Resan till Ao Nang var fylld av förväntningar. Här fanns ju endast ett stenkast bort den underbara stranden som jag mindes från mitt glada 90-tal – Railay Beach. Dessutom så hade vi med utgångspunkt Ao Nang alla möjligheter att ta oss till de vackraste platser Thailand har att erbjuda.
Vi kom dit, jag ivrig förespråkare att INTE förboka hotell, för det gjorde man ju minsann inte på min tid. Klart att det måste finnas lediga hotellrum i var och varannan hörna, som inte finns på Agoda eller Booking. Efter att släpat runt på en surmulen Oh i en halvtimme (Lina och Tobbe vaktade väskorna), och en thaitant informerat oss om att på den här sidan av Ao Nang låg de flesta AGODA-hotell så här fanns inget ledigt, så fick jag bita i det sura äpplet och inse att man nu för tiden gör som den kräsne resenären från mitt tidigare inlägg och förbokar sina hotell. Man dyker inte bara upp som gubben i lådan på platsen och hoppar in på det som ser bra ut. Vi har kommit till framtiden nu och då är det internet som gäller. Uppenbarligen. Jag har nu insett detta och har slutat spjärna emot (är inte direkt förtjust i att saker och ting förändras, till skillnad från vad man kan tro – det tog till exempel väldigt lång tid innan jag accepterade cd-skivan).
Tobbe och Lina föreslog att vi skulle slå oss ned på den restaurang som låg där vi ställt väskorna (de hade gratis wifi) för att hitta ett bokningsbart hotell på internet. Sagt och gjort. Vi åt och bokade ett hotell. Sedan tog vi tuk tuk dit.
Helt galet och modernt bokade vi ett hotell på Agoda och tog oss sedan dit.
När vi väl kom fram till hotellet: ”Palm Paradise Resort”, så fanns det helt hux flux ingen bungalow som Tobbe hade bokat åt oss (han hade dessutom bokat 2 st – 1 till vardera par). ”Nej, de är fullbokade.” EEEEEEH WHAT? Huruvida Agoda kunde påstå att det fanns kunde han inte svara på eftersom han inte jobbade med bokningssystemet tydligen. Så han ”uppgraderade” oss helt sonika till ett rum inne i hotellet istället. Att vi inte såg detta som en uppgradering, eftersom det var en bungalow vi ville ha spelade inte så stor roll, för rummet var ju faktiskt dyrare av någon outgrundlig anledning. Så det var faktiskt en uppgradering!
På kvällen drack vi öl i massor och hamnade på någon konstig restaurang där vi åt inte så god mat. Men ändå skaplig för att vara Ao Nang.
Jag befann mig i en mardröm, och trots att jag skrek i högan sky kunde ingen höra mig
Dag 2 vaknade jag upp minus en röst. Jag kunde inte prata, knappt ens kväsa. Det var roligt i början, så här dag 100 är det mindre kul. Emellanåt drabbades jag av tvångstankar och panikångest – det kom inte ett pip ur halsen på mig när jag försökte skrika. Som en mardröm där man skriker och skriker men ingen hör en. Vansinnigt läskigt. Det regnade i stort sett hela första dagen i Ao Nang. Lina gjorde ivriga besök att ligga vid poolen och steka, varpå hon upptäckte att vi bodde på ett charterhotell. Folk sprang nämligen och slängde ut sina handdukar på solstolarna innan frukost. SUCK! Vad är det med folk? Personligen har jag aldrig förstått denna chartergrej. Antingen går man väl ut kl 9 och tar en solstol eller så får man riskera att inte få någon solstol om man inte vill gå ut så tidigt. Snacka om höjden av arrogans. Jag hade feber så jag försökte hålla mig inomhus med så lite AC som mänskligt möjligt. Vi tittade på tv och annat underbart kul man gör när man bor i ett dyrt hotellrum.
”Muslims no eat pork!”
På kvällen gick vi till en annan restaurang, som låg i anslutning till den restaurangen vi varit på kvällen innan, men denna hette Bam-boo. OMG! Här snackar vi restaurang som var riktigt på lågvattennivå. Oh beställde snäckor i vanlig ordning (han har någon snäckfetisch tydligen) och fick dem ganska snabbt också, eller ja, om man jämför med vår mats behandling och leverans då. Jag beställde enligt följande: vitlöksbröd (förrätt) och yam wonsen med fläskkött. Enligt vår servitör var det INGA PROBLEM, han upprepade till och med ordern med fläsk i slutet på meningen, utan att nämna att det kunde vara konstigt på något sätt att beställa fläsk. De flesta, ca 80% (enligt Lina & Tobbe, jag googlade lite för att hitta siffror, men gav upp efter en stund), är muslimer här så det finns inte så mycket fläsk på ställena, till min stora förtret; jag tycker ju inte om nötkött. Det har inget med min påstådda religionstillhörighet att göra – jag dementerar för 100:e gången, jag är inte muslim, jag går inte med slöja på min fritid. Jag går helt enkelt i trapporna ombord åt det håll som är närmast till hytten. Punkt slut.
”Farang order farang food!”
Om vi återvänder till restaurangen då. Tobbe och Lina beställde varsin Pad Kaprao, om jag inte minns fel. Tobbe vågade sig också på att beställa vitlöksbröd. Vi fick drickan och Oh fick sin mat. Han käkade och käkade och käkade. Hans mat började ta slut och klockan visade på att vi väntat i över en halvtimme. Folk som kommit senare än oss hade redan fått sin mat. Och ätit upp den. Skumt. Vi väntade lite till, snälla svenskar som vi är. Oh skruvade på sig, en av de värsta sakerna han vet är att vänta på mat. Han är ju thai, de kan vänta på det mesta, men inte mat. Tydligen. När vi väntat i drygt en timme så passade jag på att vara lite lustig och frågade servitören: ”Food slowly or food gone?” På min vanliga härliga thaiengelska dialekt. Han såg förvirrad ut, skrattade lite generat och sprang vidare. Han förstod inte ett ord. Vi väntade lite till. Vi frågade igen. ”Var är maten?” En kvinna kom då fram till Oh och förklarade i långa utdrag ungefär så här: ”de jobbiga farangerna du hänger med har beställt farangmat så det tar lite längre tid. De andra gästerna som kom senare än er och redan har fått sin mat har alla beställt thaimat så därför blev det så här konstigt.” Hon hade ju inte en susning om vad hon snackade om. Uppenbarligen. Eller så har vi missuppfattat hela grejen med yam wonsen och pad kaprao – det är tydligen egentligen farangmat och inte thaimat. Oh förklarade trevligt och sansat medans jag fräste vid sidan av på ett språk hon inte förstod (jag förstod ju i stora drag vad subban sade): NEJ, farangerna har inte beställt farangmat, de har beställt thaimat.
Dumt att tillaga 2 ordrar av vitlöksbröd på samma gång, man kan ju bli förvirrad
De sprang runt och yrade som små kackerlackor och helt plötsligt dök Tobbes mat upp: vitlöksbröd och pad kaprao. Men nä, inget vitlöksbröd till mig, för varför skulle man vara så smart att man tillagade dem samtidigt? Nej, det verkar ju bara helt tokigt. En portion i taget gör vi, det känns vettigare. Linas mat kom in. Smakade ingenting. Trots att Oh påpekat att hon ville ha spicy, spicy (om detta kommer en utförlig historia senare – väldigt tröttsamt ämne!). Min mat kom inte. Och när jag väntat så länge så jag inte längre var hungrig utan bara ville gå därifrån då kom de med min mat. Vitlöksbrödet (som enligt deras filosofi borde ha tagit längre tid att tillaga än yam wonsen) kom först, varav endast 2 av 3 var tillagade. Den 3:e hade inte ens varit i närheten av ugnen. ”Yam wonsen kommer om 1 minut” förklarade servitören stolt. Den kom ganska strax efteråt måste jag medge, om än det inte var 1 minut. Men suck och stön. ”Arai?” frågade jag och pekade på köttet som låg i salladen – det var lite för mörkt för att vara fläsk. ”Nötkött” svarar puckot, varpå jag svarar att jag beställde fläsk. ”Nej, men det har vi inte. Vi är muslimer.” förklarar servitören och ser glad ut, och härmed är diskussionen över för honom. Jag fräser oerhört trött att det kunde han väl ha sagt innan, när jag beställde då. Då kom tanten ut som en liten fé igen och skulle förklara för Oh det orimliga i att muslimer serverar fläskkött. Men det var ju inte det som var poängen. Jag förstår och respekterar att de inte vill servera något som de inte kan äta, MEN DET FÅR DE VÄL FÖR FAN SÄGA TILL MIG DÅ NÄR JAG BESTÄLLER!
De kan ju inte upprepa och bekräfta min order för att sedan servera något annat och låtsas som om det regnar.
Jag fräste att jag äter minsann inte något nötkött och Oh säger att de får ta ut det, varpå den lilla fén undrar om jag vill ha kyckling eller räkor eller något annat. Nä, jag vill fan inte ha någon jvla mat på det här jvla skitstället. Ungefär så kände jag mig. Helt fruktansvärt ynklig och okonstruktiv. Så de fick ta ut maten igen och jag bad om notan. Notan ja, den fick vi vänta på i dryga 10 minuter också. När vi reste på oss och började gå kom de ilande med den. Den här restaurangen var som sagt ett riktigt lågvattenmärke, men det var inte en enda gång vi gick och käkade – oavsett restaurang eller matvagn ute på gatan – som det blev rätt. Varenda gång var det någon som fick fel mat, alternativt ingen alls. Hur kan det vara så svårt?
TIPS: har du inte någon hjärna eller inte kan laga mat så kanske du inte ska öppna en restaurang.
Dag 3 checkade vi ut från det rötna hotellrummet (som egentligen var ganska bra, men det var bara hela nonchalanta grejen med bungalowen som förstörde alltihop), och flyttade in på Miti Resort – ett nybyggt hotell från 2012 som var helt fantastiskt. Jag kan lätt påstå att Miti Resort var det bästa med hela Ao Nang upplevelsen. Utan tvekan. Om det bästa med Ao Nang var ett hotellrum så kan ni ju tänka er.
Jag kunde inte äta någonting i hela Ao Nang under hela vistelsen
Det värsta med Ao Nang var att det inte gick att äta maten de serverade. Man har väl antagligen olika recept på thaimaten och nu när jag är hjärntvättad att bara äta Isaan-mat (Oh’s matkultur) så blir det ju så här. Ingenting smakade som det ”borde” och inget blev som sagt rätt.
Jag var dessutom sjuk under hela vistelsen, så vi kunde inte åka med long tail boat och kolla på olika öar, så jag fick inte återse Railay Beach, jag fick i stort sett inte uppleva någonting i Ao Nang, annat än vårt hotellrum. Kort tog jag inga heller. Vansinnigt trist. Dessutom är jag lite ledsen, det är ett väldigt vackert område, jag älskar de klassiska bergen som man ser där, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att återvända och inte ett enda kort har jag.
Varma mackor is the shit!
Om jag någonsin beger mig tillbaka så ska jag inte glömma att ta med mig matsäck, och när den är slut går jag helt sonika till 7-11 och lever på varma mackor, för de smakar i alla fall som de ska, oavsett var du är!
Kika gärna in på Pix för att kolla mina senaste foton!
Det har varit många märkliga turer i vårt letande efter ett hem med kök här på Samui. Våra krav har inte på något sätt varit orimliga, dock är det väl liiiite fel tid att börja leta efter hyfsat billigt boende, då det är högsäsong eller snarare PEAK SEASON, vilket är ännu mer än högsäsong. Folk får sina ställen uthyrda ändå och behöver inte direkt pruta med någon snål farang.
Our demands:
Det var det hela – inte många krav kan jag tycka. Andra människor är mycket mycket mer krävande än jag och Oh är. Vi är simpla personer, med simpla hjärnor. Tydligen.
From the beginning it was all black...
Vi åkte runt en hel del, som jag nämnt tidigare här, men hittade inte mycket intressant. Ibland kände jag mig djupt hjälplös som om jag krälat ned i ett hål och inte ens hade en liten repstege att hjälpa mig klättra upp. Det fanns ju ingenting som var hyfsat ens. Skulle man ha något hyfsat fick man punga ut med snarare 20 000 än 15. Inte ok. Ibland blev jag lockad av swimmingpoolen som fanns på området och tyckte att 20 var rätt ok ändå, tills jag tog mig i skärpet och insåg att jag hade spenderbyxorna på.
Trött på att åka runt och leta med ljus och lykta efter personerna som ägde ställena vi hittade så skrev jag in på Thaivisa forumet efter hjälp. Nästan omedelbart fick jag svar från en kille i England. Han hade en lägenhet i Bo Phut (lyxlirarstranden – tycker jag då eftersom allting är så dyrt där, t o m kläderna) som han kunde hyra ut för 15.
Dagen innan vi skulle åka till Bangkok kontaktade jag hans engelsktalande svägerska för hjälp med visning. Hon ställde upp och vi kunde titta samma dag.
Hon ville inte ha oss där
När vi väl kom dit och kollade på stället insåg jag att han tagit till i underkant så det stod härliga till. Lägenheten var 2 plan med ett stort kök längst upp och en härlig balkong med värsta utsikten. 2 sovrum. Helt otrolig var den. Men jag fick intrycket att svägerskan Nuni inte ville ha oss där. Samma kände Oh. Hon informerade mig om att internet hade de inte och det kunde de inte fixa om jag bara skulle stanna där i 2 månader. Visste David verkligen att jag bara ville stanna 2 månader? Han vill aldrig hyra ut till någon under 6 månader. Jag kände mig lite olustig.
Hon erbjöd oss ett annat boende, ett bättre boende
Dagen efter kunde hon visa ett annat boende för oss, ett bättre boende. Det här var inte alls bra för oss. Tydligen. Jag gillade det jättemycket och hade verkligen velat ha det. Men men. Trevlig som man är så nickade och bugade jag och bestämde att vi skulle träffas dagen därpå efter min skola.
Boendet vi tittade på var en bungalow som låg ännu närmre skolan, som dessutom hade en swimmingpool. Där var kanon också. Tyst och lugnt, samt en hel drös med katter. Dessutom fick vi det billigare än lägenheten. Så ja, visst vi slog till. Betalde 5000 i deposit och begav oss av mot Bangkok.
På något sätt ville jag ändå meddela David att Nuni inte varit särskilt hjälpsam eller trevlig och att jag fått intrycket av att hon inte ville ha oss där. Men jag kände ju inte David så jag kunde ju inte precis rätt ut säga att hon inte varit tillmötesgående. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Så kom jag på det, jag skrev ett mail där jag var lite glättig och förklarade att Nuni hittat ett annat boende åt oss som dessutom hade swimmingpool och som farang kan man ju inte motstå det. That would do the trick!
Ett litet sms kan säga så mycket
Dagen efter fick jag ett sms från tanten att hon var så ledsen men bungalowen var redan bokad under den tiden vi ville ha den, så please, kom och hämta din deposit. Jag kan inte sova. Ungefär så stod det. Suck och stön. Jag ringde upp Nuni och hon hade fått en massa skäll pga att hon visat oss ett annat ställe (YES!) så hon var lite ledsen. Men herregud, oh nej, det var absolut inte min mening. Så tänkte ju inte jag. Absolut inte. Svamlade runt och lyckades övertyga henne om att jag bara varit klumpig. Hehe. Hon sa att David skulle nog lugna sig om vi nu kunde bo i hans lägenhet ändå. Jamen visst, klart vi kan det.
David hade andra tankar dock. Hans frus familj skulle bo där i januari så vi kunde inte bo där. Huruvida detta var sant eller inte vet jag inte, men det kan ju förklara varför Nuni inte var så angelägen att ha oss där heller, eftersom hon antagligen visste om sin familj. Eller så var han helt enkelt trött på mig och mitt velande. Jag har ingen aning och det spelar egentligen ingen roll heller. Allt blev bara pannkaka med detta, om än jag är just nu väldigt tacksam att jag lärde känna Nuni på kuppen.
Under tiden vi var i Buriram pratade jag med Nuni ett par gånger och hon letade efter boende åt oss, samt hade hämtat tillbaka depositen på 5000. Jag lät henne få lite space att leta, då vi ändå inte skulle komma tillbaka på 3 veckor.
Boende i Bo Phut – Fisherman village
Precis innan vi lämnade Buriram ringde hon och hade hittat ett boende i Bo Phut, inne i Fisherman Village. WOW! 13000 + el. Inte dyrt för att vara här, men ändå ganska dyrt. Men jag har nu insett att det inte går att hitta något billigare här på ön om jag inte vill bo som tidigare långt ifrån allting. Så jag tackade ivrigt ja till detta boende som hon hade hittat. Med kök, internet och gratis vatten.
Det var 2 väldigt nervösa personer som åkte bussen ned till Samui. Jag har försökt att inte tänka så mycket på det under tiden vi varit iväg på äventyr men jag har emellanåt haft ont i magen för jag inte riktigt vetat vad det var för boende jag tackat ja till. Lite som att köpa grisen i säcken. Oh har inte sagt något förrän nu på bussen hit. Då kom hans ångest också.
Huset/bungalown/lägenheten ser inte mycket ut. Thai standard. Utanför har vi en liten altan. Ingen utsikt för det ligger in på en liten bakgård från huvudgatan här i Fisherman village (ett stenkast från stranden). Ett enormt stort rum med tv & soffa, ett kök eller snarare kokvrå med 1 gasplatta, ett sovrum med stor säng, stor garderob (tack för den, nu får jag plats med alla mina kläder), samt ett sminkbord, och slutligen ett badrum med blått kakel, blått handfat & toalettstol, samt blått golv (alla olika blå nyanser).
Det är stort och rymligt
Det jag gillar bäst med huset är att det är stort och rymligt, det är som ett hem och inte ett rum. Jag får plats med allting som jag har med mig och det är skönt. Dessutom är det sjysst att vi har ett sovrum och ett tv-rum så att Oh kan kolla på tv hela natten och jag kan sova om jag vill. Dock är det lite trist att inte ha en tv i sovrummet, men jag får väl vänja mig av med den ovanan.
Igår handlade vi för en hel tusenlapp
Igår var vi och handlade saker till hemmet för en hel tusenlapp. Riskokare, grytugn (ja inte vet jag vad det heter, men man kan grilla och annat i denna gryta), vattenkokare, stor wok/stekpanna, gryta, plasttallrikar och skålar (allt i kinesisk Nettan-stil), förvaringslådor, tvättkorg, dekorationer, korgar, burkar. OOps å så får man inte glömma en DVD-spelare inhandlades också.
Sedan åkte vi till en marknad för att köpa kryddor, en hel fisk, en massa revben, soyasås, ostronsås, chilisås och massa andra flaskor som jag inte förstår mig på, vitlök i drös, röd lök i drös och en hel bag med ris. Allt för en hundralapp. Alltså hur billigt man kan leva i det här landet om man undviker turistfällor är helt otroligt och det undgår aldrig att förvåna mig.
Our home AFTER our make over!
Så nu sitter jag här i mitt nya underbara boende, stortrivs och det blev så fint när vi fick fixat allting (har ett par grejer kvar, som jag i vanlig ordning insåg när jag packat upp allt att det där borde jag ju ha köpt). Det blir jobbigt bara när jag ska hem, hade tänkt frakta alla grytor och annat till Buriram, för de kostade ju ändå lite grann och dumt att bara slänga. Kommer säkert inte kunna skiljas från mina kinestallrikar och fat heller ska ni se.
Så det var en liten update om min boendesituation här på Koh Samui. Håller på att knåpa på en hel historia om Ao Nang, och den kommer förhoppningsvis ut lite senare idag. Det var ju så mycket jobbigt att skriva om den resan.
C U!
Så, nu har jag haft en månads semester - tillbringat slötid i Bangkok, Buriram, Ao Nang (OMG - historier därifrån är på g) och BKK igen. Har haft sällskap av Lina och Tobbe en del av tiden, dock "lyckades" jag med konststycket att bli sjuk (nej, är det verkligen sant?) när vi skulle ha som roligast i Ao Nang, så det sög fett.
Hur som haver, så är vi på väg tillbaka till Koh Samui ikväll och sedan kommer min blogg att återvända till en mer regelbunden uppdatering, dvs 3 ggr i veckan. Jag vet att ni alla längtar efter fler posts från mig och har suttit hemma den senaste månaden, bitit på naglarna och darrat av abstinens. Men nu så gott folk, nu är snart väntan över. ;) På de flesta ställena har jag faktiskt haft internet, men har inte haft någon inspiration eller ork att skriva något över huvudtaget.
Talk 2 u soon, nu ska jag packa, springa över till Lina och kramas adjö och sedan bär det av!
MOT SAMUI!
Backpacker är en person som reser världen runt med så lite packning som möjligt, som helst får plats i en liten ryggsäck. Med åren blev ryggsäckarna större, men än dock något som var lätt att bära på ryggen. Dessa personer som backpackade försökte leva på så lite pengar som möjligt för att kunna vara ute så länge som möjligt, samt eftersträvade så mycket kultur som möjligt och ett nära förhållande till lokalbefolkningen.
Någon gång började detta sakteligen ändra sig, jag vet inte när, men kanske redan när jag började resa. Då var ändå målet för mig och mina medresenärer att komma undan med så billig slant som möjligt.
1:a resan
Min och Pernillas första resa kostade 20 000 för 4 månader inkl en enkel biljett med Transsibiriska järnvägen, flygbiljett HongKong-Bangkok, flygbiljett Bangkok-New Delhi, flygbiljett New Delhi-Frankfurt. Vi var oerhört snåla. Pernilla skällde på mig varje gång jag fick en impuls att sätta i mig en Twix - den kostade ju faktiskt dubbelt så mycket som en måltid, så det var väl ändå onödigt...
Som blåögda barn gav vi oss ut i den stora vida världen och hade vi tur skulle vi lukta illa också
Jag och Pernilla begav oss hemifrån, blåögda och unga, med intentionen att resa runt och vara så sunkiga som möjligt; att vara riktiga luffare. Pernilla tyckte bl a att det räckte att ta med sig 1 fotorulle (ja på den tiden hade vi faktiskt inte digitalkameror), men där satte jag stopp. Jag har ju alltid varit lite av ett fotofreak, så 1 rulle på 4 månader insåg jag ju omedelbart att det funkade ju inte. Men om sanningen ska fram så tog vi löjligt få kort, vilket jag ångrar väldigt mycket idag. Vi hade inte heller med oss så mycket kläder, inga skönhetsprodukter - alltså inget smink, inga nagelfilar, inget nagellack, inte ens en rakhyvel.
Nej vi skulle bli tyska butch-brudar med håriga armhålor och ludna ben.
Det var coolt. Hade vi tur så skulle vi lukta riktigt, riktigt illa på köpet också. Jag hade med mig de sunkigaste kläderna eller kläder som jag inte var så noga med, så att jag skulle kunna slänga dem innan jag åkte hem, eller utefter vägen allt eftersom. Vi tvättade våra kläder själva under resan och en gång i Goa hade vi lite vattenbrist så då tvättade jag mina tröjor i havet. Ja det funkade ju, fastän tröjorna gick att ställa upp när de väl hade torkat. Men de luktade ju inte svett i alla fall.
100-bahtsbunge
I Thailand bodde vi i 100-bahtsbungar (som oftast såg ut som om de skulle rasa vilken sekund som helst) och vi åt även här där det var billigast. Sedan kan det väl diskuteras huruvida vi verkligen kom åt kärnan i kulturen i de länder vi åkte till, men vi reste billigt och det var hela poängen.
Unga, hippa och coola åker de reguljärt till charterdestinationer
De nya resenärerna är unga, hippa och många reser med resväskor. Rullande resväskor givetvis. Många har ryggsäck för att det ser coolare ut och de verkar vara riktiga backpackers, men även om de använder ordet till att benämna sig själva, så är de inga backpackers.
Höga krav
Det märks tydligast på deras resval. De åker till ställen för att enbart träffa andra resenärer från andra länder och kräver swimmingpool på hotell som ligger vid stranden, gratis vatten på rummet, AirCon på rummet och wi-fi överallt. De kan för sitt liv absolut inte tänka sig att bo i ett sunkigt rum för att spara lite pengar – oh nej – och för att inte tala om en bunge utan spegel – otänkbart.
Numer liknar de så kallade backpackers charterresenärer i all sin prakt.
High heels i sanden och festandes i enbart underkläder. Åk till Koh PhaNgan, Koh PhiPhi, Koh Samui m.fl. och ni kommer hitta horder av dem. De där som åker till Thailand i mångfald, för att det är det nya hippa stället som man bara måste ha besökt, det nya Mallorca som våra föräldrar (eller kanske t o m morföräldrar) åkte till var och varannan semester. Man går på jungle trecks och rider på elefanter på öar som inte ens har någon djungel (eller elefanter) och undviker lokalbefolkningen så långt man kan, förutom de där som jobbar på baren där man alltid hänger.
Resestoppet varade i 5 år, men den historien får ni vänta ett tag till på
Mellan 2003 och 2008 reste jag ingenting, eller åtminstone väldigt lite, då jag inbillade mig att slå mig till ro med sambo, studera och skaffa ett ”riktigt” jobb (vilket arbetet för Stena Line tydligen inte var) var min grej. Med facit i hand kan jag säga att det INTE var min grej, och jag sjönk djupare och djupare ned i depressionens avgrund, utan att inse vad som egentligen var fel. Felet var att jag offrade min själ, men det är en helt annan story, som är under utveckling, så håll utkik efter den. ;) Under den här tiden när jag var fängslad till hemmet, så exploderade mängden av resenärer och utvecklades samtidigt till den kräsna resenären som finns idag.
Jag är inte bättre själv, men utger mig åtminstone inte för att vara en backpacker
Idag lyckas jag nog leva 2 månader på samma belopp som jag och Pernilla spenderade på 4. OM jag har tur och snålar. Visst saker och ting har förändrats, det har blivit dyrare, men inte så mycket dyrare. Det är nog snarare våra egna behov som har förändrats och vi har blivit bekvämare. För min del så har jag definitivt blivit äldre; det inte längre roligt att duscha i iskallt vatten eller svettas i floder när man försöker sova. Det är inte längre något nytt, men jag är absolut glad att jag fått uppleva hur roligt det kan vara att tvätta håret i iskallt vatten när det snöar utanför. Absolut. Jättekul. ;) Eller upptäckten att alla länder inte har centralvärme, och trots att solen skiner och det är mer än 25 grader utomhus, så är det iskallt inomhus för huset ligger i skuggan. Jag är absolut glad att jag var resenär på 90-talet, när man inte bara reste till vad som idag endast liknar charterdestinationer, utan verkligen försökte se landet man reste till; inte bara umgås med andra resenärer…
Jag placerar mig i facket: Sabbaticals/Long vacationers
Här hittade jag ytterligare sorters resenärer, och jag blev benägen att placera mig i ett fack – DET tycker jag inte om. ”Sabbaticals/Long Vacationers” är snarlika backpackers, och de jobbar som små djur när de är hemma för att ta en långsemester i något exotiskt land, där de lever så billigt som möjligt.
För mig är resandet mest ett sätt att lära mig om andra kulturer, skaffa mig erfarenhet, att lära mig något vad som helst – oftast blir det om mig själv – och mindre om att festa med andra resenärer. En stor del handlar om avkoppling också givetvis, att få kunna göra precis vad man vill och när man vill.
Vi är alla olika, vi söker olika och kräver olika, och den största anledningen till varför det blivit så här tror jag är för att våra krav på standard blivit högre, samt att de som reser idag är en bortskämd hög med ungdomar som fått mycket serverat av sina föräldrar och nu vill de ha det på precis samma sätt även på semestern. På både gott och ont. Ni får själva avgöra vilka som är vilka.
2012 är året när allt förändras, och här delar jag med mig av alla galna upptåg och konstiga upplevelser det här året för med sig. Enjoy!