Ja vad hände egentligen i ban tachung? Inte mycket. Pang och Gookkai gifte sig. Det var oväntat för både dem och oss. Det var en överraskning från Pangs föräldrar. Vilken överraskning… hade nog strypt någon om den kom med en sådan överraskning. Får jag inte bestämma själv om jag ska gifta mig? Och än värre – har inga kläder med mig. Gookkai hade ju inget med sig, men hon fick låna några traditionella trasor så hon var jättefin ändå. Pang hade sina slitna jeans och ett linne som jag köpt till honom i Bkk. Ja det slår ju kostym eller???

 

Efter ceremonin var klar fick man knyta några snören runt armen på dem. I de snörena hade vi tidigare satt fast en tusenlapp var. Vi trodde ju att det var en ceremoni för Fino, eftersom det var vad Pang och Gookkai fått veta också. När man knöt fast dem skulle man säga något. Chok di var det jag kom på. Lycka till. Sedan var det öl och mat hela dagen. Hembränt fanns också. Det är väl inte riktigt hembränt; de köper det på flaska i affär, men det smakar piss å helvete rent ut sagt, så jag håller mig till Chang. Och Chang hade Pangs familj gott om. De har en affär nämligen så det var bara att ta ur kylen. Me like. Maten var god också, till och med det råa köttet.

 

Sedan åkte jag och Ao och några av hans kompisar till Phanom Rung. En massa ruiner. Helt underbart vackert. Men vi åkte ju typiskt nog dit så vi var där runt kl 12 – mitt på dagen stod ju inte vinden still precis. Eller? Det var så varmt så jag trodde jag skulle dö. Ungefär som i Cambodia när jag tittade på Angkor Wat och fick solsting. Jag spydde i och för sig inte, men det var inte långt ifrån. Köpte mig en liten Hello Kitty handfläkt. Oslagbar. Men vackert var det, så det var helt klart värt resan.

 

Jag låg och vilade resten av dagen men hade uttryckt till Ao att jag ville åka till marknaden i Cambodia, så han åkte hem till Pang och framförde mitt önskemål så dagen efter bar det av, för Nettan ville ju åka. Då måste allihop bege sig. Pong och Chen åkte hem till Samui, de var smarta och flög hem. Fast först buss till Bkk. Vi andra och Pangs syster åkte till marknaden. Hyrde en liten golfbil för att åka runt på området. Helt enormt stort. Låg precis på gränsen till Cambodia, så ena sidan var Thailand och andra Cambodia. Billigt också var där. De hade precis allting. Och kläder i min storlek. Otroligt!!! Jag fick även äntligen växlat mina cambodia pengar som jag smugglade ur landet sist jag var där. Det var ju ungefär en svensk tusenlapp så jag ville väldigt gärna bli av med dem. Skönt.

 

Pang ville köpa en pistol. Ja, Ao också. De påstod att de ville ha den hemma för skydd. Skydd mot vem? De hade hittat någon som sålde tydligen och den här mannen hittade tillbaka till oss och kom och prutade. Till slut var priset nere i 5000 baht, och på Samui skulle den kosta typ 14 000. Ingen verkade reagera över att priset var så lågt heller. Jag ville inte köpa en pistol till Ao, naturligtvis och han hade inte så mycket pengar så han kunde köpa den själv, så det slutade med att Pang köpte en till sig. När vi kom fram till bilen tog han ut den ur den omsorgsfulla inplastningen och insåg att han blivit lurad – det var inget annat än en replika. Gookkai började gråta – det var ju ändå hennes 5000 som gått åt att köpa skiten. Jag förstod henne. Pang var arg och vi tillbringade en faslig massa tid att försöka leta upp mannen som sålt den. Vi hittade honom naturligtvis inte.

 

Vi begav oss hemåt och Pangs syster körde. Vi stannade vid vägkanten för en pissepaus och Pang tog över ratten. Precis lägligt för att bli stannad av polisen. Not good. För Pang har nämligen inte förnyat sitt körkort, pga att han är lat. Jaha. Ut ur bilen. Männen i bilen; Pang och Ao fick göra pisseprov. Varför det? Jag var helt vansinnig. Polisen kom och jag stod utanför bilen. Han började rota i min väska. Jag blängde. Han fick fram min plånbok och öppnade den. Såg kortet på mig och Linn och frågade om det var min väska. JA. Oj. Förlåt säger han då och stänger väskan och letar på andra ställen istället. Letar efter vad. Jag förstår ingenting, men så mycket förstår jag att han inte vill rota i en farangs grejer tydligen. Vilket får mig att undra ifall polisen i Thailand verkligen har lagen på sin sida när de stannar folk till höger och vänster och rotar i deras bilar och väskor och kräver pisseprov. Hela baletten slutade med att vi fick betala 10000 baht för Pang och Ao, eftersom pisseproven inte var riktigt rena. Tur att de ville ha pengar säger jag annars hade det burit av raka vägen till häktet. Pang och Ao var helt förstörda och Ao var nästan lipfärdig. Jag var vansinnig och Gookkai bölade. Rena mardrömmen. Dessutom hittade de pistolen som låg där bak (en pick-up bil). Jag insåg plötsligt att allting händer av en orsak och vilken underbar tur vi hade – pistolen var inte riktig och det fanns en mening med att den inte var det. För hade den varit riktig hade vi åkt dit för den också. Not good.

 

Hemresan var dyster, men jag insåg ändå vilken tur vi haft. Det hade kunnat gå mycket värre.  Och helt plötsligt fick jag ont i magen när jag tänkte på hemfärden. En lång, lång resa och risken för att stöta på polisen… tja… ganska stor.