Resan till Ao Nang var fylld av förväntningar. Här fanns ju endast ett stenkast bort den underbara stranden som jag mindes från mitt glada 90-tal – Railay Beach. Dessutom så hade vi med utgångspunkt Ao Nang alla möjligheter att ta oss till de vackraste platser Thailand har att erbjuda.

Vi kom dit, jag ivrig förespråkare att INTE förboka hotell, för det gjorde man ju minsann inte på min tid. Klart att det måste finnas lediga hotellrum i var och varannan hörna, som inte finns på Agoda eller Booking. Efter att släpat runt på en surmulen Oh i en halvtimme (Lina och Tobbe vaktade väskorna), och en thaitant informerat oss om att på den här sidan av Ao Nang låg de flesta AGODA-hotell så här fanns inget ledigt, så fick jag bita i det sura äpplet och inse att man nu för tiden gör som den kräsne resenären från mitt tidigare inlägg och förbokar sina hotell. Man dyker inte bara upp som gubben i lådan på platsen och hoppar in på det som ser bra ut. Vi har kommit till framtiden nu och då är det internet som gäller. Uppenbarligen. Jag har nu insett detta och har slutat spjärna emot (är inte direkt förtjust i att saker och ting förändras, till skillnad från vad man kan tro – det tog till exempel väldigt lång tid innan jag accepterade cd-skivan).

Tobbe och Lina föreslog att vi skulle slå oss ned på den restaurang som låg där vi ställt väskorna (de hade gratis wifi) för att hitta ett bokningsbart hotell på internet. Sagt och gjort. Vi åt och bokade ett hotell. Sedan tog vi tuk tuk dit.

Helt galet och modernt bokade vi ett hotell på Agoda och tog oss sedan dit.

När vi väl kom fram till hotellet: ”Palm Paradise Resort”, så fanns det helt hux flux ingen bungalow som Tobbe hade bokat åt oss (han hade dessutom bokat 2 st – 1 till vardera par). ”Nej, de är fullbokade.” EEEEEEH WHAT? Huruvida Agoda kunde påstå att det fanns kunde han inte svara på eftersom han inte jobbade med bokningssystemet tydligen. Så han ”uppgraderade” oss helt sonika till ett rum inne i hotellet istället. Att vi inte såg detta som en uppgradering, eftersom det var en bungalow vi ville ha spelade inte så stor roll, för rummet var ju faktiskt dyrare av någon outgrundlig anledning. Så det var faktiskt en uppgradering!

På kvällen drack vi öl i massor och hamnade på någon konstig restaurang där vi åt inte så god mat. Men ändå skaplig för att vara Ao Nang.

Jag befann mig i en mardröm, och trots att jag skrek i högan sky kunde ingen höra mig

Dag 2 vaknade jag upp minus en röst. Jag kunde inte prata, knappt ens kväsa. Det var roligt i början, så här dag 100 är det mindre kul. Emellanåt drabbades jag av tvångstankar och panikångest – det kom inte ett pip ur halsen på mig när jag försökte skrika. Som en mardröm där man skriker och skriker men ingen hör en. Vansinnigt läskigt. Det regnade i stort sett hela första dagen i Ao Nang. Lina gjorde ivriga besök att ligga vid poolen och steka, varpå hon upptäckte att vi bodde på ett charterhotell. Folk sprang nämligen och slängde ut sina handdukar på solstolarna innan frukost. SUCK! Vad är det med folk? Personligen har jag aldrig förstått denna chartergrej. Antingen går man väl ut kl 9 och tar en solstol eller så får man riskera att inte få någon solstol om man inte vill gå ut så tidigt. Snacka om höjden av arrogans. Jag hade feber så jag försökte hålla mig inomhus med så lite AC som mänskligt möjligt. Vi tittade på tv och annat underbart kul man gör när man bor i ett dyrt hotellrum.

”Muslims no eat pork!”

På kvällen gick vi till en annan restaurang, som låg i anslutning till den restaurangen vi varit på kvällen innan, men denna hette Bam-boo. OMG! Här snackar vi restaurang som var riktigt på lågvattennivå. Oh beställde snäckor i vanlig ordning (han har någon snäckfetisch tydligen) och fick dem ganska snabbt också, eller ja, om man jämför med vår mats behandling och leverans då. Jag beställde enligt följande: vitlöksbröd (förrätt) och yam wonsen med fläskkött. Enligt vår servitör var det INGA PROBLEM, han upprepade till och med ordern med fläsk i slutet på meningen, utan att nämna att det kunde vara konstigt på något sätt att beställa fläsk. De flesta, ca 80% (enligt Lina & Tobbe, jag googlade lite för att hitta siffror, men gav upp efter en stund), är muslimer här så det finns inte så mycket fläsk på ställena, till min stora förtret; jag tycker ju inte om nötkött. Det har inget med min påstådda religionstillhörighet att göra – jag dementerar för 100:e gången, jag är inte muslim, jag går inte med slöja på min fritid. Jag går helt enkelt i trapporna ombord åt det håll som är närmast till hytten. Punkt slut.

”Farang order farang food!”

Om vi återvänder till restaurangen då. Tobbe och Lina beställde varsin Pad Kaprao, om jag inte minns fel. Tobbe vågade sig också på att beställa vitlöksbröd. Vi fick drickan och Oh fick sin mat. Han käkade och käkade och käkade. Hans mat började ta slut och klockan visade på att vi väntat i över en halvtimme. Folk som kommit senare än oss hade redan fått sin mat. Och ätit upp den. Skumt. Vi väntade lite till, snälla svenskar som vi är. Oh skruvade på sig, en av de värsta sakerna han vet är att vänta på mat. Han är ju thai, de kan vänta på det mesta, men inte mat. Tydligen. När vi väntat i drygt en timme så passade jag på att vara lite lustig och frågade servitören: ”Food slowly or food gone?” På min vanliga härliga thaiengelska dialekt. Han såg förvirrad ut, skrattade lite generat och sprang vidare. Han förstod inte ett ord. Vi väntade lite till. Vi frågade igen. ”Var är maten?” En kvinna kom då fram till Oh och förklarade i långa utdrag ungefär så här: ”de jobbiga farangerna du hänger med har beställt farangmat så det tar lite längre tid. De andra gästerna som kom senare än er och redan har fått sin mat har alla beställt thaimat så därför blev det så här konstigt.” Hon hade ju inte en susning om vad hon snackade om. Uppenbarligen. Eller så har vi missuppfattat hela grejen med yam wonsen och pad kaprao – det är tydligen egentligen farangmat och inte thaimat. Oh förklarade trevligt och sansat medans jag fräste vid sidan av på ett språk hon inte förstod (jag förstod ju i stora drag vad subban sade): NEJ, farangerna har inte beställt farangmat, de har beställt thaimat.

Dumt att tillaga 2 ordrar av vitlöksbröd på samma gång, man kan ju bli förvirrad

De sprang runt och yrade som små kackerlackor och helt plötsligt dök Tobbes mat upp: vitlöksbröd och pad kaprao. Men nä, inget vitlöksbröd till mig, för varför skulle man vara så smart att man tillagade dem samtidigt? Nej, det verkar ju bara helt tokigt. En portion i taget gör vi, det känns vettigare. Linas mat kom in. Smakade ingenting. Trots att Oh påpekat att hon ville ha spicy, spicy (om detta kommer en utförlig historia senare – väldigt tröttsamt ämne!). Min mat kom inte. Och när jag väntat så länge så jag inte längre var hungrig utan bara ville gå därifrån då kom de med min mat. Vitlöksbrödet (som enligt deras filosofi borde ha tagit längre tid att tillaga än yam wonsen) kom först, varav endast 2 av 3 var tillagade. Den 3:e hade inte ens varit i närheten av ugnen. ”Yam wonsen kommer om 1 minut” förklarade servitören stolt. Den kom ganska strax efteråt måste jag medge, om än det inte var 1 minut. Men suck och stön. ”Arai?” frågade jag och pekade på köttet som låg i salladen – det var lite för mörkt för att vara fläsk. ”Nötkött” svarar puckot, varpå jag svarar att jag beställde fläsk. ”Nej, men det har vi inte. Vi är muslimer.” förklarar servitören och ser glad ut, och härmed är diskussionen över för honom. Jag fräser oerhört trött att det kunde han väl ha sagt innan, när jag beställde då. Då kom tanten ut som en liten fé igen och skulle förklara för Oh det orimliga i att muslimer serverar fläskkött. Men det var ju inte det som var poängen. Jag förstår och respekterar att de inte vill servera något som de inte kan äta, MEN DET FÅR DE VÄL FÖR FAN SÄGA TILL MIG DÅ NÄR JAG BESTÄLLER!

De kan ju inte upprepa och bekräfta min order för att sedan servera något annat och låtsas som om det regnar.

Jag fräste att jag äter minsann inte något nötkött och Oh säger att de får ta ut det, varpå den lilla fén undrar om jag vill ha kyckling eller räkor eller något annat. Nä, jag vill fan inte ha någon jvla mat på det här jvla skitstället. Ungefär så kände jag mig. Helt fruktansvärt ynklig och okonstruktiv. Så de fick ta ut maten igen och jag bad om notan. Notan ja, den fick vi vänta på i dryga 10 minuter också. När vi reste på oss och började gå kom de ilande med den. Den här restaurangen var som sagt ett riktigt lågvattenmärke, men det var inte en enda gång vi gick och käkade – oavsett restaurang eller matvagn ute på gatan – som det blev rätt. Varenda gång var det någon som fick fel mat, alternativt ingen alls. Hur kan det vara så svårt?

TIPS: har du inte någon hjärna eller inte kan laga mat så kanske du inte ska öppna en restaurang.

Dag 3 checkade vi ut från det rötna hotellrummet (som egentligen var ganska bra, men det var bara hela nonchalanta grejen med bungalowen som förstörde alltihop), och flyttade in på Miti Resort – ett nybyggt hotell från 2012 som var helt fantastiskt. Jag kan lätt påstå att Miti Resort var det bästa med hela Ao Nang upplevelsen. Utan tvekan. Om det bästa med Ao Nang var ett hotellrum så kan ni ju tänka er. 

Jag kunde inte äta någonting i hela Ao Nang under hela vistelsen

Det värsta med Ao Nang var att det inte gick att äta maten de serverade. Man har väl antagligen olika recept på thaimaten och nu när jag är hjärntvättad att bara äta Isaan-mat (Oh’s matkultur) så blir det ju så här. Ingenting smakade som det ”borde” och inget blev som sagt rätt.

Jag var dessutom sjuk under hela vistelsen, så vi kunde inte åka med long tail boat och kolla på olika öar, så jag fick inte återse Railay Beach, jag fick i stort sett inte uppleva någonting i Ao Nang, annat än vårt hotellrum. Kort tog jag inga heller. Vansinnigt trist. Dessutom är jag lite ledsen, det är ett väldigt vackert område, jag älskar de klassiska bergen som man ser där, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att återvända och inte ett enda kort har jag.

Varma mackor is the shit!

Om jag någonsin beger mig tillbaka så ska jag inte glömma att ta med mig matsäck, och när den är slut går jag helt sonika till 7-11 och lever på varma mackor, för de smakar i alla fall som de ska, oavsett var du är!

Kika gärna in på Pix för att kolla mina senaste foton!

Det har varit många märkliga turer i vårt letande efter ett hem med kök här på Samui. Våra krav har inte på något sätt varit orimliga, dock är det väl liiiite fel tid att börja leta efter hyfsat billigt boende, då det är högsäsong eller snarare PEAK SEASON, vilket är ännu mer än högsäsong. Folk får sina ställen uthyrda ändå och behöver inte direkt pruta med någon snål farang.

Our demands:

• Hyfsat billigt (max 15 000)
• Wifi (hur ska jag annars kunna roa mig?)
• Kök (Oh måste kunna laga mat åt mig, sååå trött på restauranger, och tänk dessutom hur mycket pengar jag kan spara på att själv laga pasta när det suger!)
• Läge någonstans runt omkring den norra kusten, så att jag själv kan ta mig till och från skolan och Oh slipper vara chaufför varenda gång

Det var det hela – inte många krav kan jag tycka. Andra människor är mycket mycket mer krävande än jag och Oh är. Vi är simpla personer, med simpla hjärnor. Tydligen.

From the beginning it was all black...

Vi åkte runt en hel del, som jag nämnt tidigare här, men hittade inte mycket intressant. Ibland kände jag mig djupt hjälplös som om jag krälat ned i ett hål och inte ens hade en liten repstege att hjälpa mig klättra upp. Det fanns ju ingenting som var hyfsat ens. Skulle man ha något hyfsat fick man punga ut med snarare 20 000 än 15. Inte ok. Ibland blev jag lockad av swimmingpoolen som fanns på området och tyckte att 20 var rätt ok ändå, tills jag tog mig i skärpet och insåg att jag hade spenderbyxorna på.

Trött på att åka runt och leta med ljus och lykta efter personerna som ägde ställena vi hittade så skrev jag in på Thaivisa forumet efter hjälp. Nästan omedelbart fick jag svar från en kille i England. Han hade en lägenhet i Bo Phut (lyxlirarstranden – tycker jag då eftersom allting är så dyrt där, t o m kläderna) som han kunde hyra ut för 15.

Dagen innan vi skulle åka till Bangkok kontaktade jag hans engelsktalande svägerska för hjälp med visning. Hon ställde upp och vi kunde titta samma dag.

Hon ville inte ha oss där

När vi väl kom dit och kollade på stället insåg jag att han tagit till i underkant så det stod härliga till. Lägenheten var 2 plan med ett stort kök längst upp och en härlig balkong med värsta utsikten. 2 sovrum. Helt otrolig var den. Men jag fick intrycket att svägerskan Nuni inte ville ha oss där. Samma kände Oh. Hon informerade mig om att internet hade de inte och det kunde de inte fixa om jag bara skulle stanna där i 2 månader. Visste David verkligen att jag bara ville stanna 2 månader? Han vill aldrig hyra ut till någon under 6 månader. Jag kände mig lite olustig.

Hon erbjöd oss ett annat boende, ett bättre boende

Dagen efter kunde hon visa ett annat boende för oss, ett bättre boende. Det här var inte alls bra för oss. Tydligen. Jag gillade det jättemycket och hade verkligen velat ha det. Men men. Trevlig som man är så nickade och bugade jag och bestämde att vi skulle träffas dagen därpå efter min skola.

Boendet vi tittade på var en bungalow som låg ännu närmre skolan, som dessutom hade en swimmingpool. Där var kanon också. Tyst och lugnt, samt en hel drös med katter. Dessutom fick vi det billigare än lägenheten. Så ja, visst vi slog till. Betalde 5000 i deposit och begav oss av mot Bangkok.

På något sätt ville jag ändå meddela David att Nuni inte varit särskilt hjälpsam eller trevlig och att jag fått intrycket av att hon inte ville ha oss där. Men jag kände ju inte David så jag kunde ju inte precis rätt ut säga att hon inte varit tillmötesgående. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Så kom jag på det, jag skrev ett mail där jag var lite glättig och förklarade att Nuni hittat ett annat boende åt oss som dessutom hade swimmingpool och som farang kan man ju inte motstå det. That would do the trick!

Ett litet sms kan säga så mycket

Dagen efter fick jag ett sms från tanten att hon var så ledsen men bungalowen var redan bokad under den tiden vi ville ha den, så please, kom och hämta din deposit. Jag kan inte sova. Ungefär så stod det. Suck och stön. Jag ringde upp Nuni och hon hade fått en massa skäll pga att hon visat oss ett annat ställe (YES!) så hon var lite ledsen. Men herregud, oh nej, det var absolut inte min mening. Så tänkte ju inte jag. Absolut inte. Svamlade runt och lyckades övertyga henne om att jag bara varit klumpig. Hehe. Hon sa att David skulle nog lugna sig om vi nu kunde bo i hans lägenhet ändå. Jamen visst, klart vi kan det.

David hade andra tankar dock. Hans frus familj skulle bo där i januari så vi kunde inte bo där. Huruvida detta var sant eller inte vet jag inte, men det kan ju förklara varför Nuni inte var så angelägen att ha oss där heller, eftersom hon antagligen visste om sin familj. Eller så var han helt enkelt trött på mig och mitt velande. Jag har ingen aning och det spelar egentligen ingen roll heller. Allt blev bara pannkaka med detta, om än jag är just nu väldigt tacksam att jag lärde känna Nuni på kuppen.

Under tiden vi var i Buriram pratade jag med Nuni ett par gånger och hon letade efter boende åt oss, samt hade hämtat tillbaka depositen på 5000. Jag lät henne få lite space att leta, då vi ändå inte skulle komma tillbaka på 3 veckor.

Boende i Bo Phut – Fisherman village

Precis innan vi lämnade Buriram ringde hon och hade hittat ett boende i Bo Phut, inne i Fisherman Village. WOW! 13000 + el. Inte dyrt för att vara här, men ändå ganska dyrt. Men jag har nu insett att det inte går att hitta något billigare här på ön om jag inte vill bo som tidigare långt ifrån allting. Så jag tackade ivrigt ja till detta boende som hon hade hittat. Med kök, internet och gratis vatten.

Det var 2 väldigt nervösa personer som åkte bussen ned till Samui. Jag har försökt att inte tänka så mycket på det under tiden vi varit iväg på äventyr men jag har emellanåt haft ont i magen för jag inte riktigt vetat vad det var för boende jag tackat ja till. Lite som att köpa grisen i säcken. Oh har inte sagt något förrän nu på bussen hit. Då kom hans ångest också.

Huset/bungalown/lägenheten ser inte mycket ut. Thai standard. Utanför har vi en liten altan. Ingen utsikt för det ligger in på en liten bakgård från huvudgatan här i Fisherman village (ett stenkast från stranden). Ett enormt stort rum med tv & soffa, ett kök eller snarare kokvrå med 1 gasplatta, ett sovrum med stor säng, stor garderob (tack för den, nu får jag plats med alla mina kläder), samt ett sminkbord, och slutligen ett badrum med blått kakel, blått handfat & toalettstol, samt blått golv (alla olika blå nyanser).

Det är stort och rymligt

Det jag gillar bäst med huset är att det är stort och rymligt, det är som ett hem och inte ett rum. Jag får plats med allting som jag har med mig och det är skönt. Dessutom är det sjysst att vi har ett sovrum och ett tv-rum så att Oh kan kolla på tv hela natten och jag kan sova om jag vill. Dock är det lite trist att inte ha en tv i sovrummet, men jag får väl vänja mig av med den ovanan.

Igår handlade vi för en hel tusenlapp

Igår var vi och handlade saker till hemmet för en hel tusenlapp. Riskokare, grytugn (ja inte vet jag vad det heter, men man kan grilla och annat i denna gryta), vattenkokare, stor wok/stekpanna, gryta, plasttallrikar och skålar (allt i kinesisk Nettan-stil), förvaringslådor, tvättkorg, dekorationer, korgar, burkar. OOps å så får man inte glömma en DVD-spelare inhandlades också.

Sedan åkte vi till en marknad för att köpa kryddor, en hel fisk, en massa revben, soyasås, ostronsås, chilisås och massa andra flaskor som jag inte förstår mig på, vitlök i drös, röd lök i drös och en hel bag med ris. Allt för en hundralapp. Alltså hur billigt man kan leva i det här landet om man undviker turistfällor är helt otroligt och det undgår aldrig att förvåna mig.

 Our home AFTER our make over!

Så nu sitter jag här i mitt nya underbara boende, stortrivs och det blev så fint när vi fick fixat allting (har ett par grejer kvar, som jag i vanlig ordning insåg när jag packat upp allt att det där borde jag ju ha köpt). Det blir jobbigt bara när jag ska hem, hade tänkt frakta alla grytor och annat till Buriram, för de kostade ju ändå lite grann och dumt att bara slänga. Kommer säkert inte kunna skiljas från mina kinestallrikar och fat heller ska ni se.

Så det var en liten update om min boendesituation här på Koh Samui. Håller på att knåpa på en hel historia om Ao Nang, och den kommer förhoppningsvis ut lite senare idag. Det var ju så mycket jobbigt att skriva om den resan.

C U!

Så, nu har jag haft en månads semester - tillbringat slötid i Bangkok, Buriram, Ao Nang (OMG - historier därifrån är på g) och BKK igen. Har haft sällskap av Lina och Tobbe en del av tiden, dock "lyckades" jag med konststycket att bli sjuk (nej, är det verkligen sant?) när vi skulle ha som roligast i Ao Nang, så det sög fett.

Hur som haver, så är vi på väg tillbaka till Koh Samui ikväll och sedan kommer min blogg att återvända till en mer regelbunden uppdatering, dvs 3 ggr i veckan. Jag vet att ni alla längtar efter fler posts från mig och har suttit hemma den senaste månaden, bitit på naglarna och darrat av abstinens. Men nu så gott folk, nu är snart väntan över. ;) På de flesta ställena har jag faktiskt haft internet, men har inte haft någon inspiration eller ork att skriva något över huvudtaget.

Talk 2 u soon, nu ska jag packa, springa över till Lina och kramas adjö och sedan bär det av!

Backpacker är en person som reser världen runt med så lite packning som möjligt, som helst får plats i en liten ryggsäck. Med åren blev ryggsäckarna större, men än dock något som var lätt att bära på ryggen. Dessa personer som backpackade försökte leva på så lite pengar som möjligt för att kunna vara ute så länge som möjligt, samt eftersträvade så mycket kultur som möjligt och ett nära förhållande till lokalbefolkningen.

Någon gång började detta sakteligen ändra sig, jag vet inte när, men kanske redan när jag började resa. Då var ändå målet för mig och mina medresenärer att komma undan med så billig slant som möjligt.

1:a resan

Min och Pernillas första resa kostade 20 000 för 4 månader inkl en enkel biljett med Transsibiriska järnvägen, flygbiljett HongKong-Bangkok, flygbiljett Bangkok-New Delhi, flygbiljett New Delhi-Frankfurt. Vi var oerhört snåla. Pernilla skällde på mig varje gång jag fick en impuls att sätta i mig en Twix - den kostade ju faktiskt dubbelt så mycket som en måltid, så det var väl ändå onödigt...

Som blåögda barn gav vi oss ut i den stora vida världen och hade vi tur skulle vi lukta illa också

Jag och Pernilla begav oss hemifrån, blåögda och unga, med intentionen att resa runt och vara så sunkiga som möjligt; att vara riktiga luffare. Pernilla tyckte bl a att det räckte att ta med sig 1 fotorulle (ja på den tiden hade vi faktiskt inte digitalkameror), men där satte jag stopp. Jag har ju alltid varit lite av ett fotofreak, så 1 rulle på 4 månader insåg jag ju omedelbart att det funkade ju inte. Men om sanningen ska fram så tog vi löjligt få kort, vilket jag ångrar väldigt mycket idag. Vi hade inte heller med oss så mycket kläder, inga skönhetsprodukter - alltså inget smink, inga nagelfilar, inget nagellack, inte ens en rakhyvel.

 

Nej vi skulle bli tyska butch-brudar med håriga armhålor och ludna ben.

 

Det var coolt. Hade vi tur så skulle vi lukta riktigt, riktigt illa på köpet också. Jag hade med mig de sunkigaste kläderna eller kläder som jag inte var så noga med, så att jag skulle kunna slänga dem innan jag åkte hem, eller utefter vägen allt eftersom. Vi tvättade våra kläder själva under resan och en gång i Goa hade vi lite vattenbrist så då tvättade jag mina tröjor i havet. Ja det funkade ju, fastän tröjorna gick att ställa upp när de väl hade torkat. Men de luktade ju inte svett i alla fall.

 

 

100-bahtsbunge

I Thailand bodde vi i 100-bahtsbungar (som oftast såg ut som om de skulle rasa vilken sekund som helst) och vi åt även här där det var billigast. Sedan kan det väl diskuteras huruvida vi verkligen kom åt kärnan i kulturen i de länder vi åkte till, men vi reste billigt och det var hela poängen.

 

Unga, hippa och coola åker de reguljärt till charterdestinationer

De nya resenärerna är unga, hippa och många reser med resväskor. Rullande resväskor givetvis. Många har ryggsäck för att det ser coolare ut och de verkar vara riktiga backpackers, men även om de använder ordet till att benämna sig själva, så är de inga backpackers.

 

Höga krav

Det märks tydligast på deras resval. De åker till ställen för att enbart träffa andra resenärer från andra länder och kräver swimmingpool på hotell som ligger vid stranden, gratis vatten på rummet, AirCon på rummet och wi-fi överallt. De kan för sitt liv absolut inte tänka sig att bo i ett sunkigt rum för att spara lite pengar – oh nej – och för att inte tala om en bunge utan spegel – otänkbart.

 

Numer liknar de så kallade backpackers charterresenärer i all sin prakt.

High heels i sanden och festandes i enbart underkläder. Åk till Koh PhaNgan, Koh PhiPhi, Koh Samui m.fl. och ni kommer hitta horder av dem. De där som åker till Thailand i mångfald, för att det är det nya hippa stället som man bara måste ha besökt, det nya Mallorca som våra föräldrar (eller kanske t o m morföräldrar) åkte till var och varannan semester. Man går på jungle trecks och rider på elefanter på öar som inte ens har någon djungel (eller elefanter) och undviker lokalbefolkningen så långt man kan, förutom de där som jobbar på baren där man alltid hänger.

 

Resestoppet varade i 5 år, men den historien får ni vänta ett tag till på

Mellan 2003 och 2008 reste jag ingenting, eller åtminstone väldigt lite, då jag inbillade mig att slå mig till ro med sambo, studera och skaffa ett ”riktigt” jobb (vilket arbetet för Stena Line tydligen inte var) var min grej. Med facit i hand kan jag säga att det INTE var min grej, och jag sjönk djupare och djupare ned i depressionens avgrund, utan att inse vad som egentligen var fel. Felet var att jag offrade min själ, men det är en helt annan story, som är under utveckling, så håll utkik efter den. ;) Under den här tiden när jag var fängslad till hemmet, så exploderade mängden av resenärer och utvecklades samtidigt till den kräsna resenären som finns idag.

 

Jag är inte bättre själv, men utger mig åtminstone inte för att vara en backpacker

 

Idag lyckas jag nog leva 2 månader på samma belopp som jag och Pernilla spenderade på 4. OM jag har tur och snålar. Visst saker och ting har förändrats, det har blivit dyrare, men inte så mycket dyrare. Det är nog snarare våra egna behov som har förändrats och vi har blivit bekvämare. För min del så har jag definitivt blivit äldre; det inte längre roligt att duscha i iskallt vatten eller svettas i floder när man försöker sova. Det är inte längre något nytt, men jag är absolut glad att jag fått uppleva hur roligt det kan vara att tvätta håret i iskallt vatten när det snöar utanför. Absolut. Jättekul. ;) Eller upptäckten att alla länder inte har centralvärme, och trots att solen skiner och det är mer än 25 grader utomhus, så är det iskallt inomhus för huset ligger i skuggan. Jag är absolut glad att jag var resenär på 90-talet, när man inte bara reste till vad som idag endast liknar charterdestinationer, utan verkligen försökte se landet man reste till; inte bara umgås med andra resenärer…

 

Jag placerar mig i facket: Sabbaticals/Long vacationers

Här hittade jag ytterligare sorters resenärer, och jag blev benägen att placera mig i ett fack – DET tycker jag inte om. ”Sabbaticals/Long Vacationers” är snarlika backpackers, och de jobbar som små djur när de är hemma för att ta en långsemester i något exotiskt land, där de lever så billigt som möjligt.

 

För mig är resandet mest ett sätt att lära mig om andra kulturer, skaffa mig erfarenhet, att lära mig något vad som helst – oftast blir det om mig själv – och mindre om att festa med andra resenärer. En stor del handlar om avkoppling också givetvis, att få kunna göra precis vad man vill och när man vill.

 

Vi är alla olika, vi söker olika och kräver olika, och den största anledningen till varför det blivit så här tror jag är för att våra krav på standard blivit högre, samt att de som reser idag är en bortskämd hög med ungdomar som fått mycket serverat av sina föräldrar och nu vill de ha det på precis samma sätt även på semestern. På både gott och ont. Ni får själva avgöra vilka som är vilka.

”So this is christmas, and what have you done? Another year over, and a new one’s just begun”

En av mina absoluta favoritlåtar - "Happy Christmas (war is over)" av John Lennon och Yoko Ono - och en av de låtarna jag gillar att lyssna på under julen. Den är sorglig och vemodig, och passar oftast in på mitt humör under jul och nyår. Jag gillar varken jul eller nyår, har aldrig gjort. På nyår föredrar jag att dra täcket över huvudet, kolla på film, spela eller hänga med datorn – allt för att undvika att bete mig som om nyårsafton faktiskt spelar roll, som om dagen betyder något. Mest avskyr jag prestationsångesten som folk drabbas av – och som jag själv drabbas av. ”Vad ska du göra på nyår?” Man måste ju göra något speciellt. Värst var det vid milleniumskiftet. Jag och Susanne valde att stanna på Tobago, dit vi egentligen kommit för att tillbringa ett par veckor max (vi var på en sexmånaders resa i Sydamerika och hamnade av en slump på Tobago). Så vi tillbringade nyårsafton på en stor konsert med bl a Eddy Grant och en himla massa fyrverkerier. Minnesvärt? Nja, inte efter den mängden rom vi hällde i oss, men på korten ser det ut som om vi hade roligt i alla fall.

I år ville jag fira nyår i Buriram tillsammans med Oh och hans farmor. För mig är det ingen speciell dag och kommer aldrig att bli. Det är en dag som påminner mig om att hur mycket jag än försökt, så har jag fortfarande inte kommit dit jag vill. En dag som påminner mig om att jag stampar på samma plätt som jag stampat på alldeles för länge. En dag som påminner mig om att jag vill komma ur mina gamla destruktiva rutiner och skapa ett nytt liv, ett liv som jag tycker om och ett liv som jag faktiskt njuter av att leva.

Så för att se tillbaka på året 2012. Vad hände egentligen? Vart tog det vägen?

Nyårsafton 2012 tillbringade jag sjuk ensam hemma i soffan i Jessicas lägenhet i Hisings Backa. Jag var vaken på 12-slaget och såg fyrverkerierna genom fönstret. Jag kände mig lite ynklig och ensam, men inte så farligt. Eftersom jag aldrig uppskattat nyår, så gjorde det inte så mycket att jag låg där ensam och snörvlade, hostande med hög feber, det var helt ok. Jag bestämde mig för att året 2012 inte skulle vara fullt av sjukdom (det började ju inte så bra), och bestämde mig även för att anstränga mig att vara mitt bästa jag. Trots min avoghet mot nyår, så har jag absolut inget emot nyårslöften. Nyårslöften är fina tycker jag, en chans till att börja om, en chans till att högtidligt lova dig själv något, som du sedan anstränger dig lite extra för att hålla. Jag vill gärna tro att jag hållit löftet i ganska stor mån, men jag har oftare brutit det. Så jag invigde året med att vara sjuk, vilket står för ungefär resten av året också. Mycket sjuk, mycket värk i nacken och många krämpor av olika slag. En otrolig del jobb och ingen fritid alls och sedan en flytt till Thailand, och därtill start av ett företag. Ja, nog har jag lyckats åstadkomma en del, mer än föregående år till och med, och just nu är jag oerhört nöjd med vart jag är/sitter. Känner att jag är på rätt spår i livet. Äntligen.

Resten av året känns som om åtminstone den första halvan egentligen bara var en lång väntan på det som skulle hända till hösten – min flytt och starten av mitt företag osv. På det stora hela är jag ganska nöjd med 2012, om än jag i vanlig ordning tycker att jag kunde ha åstadkommit mer. Det är alltid en vanlig känsla för mig på nyårsafton – en känsla av misslyckande och ”Jag kunde ha gjort det bättre”. Kanske därför jag inte är så förtjust i dagen. Jag jobbade otroligt mycket under 2012, och hoppas att jag kommer att kunna jobba mindre under 2013, eller åtminstone få jobba mer självständigt och på mina egna villkor.

• 2012 var året som jag arbetade för att bli fri.
• 2012 var året som jag packade ned och packade upp.
• 2012 var året som jag tänjde på gränserna, klev utanför min zon.
• 2012 var året som jag växte som person.
• 2012 var året som jag knäckte min person.
• 2012 var året som jag offrade all min tid på arbete.
• 2012 var året som jag hittade ett nytt hemland, men fortfarande inget hem.
• 2012 var året när jag äntligen vågade satsa på mig själv.
• 2012 var året som jag äntligen hittade tillbaka till mig själv och insåg att jag nu var på rätt väg.
• 2012 var året som jag blev hel.

Det var väl det hela för detta året – ses nästa spännande år – 2013!

Framtiden är här! Gott nytt år!

Skola

Nu har jag bara 1 vecka ungefär kvar i skolan – på kurs 2, vilken jag inte har ägnat min uppmärksamhet åt alls faktiskt – har mest varit sjuk och ynklig, så jag har varit hemma. Men jag känner inte egentligen att jag missar något, tycker att vi stampar lite på samma plats, och har gjort ett bra tag. Det tråkiga är dock att vår lärarinna Yu ska flytta till Phuket, så vi kommer att få en ny lärare. Jag tycker Yu är jättebra, så det är som sagt trist.

Boende

Just nu håller jag på att leta hus åt mig och Oh. Det är inte det lättaste särskilt som jag har en ganska tajt budget. De hus jag hittar är visserligen jättefina och har allt man kan tänka sig men kostar ungefär som hemma, på Platsarna. Inte helt ok.

Vi har åkt runt i samtliga områden och tittat och frågat och husen eller bungalowsen ligger runt 15000 baht = 3000 kr. Då får man oftast kök, internet och swimmingpool. Men jag hade kunnat avstå från swimmingpoolen om jag bara hittade något billigare. Sedan hade jag kunnat avstå från internet, eftersom jag köpte ett mobilt internet i Bangkok de första dagarna, och som jag nu använder, då personen som hade det upplåsta wifi’t som jag snålsurfade på här, nu har låst det. Kan tänkas att jag tog upp för mycket bandbredd! Hehe. MEN igår när jag var och laddade det och herregud vilka omständigheter – det måste jag ju inflika om:

Mobilt internet (jag kan inte kalla det mobilt bredband)

Here we go. Jag hade som sagt köpt detta och med köpet ingick 500 mb fri surf. Hur mycket är det egentligen? Har inte en susning. Men som tur var hade programmet som följde med en statistik så jag kunde hålla koll. 2 dagars ganska mycket surf (vilket är helt vanliga dagar för mig) så var det slut på det roliga. Jag laddade då kortet med 500 baht. 5 minuter senare var 350 baht borta. WTF???? Jag lyckades urskilja på deras hemsida att det fanns paket så man kunde betala en viss summa per månad och surfa fritt – eller hm upp till 5 gb då. Sa mig shit – men just nu säger det mig en hel del, eftersom jag lyckades spela igår och slarva bort 500 mb för 6 timmars spel. 5 gb är ingenting på en månad ju, det tog ju slut på 2 dagar. Tjo & tjim! Det tar inte direkt slut efter de 5 gb jag kan surfa på 3g för utan det är bara hastigheten som ändras – TILL 2G/Edge! Ja det kommer jag ju säkert orka med. Så, needless to say, för att kunna arbeta vettigt så måste jag ha ordentligt internet. Detta mobila internet kommer att kosta mig pengar, tid och frustration, för det finns ingenting som är lika frustrerande för mig som ett slött internet. Jag klarar helt enkelt inte av det. Inte alls.

Husbudget?

Så ok. Jag har räknat med en budget på 15000 i boende, och 15000 i mat, så jag borde kunna klara av ett boende på 15000 och jag kommer då förmodligen att spendera 5000 på mat, vilket innebär att jag ändå ligger under med 10000 baht. Pasta behöver jag inte längre gå ut på dyra restauranger och käka när jag får infall eftersom jag ändå lagar den godaste pastan. ;) Så ut och leta efter 15000 bahts boende. Med internet. Finns massor av dem som tur är, så något ska nog dyka upp.

Dessutom när vi flyttar närmare skolan så behöver inte Oh konstant köra mig hela tiden, vilket innebär att vi sparar pengar på bensin. Också bra.

New hair

Häromdagen var jag hos Gookkai på hennes salong "Care for your Hair" och friserade mig. Mitt hår var i stort behov av en cut. Och färg. Så jag valde någon galen röd orange brun färg. Och så ville jag ha ljusa slingor på det – det blev hm... ljusorange! Ganska spännande och udda får jag säga. Sedan klippte hon bort tussarna i nacken och tunnade det lite på huvet, så nu känns det mycket bättre.

Det var väl hela historien om vad jag roat mig med de senaste veckorna utan el och annat skojsigt!

Bangkok play time

Snart är det Bangkok som gäller och dejt med Lina och Tobbe. Ska bli jättekul. Vi ska på flashig takrestaurang och jag är ivrig att gå dit, mest för alla fina foton man kan ta, och inte riktigt över menyn – den sög ju. Men men, foton kommer garanterat att dyka upp på min nya fotoblogg.

Over & Out y’all!

Resultatet/resultaten ser ni bl a på min sida och på min blogg. Det är små förändringar, men vissa av dem har tagit oerhört lång tid att klura ut, så hjärnan har inte precis legat på latsidan.

Så upp till bevis, vad har jag gjort?

Ny fotoblogg!

Jag har skapat en ny blogg; http://pix.charnette.se - en fotoblogg alltså. Har lagt upp en faslig massa bilder redan, och det tog en faslig massa tid (och särskilt när elen försvann och jag bara haft sporadiskt internet här och där), och det finns en faslig massa kvar, men jag är en bra bit på väg. Här kommer jag från och med nu att uppdatera mina foton, kommer alltså inte att bli så många på bloggen, jag tycker inte riktigt att de visas bra i den template jag har där. Kommer när jag är någorlunda klar med uppdateringen av alla gamla kort även koppla den till Facebook så att ni får uppdateringarna där.

När uppdateras denna blogg? Den kommer att uppdateras kontinuerligt, men inte helt regelbundet, då jag inte kommer att posta om jag inte har något material, dvs det kommer nog inte att bli varje dag. Men oroa er inte, ni kommer som sagt att få reda på när jag postat via Facebook.

Företagsblogg!

På mitt företags hemsida http://www.tantranslations.com (som jag ack så vetgirigt håller på att fixa i ordning) kommer jag att blogga också; 1 gång i veckan kommer jag att blogga ur företagsvinkel. Det kommer att handla om översättning, språk, och en hel del skrivande; alltså sådant som rör mitt företag. Så jag kommer förmodligen att sluta posta en massa om skrivtekniker och annat skrivtjafs i min vanliga blogg. Kanske till mångas glädje.

När uppdateras denna blogg? Varje onsdag. Jag har tänkt köra lite större posts, så 1 gång/vecka räcker gott och väl. Åtminstone nu i början.

Ny adress på min blogg!

Häromdagen bloggade jag om att jag äntligen fått bort ”/wordpress” från min bloggadress, så det här är den nya adressen: http://blog.charnette.se till min gamla blogg. Här kommer jag att fortsätta som innan, skriva om saker som stör mig, om mitt liv här i Thailand, om saker som fascinerar mig; ja precis som vanligt.

När uppdateras denna blogg? 3 gånger i veckan har jag nu bestämt mig för – tisdag, lördag och söndag.

Jag har även uppdaterat mitt gamla, sletna Photoshop CS3 till CS6 – hela 3 steg – och hm, jag är just nu lite förvirrad, för det ser så konstigt ut. :)  Inte van vid att ha en sån Windows-liknande miljö. Märkligt.

Även mitt Office-paket fick en face lift till 2011, eftersom jag ville kunna köra Wordfast med det, och jag hade 2008 innan och det var inte kompatibelt tydligen. Men det är det nu, dock har jag inte klurat ut hur man använder det ännu, men det är något jag måste få att fungera tydligen, eftersom jag måste använda någon slags CAT-tool eller TM för att arbeta som översättare. Tänk vad mycket man inte vet. Och i gengäld mycket man lär sig. Varje dag.

Up and at them!

Först får jag väl be om ursäkt för att jag är så oerhört sporadisk helt plötsligt, men det får sin naturliga förklaring nedan:

Helt plötsligt vaknade jag av att det var lite kvavt i rummet. Ac-n var av och klockan var någon minut över 8 på morgonen. Förvånande, ja, men inte särskilt alarmerande; det är inte första gången detta händer under denna omgången och jag har ju även varit med om det förut i Thailand. Förr om åren var el en stor fråga på Koh PhaNgan. Ibland kunde man glad i hågen stå i duschen med shampoo i håret för att i nästa sekund, inte det minsta road, stå helt utan både el och vatten. Just på Haad Rin är det fortfarande lite si och så, detta kan hända även idag, men det är inte lika illa eller lika ofta. Så denna morgon muttrade jag bara lite och öppnade de 3 fönstren i rummet på vid gavel och lade mig i sängen igen, och stirrade upp i taket. Att försöka somna om var lönlöst (Jag kan nämligen inte sova när det är för varmt och kvavt, väldigt känslig för värme – ja, jag vet, vad skulle jag då här och göra?), så jag började läsa en bok – ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert – i stället.

Vad var det som pågick? Aliens?

När elen inte verkade vilja komma tillbaka började jag känna mig lite smått orolig. Vad var det som var på gång? En snabb kik på telefonen fick skinnet att krypa ännu mer. Ingen täckning. Va falls? Det var udda; det brukar bara hända när man är i Ban Tachong i Buriram och har True Move. Jag har nu Dtac.

Löften bröts...

Vi gick hela dagen utan el, fast vi blev ”lovade” av både vår landlady och en random shop keeper att elen skulle komma tillbaka redan samma eftermiddag. Det gjorde den inte.

2timmarselen...

Nästa morgon fick vi 2 timmar el, och jag hann precis kolla lite på nätet och upptäcka att det var något stort som hänt, men det var varken en alien invasion eller atombombskrig som vi först spekulerat i, utan det var helt rätt och slätt några klantiga jvla folk på elbolaget som under ett planerat underhållningsarbete tabbat sig. Så nu var alla 3 öarna utan el; Koh Samui, Koh PhaNgan och Koh Tao. Kul. Det som är ännu värre är väl att allt vatten är kopplat till elen (har ingen aning om hur det är hemma faktiskt, men jag har för mig att vatten funkar även när elen är kaputt), så det fanns ingen möjlighet för att duscha eller bajsa. Vi skulle få äran att få el under tvåtimmarsperioder var 12:e timme. Generöst värre. Vad skulle vi göra med all den elen? Och framför allt – var kom den ifrån, eftersom ledningarna var trasiga, så fanns det ju inte någon?

Imodium = magkatarrsmedicin?

Nästa morgon vaknade jag ännu tidigare än tidigt och hade fruktansvärt ont i magen. Vad var på gång? Jaha, jag behövde gå på toaletten. NU! Kan hända efter att man knaprat Imodium som man trodde var magkatarrstabletter (så kan det gå när man skickar pojkvännen till apoteket!). Efter ett hastigt överläggande med mig själv, huruvida jag vågade utmana mitt stabila förhållande med att bajsa helt oförskämt inne på toaletten där det inte fanns något vatten, kom jag fram till att det inte fanns så mycket att dividera om – nöden har ingen lag!

Elen kom tillbaka och jag passade på att duscha, diska, tvätta lite underkläder, samt fylla kannor med vatten inför nästa torrperiod. Internet var stendött – antar att routern ballat ut, för det är fortfarande dött, trots att elen kommit igång.

Så här fortsatte det i dagarna 4, men i morse kom elen efterlängtat tillbaka kl 0423. Så lycklig jag blev. Jag studsade glädjefyllt upp ur sängen, trots att det var i ottan, och drog på fläktarna. Dumt att dra på ac-n tänkte jag nu när man vant sig vid värmebölja.

Hur kunde det bli så illa?

Jag visste allvarligt talat inte riktigt hur illa ställt det var med mig och el, vilket djupt och innerligt förhållande vi faktiskt har. Jag fick en provsmakning på detta när jag var i Nepal 2008-2009, där de under torrperioden endast har 4 timmars el åt gången, sedan är det dött i 4 och sedan kommer elen tillbaka i 4, osv. Var 3:e dag byter man klockslag, så då får man 8 timmars konstant el – WOW! – och sedan är det igång igen. De har ett rullande elschema, som fungerar och som folk förstår, men i ett land som är ett av de vattenrikaste i världen, som man hade kunnat utnyttja till en hel del vattendriven el, känns alltihop så onödigt. Särskilt när de ”viktiga” delarna av Kathmandu konstant har el – de delarna där kungahuset samt den dyra shoppinggatan Kings Way ligger. Detta prioriteras framför folket. Men så är det ju också ett korrumperat land utan dess like. Det är svårt att investera i ett land som Nepal, eftersom all vinst alltid går ned i respektives ficka, så det går aldrig att komma framåt.

Nepal var inte alls lika illa…

Min poäng här var emellertid att det här problemet är konstant i Nepal/Kathmandu, så det var något jag accepterade, det kändes på något sätt inte ens särskilt jobbigt. Jag visste åtminstone när jag hade mina 4 timmar att vänta och kunde planera därefter. Helt plötsligt nu i ett land där jag förväntar mig ha el konstant rycks den ifrån mig helt brutalt, och det är då jag blir irriterad. Det är ungefär som hemma och jag har ett bredband som är oerhört snabbt, men inte levererar det jag betalar för, eller förväntar mig. Då blir jag också irriterad. Eller när bussen därhemma går senare än tidtabellen. Här i Thailand skiter jag nästan fullständigt i om bussen går 2115 eller 2145. Det är Thailand, jag förväntar mig lite strul. Så nu när det här elproblemet dök upp, rakt ur det blå, och jag inte hade så många alternativ för att kolla upp vad som hände, eller hur länge det kunde tänkas hända så blev jag frustrerad utan dess like.

Min laptop saknade mig...

Dessutom kliade det i fingrarna på mig att få röra min lilla dator. Så oerhört jobbigt att inte få ha den lilla söta saken i knät och knappa på den i det oändliga. Sätta mig ned och skriva för hand? Jodå, om jag vill plåga mig kan jag ju göra det. Skriver nästan aldrig för hand längre, vilket ju är lite synd, men det är ju så mycket roligare att skriva på datorn! Jag fick i alla fall börjat och plöjt igenom en bra bit i boken. Oerhört bra och fängslande (jag älskar ju filmen, eftersom jag tycker alltihop speglar mig och min resa lite grann). Hon skriver så grymt bra dessutom, en hel del ironi – och det gillar jag. Mycket skiljer sig från filmen – inte helt oväntat nej, det är ju after all, en amerikansk film. Förutom att läsa så har jag dessutom fått pluggat en hel del, vilket också varit bra, eftersom jag missat större delen av kurs 2 tyvärr, pga sjukliga sjukdomar och krampande krämpor och visa runs.

Vem ska betala?

Det som egentligen störde mig ännu mer i hela elhistorien är att det överhuvudtaget diskuterades vem som skulle betala för olyckligheten. Uppenbarligen ville Thailand att Japan skulle stå för kalaset och jag kände hur det kröp inom mig. Vad spelar det för roll vem som betalar – fixa skiten! Detta område är en av de största turistställena i hela Thailand och de dividerar om vem som ska betala. Förstår inte Thailand själva hur mycket de förlorar bara genom att fördröja det här?

Nu verkar det dock vara fixat och klart, men det är inte så många som vet något överhuvudtaget.

Människor dog

3 personer dog för att hjälpa oss ”stackare” på andra sidan sundet, och det känns otroligt tragiskt och onödigt, så mina tankar går till deras familjer idag. Medan jag sitter här och är lycklig för att jag återförenats med min kärlek så har de förlorat en av de sina… Så när ens värdsliga behov ställs emot tragedi på det här sättet så känns det inte lika viktigt att leka med sin bästa plåtvän längre.

 

 

Jag har varit lite out of reach under den senaste veckan; haft lite strul med internet och har inte kunnat uppdatera, samt haft en del hm, krämpor så jag har inte heller orkat engagera mig.

Så nu kommer en liten update bara om vad jag haft för mig och snart kommer allt att rulla på igen som vanligt i bloggen. :)

Me hope!

I måndags var jag och Malin – min svenska klasskompis – på visa run. Det brukar normalt vara pest och pina att åka på visa run, men den här flöt på helt underbart bra. Malin hade köpt biljetter hos ett bolag som hette Easy (tror jag), och de hämtade upp oss hemma hos Malin kl 5 på morgonen. Thai time. Båtresa över till Surat, och där blev vi upphämtade av en ny minivan. Vi var totalt 6 st faranger som åkte, med plats för 10, så needless to say, så fanns det gott om utrymme. Fällbara säten fanns också i den lilla vanen och vi fick varsin filt. Najs. Det liknade mer en resa med de inhemska VIP-bussarna ju. Helt ok. Kl 10.30 stannade vi för lunch och då fick vi även vatten och mat. Gratis, så det ingick tydligen. Helt underbart. Jag glufsade i mig, hade inte ätit något på över ett dygn, eftersom jag haft matförgiftning, så jag var hungrig, men lite rädd att äta ändå. Men men, som tur var gick det bra. Var framme vid gränsen (Satun) vid 13, och därifrån var det nära till Malaysia – givetvis det var ju en gräns – men jag menar att man inte behövde gå så långt som vid gränsen mellan Thailand och Kambodja där jag var sist på visa run – Rongkluea marknad. Här gick det smidigt som bara den. Inga köer heller dessutom, men så är det ju inte heller direkt högsäsong nu, så det kan bero på det. Vi får se nästa gång i januari hur det är då.

13.30 var vi redan på väg hemåt. Smidigt! Finns inte mycket mer att säga om resan faktiskt annat än att det var den bästa visa runnen jag åkt på, och jag rekommenderar verkligen att åka med det här bolaget – de var riktigt duktiga. Jag får ta reda på info om var man köper biljetter hos dem osv, hade tänkt att upprätta en kategori med saker som jag rekommenderar. Kan ju kanske vara till hjälp för någon. :)

Annars är allt lugnt här. Både jag och Oh (ja, det är dags att börja stava hans namn korrekt nu och inte efter någon konstig inkorrekt stavning jag fått av en thaiare) är båda lite sjuka, han är lite sjukare än jag, dock givetvis – han är ju man – men det är ngn feber och jag börjar få ont i halsen nu. Jättekul. Men det gör inte jättemycket, för det öser ned nu och har gjort hela veckan och kommer tydligen om man ska lita på vädret fortsätta resten av veckan också. YIHA!

Häromdagen satt jag dessutom och filade på mitt företags hemsida, och tänkte ge mig i kast med ett problem jag haft sedan jag installerade wordpress på min nuvarande blogg – nämligen att få bort /wordpress från adressen. Och herre min skapare – lyckades äntligen att hitta en vettig förklaring hur man gör. Så lätt det var dessutom – så pinsamt så det är inte sant. Helt otroligt. Stort tack till Reverend Voodoo som fixade det här för mig, eller skrev så att jag kunde fixa det själv. Underbart. Därför har jag nu en adress till min blogg UTAN wordpress – DON’T FORGET!!!

Har också hängt en hel del på en blogg som jag hittat och tycker är väldigt inspirerande – Nevnarien, och då menar jag hängt när jag har haft internet och möjlighet, vilket varit väldigt sporadiskt. 

Ok, liten update om vad som hänt när jag varit underground. Hörs snart igen.

Over & out!

Idag handlar det om varför; varför vill vita män köpa asiatiska (eller för all del andra lågbudgetländers) kvinnor? Och varför "vill" thailändska kvinnor bli prostituerade?

Det finns flera anledningar till varför män gärna åker tvärs över jordklotet för att köpa kärlek, sex och mer eller mindre en hel flickvänsupplevelse. Förmodligen lika många anledningar som det finns köpare, men här kommer de vanligaste som jag ramlat över, och vad jag anser om dessa dåliga exempel på ursäkter från dåliga exempel på människor.

1. Det är inte samma sak!

Förmodligen den vanligast ursäkten lyder att det inte är samma sak att köpa sex i Thailand som hemma, och med det menar man att den thailändska kulturen inte har samma synsätt som vi har på prostitution, samt att det inte egentligen är sex man köper, för det är så mycket mer. Sedan 1960 har dock prostitution varit olagligt i Thailand, om än lagen kanske inte följs så noga, så jag vet inte - på vilket sätt är det annorlunda?

Är ALLA thailändska kvinnor tillgängliga och är de allihop horor?

Det som gör mig lite rädd i det här är dock vad jag läste i artikeln på Resbort.

"De thailändska myndigheterna, eller någon inflytelserik medborgarorganisation, måste utveckla en arbetsplan med syftet att få fantasierna hos utländska män att förändras när det gäller thailändska kvinnor. Thailändska kvinnor är varken speciellt sexorienterade eller passiva. De är likadana som kvinnor är överallt. De vill bli respekterade, ha samma rättigheter som män och bli behandlade som människor."

Jag började fundera och det är nog så faranger ser på thailändska kvinnor - nu tänker jag på erfarenheten med Jane, och vad idioten från Holland i min klass tog upp och hur han sa det: "Poor farang people who come to Thailand and get cheated by Thai women!" Ok, faranger blir inte lurade av thai kvinnor - utan av thai prostituerade, att de sedan inte har tillräckligt vett att kunna skilja på dem är ju en helt annan sak.

Har man denna syn att alla thailändska kvinnor är till salu och inte förstår skillnaden så är det klart att det är enkelt att rättfärdiga det här beteendet med en enkel axelryckning och orden: "Det är inte samma sak!"

2. Jag tycker om asiatiska tjejer; jag tänder på det exotiska.

VA? Jag köper inte det här skitsnacket. Om man gillar asiatiska tjejer varför vänder man sig inte då till de som man inte köper?   Jag sticker inte under stol med att jag gillar asiater, verkligen inte, men jag köper inte dem, för det är under min värdighet och så avtändande att man tappar lusten bara av att tänka på det.

Vad är det attraktiva med att ligga med någon, eller ännu värre, att sitta i en konversation med någon som endast är där för att du betalar?

Hela Thailand är fullt av vanliga, vackra, smarta, ärliga och välutbildade kvinnor (eller om du hellre vill ha en ovanlig, ful, osmart, lurig analfabet så finns det förmodligen sådana i mängder också), så varför inte vända sig till dem? Svaret är lika enkelt som det är pinsamt; därför att där har de här männen inte en chans.

Eller är det som Resbort insinuerar: att faranger i sin enfald tror att en prostituerad står för normen av en thailändsk kvinna? I så fall blir jag riktigt rädd.

3. Det handlar inte bara om sex!

Vissa ursäktar sig med att det är så mycket mer än sex. Det är helt enkelt en hel upplevelse - en flickvänsupplevelse. Jaha ja, självklart är det det. Förmodligen från köparens sida, men jag kan garantera att det inte handlar om något annat än pengar för den som blir köpt, så det spelar nog ingen roll om du håller henne i handen på gatan eller bara använder henne som liggunderlag. Extremt sällan handlar det om känslor eller något äkta. "Pretty Woman" i verkligheten händer inte särskilt ofta.

4. Farangkvinnor är så otroligt jobbiga/dåliga i sängen/dumma i huvudet/jämlikhetsfixerade/egocentriska/fruktansvärda m.m.

Detta är ord jag snappat upp på forum här och där från faranger som åker till Thailand för att de, enligt sig själva, är trötta på oss svenska kvinnor. Jag hade tidigare med kommentarer från en post på en blogg som hette Ansats. Här kommer ytterligare en kommentar och den vet jag inte ens hur jag ska bemöta. Tydligen är vi svenska kvinnor oerhört tråkiga i sängen… ? Surögda? Det här är uppenbarligen en man i medelåldern som är extremt självgod, och väldigt bitter (jag är absolut inte fördomsfull). Svenska kvinnor har väl inte direkt rykte om sig att vara dåliga i sängen precis, och inte heller osedvanligt surögda, åtminstone har jag som svensk kvinna under alla mina resor aldrig hört något liknande. Däremot är vi ganska eftertraktade, precis som svenska män är, eftersom vi anses vara väldigt behagliga till naturen.

Dessutom tycker jag att man är åtminstone två om dålig sex; verkar ganska jobbigt att själv åsamka en dålig sexupplevelse - jag menar vad gör mannen under tiden den svenska kvinnan är så dålig? Han kan ju inte vara så inspirerande heller tydligen.

Jag kan förstå att man som svag man inte klarar av oss svenska kvinnor idag, att man tycker att vi är för självständiga; Sverige är ju faktiskt ett av de jämlikaste länderna i världen.

”Anonym sa...

Thailändska tjejer är överlag avsevärt mera kul i sängen än svenskor - flerfaldigt skojigare. Den som missar den upplevelsen får faktiskt skylla sig själv. Jag kan bara komma ihåg ett par svenskor som var riktigt kul i halmen - de flesta var ganska tråkiga.

"Kvinnan styr över sin egen kropp" heter det väl? Skall Thai-tjejerna låta sig styras av surögda damer i Sverige?

Tyvärr går det här inte att debattera - premissen är så snedvriden. Ungefär som EU - det hette ju att "neutralitetspolitiken" gjorde medlemsskap omöjligt, men så en morgon så var det självklart att så inte var fallet - men aldrig någon debatt. ”

Varför "vill" de thailändska kvinnorna bli prostituerade?

Så varför finns det så många thailändska prostituerade kvinnor? Arbetar de verkligen med sitt drömyrke? Är detta något de vill? Drömde de om ett liv som prostituerade när de var små?

Jag tror inte det, och i all ärlighet så tror jag nog inte att en normalt funtad människa innerst inne tror det heller. Efter att ha läst en del om ämnet nu och då jag ser dem varje dag, så visst, det finns nog de som föredrar att arbeta som prostituerad för du kan tjäna riktigt bra. I alla länder och bland alla folk kommer det alltid finnas människor som kan göra vad som helst för pengar, oavsett vad det kostar. Det finns till och med folk i våra västerländska länder som arbetar som prostituerade för att de gillar pengarna och sakerna de kan köpa. Why not? Det är faktiskt 2000-talet nu. MEN, större delen av flickorna/kvinnorna i det här landet är garanterat inte i den bransch de hade velat om de hade haft andra alternativ.

I en artikel i Expressen säger en 20-årig prostituerad att hon gör det för pengarna, eftersom hon tjänar mer än någon annanstans, men det innebär inte att hon arbetar med det för att hon tycker om det, utan för att hon är slav under pengarna. Det verkar säkert som ett enkelt alternativ när man är ung och oskyldig, men jag tvivlar på att de som står där med facit i hand verkligen hade valt yrket en andra gång. Eller så är hon en av de få som gillar pengar, vad vet jag?

En annan säger att hon gör det för att hon behöver pengarna för att hjälpa sin familj och för chansen att hitta en västerländsk man att gifta sig med. Let's face it - utländska män åker till Thailand och de träffar nästan enbart prostituerade kvinnor, så chansen är ganska stor att de kan träffa en som vill gifta sig också. Enligt denna artikel så är en dotters uppgift att visa tacksamhet genom att vara självuppoffrande, vilket också är en fingervisning till varför de väljer att arbeta som prostituerade och tjäna en större slant - de kan försörja sin familj.

Vad skulle en thailändsk fattig kvinna annars gjort? Hur ser framtiden ut när du är född till ett liv utan några gratis silverskedar?

Hennes möjligheter är väldigt begränsade; 6 års skola och sedan lågavlönat jobb. Klart att det lockar att kunna försörja sin familj även om det är som prostituerad. Särskilt om man inte i förhand vet hur illa det kan vara.

Den här artikeln, återigen, är riktigt bra och matig och ni kan själva läsa lite om hur det går till att värva nya tjejer. Illegala ligor åker runt i de norra delarna av landet (de norra delarna av Thailand är nämligen de fattigaste). Många flickor tror att de ska åka till Bangkok, Pattaya, Phuket osv, för att arbeta med hushållsarbete, men vissa av dem vet vad det handlar om.

"dåliga kvinnor", phuying mai di

Nomadic Matt som jag länkade till i pt 2 berättade om hur thailändarna absolut inte såg ned på de prostituerade, och han om någon borde veta, eftersom han bott i landet och verkligen pratat med lokalbefolkningen. Som jag även skrev då så tillbringar inte thailändare sin tid med att se ned på folk i den bemärkelsen som vi gör, men… and here we go. Thailändare är väldigt komplicerade. Asiater generellt är komplicerade för oss västerlänningar som går runt med våra åsikter och känslor som neonskyltar i våra ansikten. De är sällan riktigt, riktigt ärliga, för de är oerhört oroliga att såra andra människors känslor. Man vill inte genera andra. Så då Nomadic Matt frågat om samhället ser ned på de prostituerade har han förmodligen fått svaret nej - ingen vettig människa här (eller kanske till och med hemma) skulle erkänna att de ser ned på någon - det speglar sig i stället på agerandet och vissa uttalanden, t ex att man bl a kallar en prostituerad för "dålig kvinna" eller "kvinna som letar mat" på thai. Precis som vi hemma i väst som inte gärna umgås med de prostituerade nere på gatan, är inte thailändarna heller särskilt förtjusta i dessa sina landskvinnor.

Låga kaster = dåliga människor

I Nepal där kastsystemet var både förlegat och förbjudet, så kunde min ex-pojkvän, som tillhörde den näst högsta kasten präster, ändå inte medge att sophämtarna kunde vara bra människor. När vi gick genom deras område och gatubelysningen var släckt pga regeringens elbesparingar rådde han mig att vara vaksam, för här bodde minsann det dåliga folket och dem skulle man aldrig lita på. Men i ett annat samtal så brydde han sig minsann inte det minsta om vilken kast folk tillhörde. Alla var lika mycket värda i Buddhas ögon. Något tvetydigt?

Sexryktena förstör landets attraktion

Första gången jag åkte hit, under det glada 1900-talet - mer specifikt 1995, ville jag inte ens åka hit, pga alla olika konstiga sexrykten jag hade hört. Jag föreställde mig ett smutsigt, oattraktivt land som jag inte såg någon som helst anledning att besöka. Jag är mycket glad att Pernilla lyckades övertala mig att vidga mina vyer. Än idag rynkar vissa människor på näsan när man säger Thailand, för det enda de tänker på är sex, horor och äckliga pedofiler. Det är oerhört tragiskt, och Thailand har en lång väg att gå innan de kan rensa upp på sin bakgård, men där har vi som besökare ett oerhört stort ansvar, eftersom vi står för en enormt stor del av köpandet och stimulansen av den här handeln.

Direkt upp i sadeln?

Jag och Pernilla blev under vistelsen på Koh Samui medbjudna till en gogo-bar av en italienare som gått på en nit med en ”bartjej”. Han hade först köpt henne för en natt, tycke uppstod (från hans sida) så han förlängde och förlängde, tills det gått en hel månad. När månaden tog slut och han ville fortsätta gosa talade hon om att han måste betala baren hon arbetade på om han ville fortsätta träffa henne. Han blev så fruktansvärt sårad, för han hade ju verkligen trott att det här handlade om äkta kärlek. Det sprack, men nu var han redo för nya heartbreaks, nu ville han ut i vimlet igen och hitta en ny ”bartjej”. Jag och Pernilla tyckte det kunde vara en kul grej att se en go-go bar (unga och oförstående som vi var), så klart vi hängde på idioten. Men trots att ett par av brudarna därinne var otroligt snygga och sexiga kunde jag inte låta bli att uppmärksamma deras tomma, oengagerade blick. De tjejerna var inte där för att de gjorde något de gillade – jag menar let’s be honest här. Vilken vettig människa skulle ägna sitt liv åt ett yrke där du allt som oftast måste ligga med vedervärdiga människor? Kväll ut och kväll in. Nej det är inget man vill göra, det är sånt man tvingas göra, eller snubblar in på genom dåliga val, eller dåliga alternativ. Det är inget medvetet val man gör som kvinna. Att man sedan har mage att uttrycka sig så buffligt om saken; att man försöker skylla på varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp är helt otroligt. Eller att det inte är samma sak, eller att det handlar om mer än sex. Jag finner inga ord för sån total brist på kunskap, normalt vett eller empati.

Fortsätt gärna kommentera - jag vill ju inte ensam vara surögd här. ;) Men gärna någon manlig kommentar också - hade varit uppskattat. Från båda läger också, kom igen nu.

To be continued...

Vill ni läsa mer? Dessa två inlägg kommer från farangmännen själva. Enjoy eller kräks, vilket som!

Här kan ni läsa själva varför vita män kastar sig på flyg över hela jordklotet för att få äran att köpa kärlek hos en varm thailändsk prostituerad.

Indeed. OMG vilken jubelidiot. Jag är inte förvånad att denna människa måste åka till Thailand för att köpa en kvinna.

Jag skulle vilja spinna vidare på den här frågan om sex-turismen i det här landet. Mitt inlägg förra veckan fick en del uppmärksamhet, så det verkar som om det finns intresse. Jag vet att frågan irriterar många därhemma, särskilt kvinnor, men inte av orsaken som många män inbillar sig. De män som aktivt håller på med sån här skit tror nämligen att vi kvinnor i Sverige är avundsjuka för att de ”överger” oss och åker utomlands för att hitta ett yngre exemplar då de uppenbarligen upplever att vi svenska kvinnor är trista, gnälliga och bittra. Så är inte fallet. Vi, svenska kvinnor, retar oss på att ”våra” män av någon anledning verkar ha återvänt till ap-stadiet medan vi kvinnor utvecklas åt rätt håll. Det är också en fråga om moral, så det handlar inte om avundsjuka. Enligt min uppfattning då.

Vad tycker vi egentligen – är det ok eller är det inte ok? Är det upp till var och en eller är det en större fråga?

Jag har nu spenderat flertalet dagar med att läsa om det här ”fenomenet” på nätet. Jag måste säga att jag inte tycker om att googla detta – de olika kombinationerna jag har knappat in fick mig nästan att rysa av obehag och jag förväntade mig nästan att FBI-agenter skulle storma min bunge vilken sekund som helst.  

Sökningen ”sex tourism thailand” ger över 25 miljoner träffar, och det är stort. Det finns åtskilliga sidor där man försöker rättfärdiga det här på ett eller annat sätt. Den vanligaste ”ursäkten” är att ”det inte är samma sak som hemma”. Enligt de här ursäkterna så ser inte thailändarna på hela konceptet på samma sätt som vi västerlänningar. En aspekt som jag tänkte djupdyka i vid annat tillfälle. En annan ursäkt är att ”det handlar inte bara om sex”. Ursäkterna är lika många som det finns människor, och lika vidriga.

Efter jag postat min egen lilla utläggning så hittade jag en intressant post här, som jag senare upptäckte var från 2009, men kommentarerna, oavsett gamla eller nya, är ju skrämmande. Jag tänkte ta upp ett par av kommentarerna här (och i kommande inlägg) och säga min åsikt. Den första – en KVINNA (åtminstone om man ska döma av personens namn) uttrycker sig så här:

”Okej, så det vore bättre för de här tjejerna om de inte ens hade Christer som kunde förse dem med ett ruckel att sova i? Är det bättre att vara hemlös, inte få någon mat och att ha 0 pengar än "lite" pengar som man har fått genom prostitution? Du kanske tycker att det är bättre att vara hemlös och dö än att prostituera dig, men thaitjejerna gör uppenbarligen ett annat val.

Vem är det som är rasist nu, som inte anser att de är kapabla att fatta egna beslut eftersom de bara är stackars, utsatta thailuder?”

Så Liv tycker att farangerna som köper sina thailändskor gör en bra gärning om jag ska tolka det här uttalandet rätt. Då kanske vi allihop skulle dra ner till Malmskillnadsgatan, Rosenlund och allt vad gatorna heter och göra dagens gärning – betala för ett ligg!

Det är klart att det förmodligen inte är bättre att vara hemlös och dö än att prostituera sig, men det är inte det som posten handlar om. Posten på Ansats anklagar inte de prostituerade för någonting, det är snarare deras köpare som är i blåsväder. De som köper dem – för att de finns där. Det här handlar om att som människa ta sitt ansvar när man är i något som helst överläge över någon annan.

Nomadic Matt har bott i Thailand, pratat med folk – lokalbefolkning och faranger – och han verkar ha ett hum om vad han pratar om. I den här posten försöker han argumentera att det inte är så svart och vitt som man tror. Han låter vettig. En del av vad han säger, men en del låter som rent skitsnack. Jag gillar inte hans jämförelse med att många stör sig på gammal gubbe/ung flicka kombinationen och undrar varför man inte stör sig på samma kombination när det kommer till Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones till exempel. Svaret på det? Det är för att Douglas och Zeta-Jones är på en jämn nivå, de går in i förhållandet på lika villkor. Det är egentligen inte åldersskillnaden som är skon som klämmer i den här debatten, utan det är som jag beskrev ovan. Det spelar egentligen inte heller någon roll om flickorna utnyttjar situationen – situationen skulle aldrig ha uppkommit. I min utopi.

Det finns tyvärr även kvinnor som är funtade så här. Men de brukar oftast vända sig till unga, heta svarta män (med risk för att bli lynchad kanske jag här ska skriva västindiska eller afrikanska män). Under den tid jag tillbringat på Tobago fick jag med avsmak uppleva hur det ser ut åt andra hållet. Gamla, feta kvinnor som sitter med ena handen i skrevet på en ung, snygg rastafari. Det är inte heller ok. Just på Tobago köper man inte killar på det sättet som män köper kvinnor här i Thailand, men man försörjer dem istället. De bor hos dig, äter din mat, dricker dina drinkar, går/åker med dig överallt och blir bjuden på allt. Det är underförstått att du står för allt – det är liksom den dealen du gör med din toyboy, så det är egentligen bara en annan slags betalning. Kanske för att kvinnan inte riktigt känner sig som om hon köper kärleken då. Hon bjuder ju bara, är generös helt enkelt. Hur det är i Ghana vet jag inte, men kanske på samma sätt. Det är vidrigt att se, på precis samma sätt som situationen här i Thailand och av samma anledning. Och det är inte för att jag är orolig för dessa killars naivitet eller att de blir utnyttjade, för de är riktiga players och vet precis hur de ska spela sina kort. Precis som thaitjejerna misstänker jag. Men en situation där en rikare person utnyttjar en fattigare enbart för att den ena kan blir inte ok bara för att båda utnyttjar varandra.

Jag skulle vilja uppmana till en liten debatt här. Vad tycker ni där hemma som kanske inte direkt bryr er om den här sexturismen – är den ok eller är den inte ok? Är det samma sak att köpa en hora i Thailand på semestern, som det är att köpa en hemma i vardagen nere på Malmskillnadsgatan? Kan man rättfärdiga det här beteendet på något sätt? För mig finns det inga gråzoner i det här ämnet – det är vidrigt, det är inte ok att köpa bara för att man kan, och min filosofi har alltid varit och kommer alltid att vara – ”det jag gör på min semester kan jag även stå för hemma!”

Fortsättning följer, återkom gärna.