon, kan du inte längre göra. De där sakerna du hela tiden sköt upp som du trodde att du hade all tid i världen att slutföra, de blir aldrig klara för din tid är slut; det är över och du kan aldrig återvända.

Det känns konstigt att tänka på att man som ynklig människa spiller så mycket tid på att må dåligt, man spiller så många timmar av sitt liv på att vantrivas med sin situation. Många är vi som gör det, inte alla. Det finns de som lever sina liv fullt ut, men vi är många som önskar bättre saker för oss själva, önskar en trevligare tillvaro, ett liv där vi mår bra. Så länge vi tror att vi kan få det imorgon, att vi ska göra det där vi alltid velat göra nästa vecka, kommer vi aldrig att åstadkomma en förändring. Vi måste göra förändringen idag, nu, här, för annars kommer det vara för sent. Det kanske redan är för sent och det går aldrig att återvända till det som var igår.