Ja nu har jag varit hemma i drygt en vecka, och dagarna går varken fortare eller lättare allt eftersom de passerar. Jag har varit på jobbet största delen av veckan, gick nämligen och jobbade dagen efter jag kom hem, och det var ändå rätt skönt, men känns strängt att bara kasta sig in i vardagen sådär ett tu tre. Denna helgen ska jag flytta till Jessicas lägenhet i Göteborg – på Hisingen. Är det tänkt. Idag mår jag piss, värken är rejäl, så det blir nog inte mycket packande idag, som jag hade tänkt, men jag hoppas att det är bättre imorgon, så jag kan sätta igång.

Igår upplevde jag en av de värsta dagarna i mitt liv, får man väl säga. Jag insåg hur hjälplös man kan känna sig när man har sin pojkvän på andra sidan jordklotet och egentligen inte vet vad han pysslar med. Ao brukar alltid ha med sig sin telefon. Överallt. Igår hade han inte det. Och på flera timmar kunde jag inte nå honom. Jag fick panik. Särskilt som jag insåg att han inte skickat sms på ett dygn heller. Tänk om det hänt något. Tror ju inte att någon av de thaitalande människorna i hans nuvarande närhet skulle ta telefonen och ringa och tala om för mig att något hänt. Jag menar vad skulle de säga i telefon som jag förstod. Jag vet inte ens vad död heter på thai. Herregud tänk om han var död. Jag skickade multipla sms och till slut satt jag och grät och var alldeles förstörd. Vad hade hänt?

 

När jag långt om länge fick ett sms trodde jag att hela mitt liv var över. Ett liv utan Ao – vad är det för liv. Undrar jag. Tänk att den lilla skiten (som jag inte ens var intresserad av från början utan jag ansåg helt brutalt att jag gjort någon galen fyllegrej) skulle klänga sig fast så i mitt hjärta. Hutlöst. Men det har han gjort, och han har lyckats sparka ut alla andra jag tidigare haft så allt innan honom känns totalt meningslöst och oviktigt. Nu vill jag inte leva utan honom, jag känner mig hel tillsammans med honom, och det har jag aldrig gjort med någon. Har bara upplevt att ingen förstår mig. Men Ao förstår mig. Trots att vi inte talar samma språk. Och vi vet allt om varandra. Så otroligt befriande och skönt.

 

Ja så igår var det jobbigt. Tydligen. Men nu vet han – dör han eller råkar ut för en olycka, så måste någon ringa. Självklara grejer egentligen i ett förhållande, men inte så självklart för alla.