Jag minns inte om jag hörde det eller läste det eller var det kom ifrån, men för ett tag sedan ordades det någonstans att det var ju fruktansvärt det här nya snacket som ungdomarna slängde sig med. Det som störde mest var att man nu för tiden verkar skrika ”Jag älskar dig” i tid och otid. Särskilt med hjärtan till eller det numer klassiska <3. Ja hm, jag kan inte tänka mig något värre. Herregud att ungdomar verkligen kan med.

 

Personen eller personerna (eftersom jag inte minns var det kom ifrån) menade på att det tappade sin mening om man använder det för mycket. Ja, det är ju så jag är uppfostrad, och nu menar jag inte enbart av min familj, för jag fick en kärleksförklaring av Terje när han var 3 år där han uppenbarligen hade fått för sig att han ”älskade mig”. Det var nog en av de gulligaste saker jag någonsin varit med och jag blev fruktansvärt rörd. Än idag blir jag varm av minnet. Men det svenska samhället uppfostrar oss så att vi ska tänka att vi inte ska använda detta stora ord för mycket. Vi ska använda det när vi menar det, och absolut inte för tidigt. Så första gången man ska säga det till någon mår man så illa så man nästan kräks. Emellanåt kanske man gör det till och med. Det är oerhört laddat och jobbigt, just för att det är så farligt att säga det. Farligt att inte få det tillbaka. Men det är inte själva grejen att inte få det tillbaka som är så tabu i det svenska samhället, utan det är ordet i sig. Vi använder det så sällan, och jag kan inte ens minnas om jag någonsin ens sagt till det någon ur min familj. Jag tycker det är underbart att svenska ungdomar använder det, för annars kommer det försvinna från vårt språk; snart kommer det bestå av ett ord i en ordbok som ingen minns hur det uttalas.

 

När jag är i ett förhållande är jag väldigt försiktig med ordet, för jag vet att det skrämmer väldigt många människor – särskilt män. Vissa kan aldrig säga det. Vi har varit ihop i flera år, men vaaaaaa ska jag verkligen säga att jag älskar dig? Dennis slängde ur sig det efter 2 veckor, så var den laddningen över. Visserligen var han ju mentalt handikappad så vi kanske inte ska ta efter hans exempel, men jag tycker att vi borde använda ordet så ofta som möjligt. Finns det inte folk runt omkring dig nästan varje dag som du älskar? Din syster som alltid funnits där för dig – älskar du inte henne? Din pappa eller mamma som alltid ställt upp fast du fullständigt gjort bort dig – älskar du inte dem? Joooo det är klart, men de vet ju det. Ja det kanske de gör, men det hindrar väl inte. Alla behöver höra det någon gång.

 

Så slit ut ordet älska, för fan, varje dag. Hitta någon varje dag som du ärligt kan säga ”Jag älskar dig” till och mena det. Det är inget farligt, det bits inte och det kommer inte kosta ett jävla skit. Bara ge så fruktansvärt mycket. Och det är väl det livet går ut på – att ge.

Varför ska det vara så svårt att hitta en thaiskola där de även från början lär ut det thailändska alfabetet? Förra året hemma i Göteborg, så hade jag anmält mig till en kurs hos Folkuniversitetet. Jag hade haft en mailkonversation med dem innan jag kom hem från Thailand, där jag frågade det här med alfabetet och huruvida man fick lära sig att skriva. Jajamensan var svaret. Utan tvekan. Det visade sig att det inte alls var jajamensan. Det var nejnejmensan. Så jag satt och skrev över allt till thaiskrift i min bok, varpå min lärarinna blev alldeles förbluffad. När jag förklarade varför jag tyckte det var lättare att även lära mig alfabetet när jag lärde mig ett nytt språk, såg hon alldeles förvirrad ut, den stackars flickan. Vilken galen farang – komma här och vilja lära sig alfabetet, som alla andra vill slippa. Ett bra exempel dök upp som serverat på ett silverfat samma lektion. Hon påpekade att det k-et som stod där i vissa ord, skulle uttalas mer som ett g. För mig som satt där med hela avsnittet skrivet på thai, var det en piece of cake, för jag såg att det var bokstaven ก som hon menade. Men de andra såg något förvirrade ut. Då såg jag min chans att dementera min mentalsjukdom och påpekade att: ja, här ser du ju varför det är enklare om man kan alfabetet, och ser vilken bokstav du pratar om. Då förstod hon minsann och slutade snegla så där märkligt på mig.

 

Nu har jag hittat en skola på Koh Samui, varpå kurserna startar den 8/10, och jag kan via dem få ett studentvisum på 1 år om jag anmäler mig till 6 kurser. Varje kurs kostar 8000 baht (ca 1700 sek i dagens kurs) och alla 6 tillsammans inklusive studentvisumet kostar 28 000 baht (ca 6000 sek). Verkar ju vara en sjukt bra deal tänker jag och det är ju precis vad jag behöver; lära mig språket bra från grunden så att jag så småningom ska kunna arbeta med översättning från/till thai på något vis. Jaha, så får jag idag reda på att de inte lär ut alfabetet förrän tidigast i slutet på kurs 2. SUCK! Det är ju som att lära sig ett språk en gång för att sedan lära om det; otroligt jobbigt. När jag läste japanska på Göteborgs universitet så lade de en enorm kraft på att lära oss alfabetet, eller två utav dem – hiragana och katakana – under de 2 första veckorna av kurs A. Sedan var det bara att tuta och köra. Förstår inte varför inte thailändarna förstår detta. Man kan inte lära sig ett språk på riktigt utan att förstå dess skrift. Det går bara inte.

 

Men det kommer väl antagligen att sluta så att jag får göra som jag gjorde på Folkuniversitetet – skriva om det själv. Ensam är stark, och tillsammans med mig själv kan jag klara av vad som helst!

Vem, om inte jag, halkar i en vattenpöl på väg till stranden? Skrapade upp foten och fick ett rejält svart blåmärke på knät. Just nu, dagen efter, gör det grymt ont och kan inte riktigt sitta i vissa positioner.

 

Men det var inte de enda eskapaderna jag var ute på igår minsann. Nä, jag gjorde andra galna grejer, som t ex gå på massage. Riktig thaimassage. Ingen olja, utan med kläder. Det är med kläder man gör riktig thaimassage. Och nu menar jag inte den med happy ending, för jag antar att man inte har några kläder på sig alls då. ;) När jag kom in frågade jag om de bara hade 1 timmes massage eller 1 1/2 också. ”Yes, yes, we have what you want.” blev svaret. Ok, då fattar hon att jag vill ha 1 1/2 timme tänkte jag. Vad bra. hon slängde åt mig något tygstycke och pekade på toaletten. ”Be careful” sa hon också. Och med tanke på kollisionen med vattenpölen så klev jag försiktigt in. Det var ju blött på golvet. Hm, tygstycket var ett par fiskarbyxor. Vad ska jag ha på mig upptill då? Jag tog på mig byxorna och behöll linne och bh på. När jag kom ut frågade jag om jag skulle ta av mig linnet eller behålla det på. Svaret blev ”NOOOOOO”. Jaha. Hon hörde inte ordet ”or” i min mening antagligen. Jag beslutade mig för att behålla det på tills någon beordrade mig otherwise. Det var det ingen som gjorde. Så länge jag låg på mage gick allt bra. till och med när hon krokade fast sina ben ståendes på min rumpa, i mina ben och drog i mina armar så ryggen kröktes. Det var en skön ställning, kändes som om allt inom mig drogs ut, sträcktes ut i en välbehövlig sträckning. Hon måste ha en otrolig balans, för det kan ju inte vara lätt att stå på min fläskiga rumpa. För en sekund blev jag fnissig för jag funderade på hur det måste sett ut, men det gick över och jag fokuserade på att andas igen.

 

Sen skulle jag vända mig om och lägga mig på rygg. Hon höll på att massera benen och det kändes inget nämnvärt. Så kom hon upp till, hm vad heter det stället? Ljumskarna? Fast det är liksom ovanpå på framsidan. De trycker där väldigt hårt en lång stund och sedan när de släpper känner man hur blodet rusar ned igen ner i benen. Det brukar vara ganska härligt på ett obekvämt sätt. Men igår, hm ja igår fick jag panikångest av någon anledning. Jag mår väl inte så bra verkar det som, men jag kände en större panikångest av att få panikångest, för om det är något jag inte kan leva utan är det massage. Thaimassage är grymt bra för min nackskada, och ja, ansiktsbehandlingar kan jag vara utan men inte massage. Så jag slet fram svärdet och gjorde mig beredd på en fight. Här skulle ingen övervinnas av lite ångest minsann. Med svärdet i högsta hugg började jag koncentrera mig på en fyrkant, där jag andades in på en sida och ut på nästa. Detta tips fick jag av Lotta häromdagen när hon läst om min tidigare panikångestattack. Och jag känner mig hemskt glad att meddela att det funkar. Jag lyckades på detta sätt och med mitt svärd mota bort min panikångest. Jag vann! Stolt kunde jag fortsätta njuta av massagen och när jag kände att något bubblade upp inom mig motade jag bara bort det på samma sätt. Ingen ska komma här och sätta sig på mig ostraffat! Dags att fightas nu!

 

1 timme senare var det klart. Ingen vidare idé att protestera att jag ville ha 1 1/2 timme antog jag och gick för att ta av mig byxorna. Sedan fick jag en kopp té, i vanlig ordning och beordrades att sitta ned en stund. Jag satt där och tittade på när de masserade de stela norska pojkarna. Såg hur hon försökte den där lustiga grejen med honom som hon gjorde med mig; krokade ihop benen. Men han klarade inte av det, så hon var tvungen att avbryta. Vekling!

Ja, då antar jag att det blir Koh Samui som jag slår mej ned på. För ett tag åtminstone, och det är ju positivt för här finns det som jag behöver för tillfället.

 

Det roligaste var ändå att jag suttit hemma och letat efter något slags ställe som jag kunde bo på och som jag fick chans att träna kung fu eller karate eller något i den stilen - absolut inte muay thai - här i Thailand, som något slags boot camp. Men jag hittade absolut ingenting. Så häromdagen när jag satt här och googlade på ställen på Samui snubblade jag in på det här stället:

 

http://www.samuidojo.com

 

Här kan jag bo - fått pris nu; 6500 i månaden. Min budget ligger på 15000 på en månad för boende, så 6500 är ju skitbra. Dock är det ingen AC, men jag får dessutom tillfälle att träna kung fu här för en tusenlapp i veckan, och nu snackar vi baht. 1500 för att träna 6 dgr i veckan. Oförskämt bra pris. Boendet ligger lite illa, jag är inte jätteförtjust, eftersom det ligger lite off. Verkar ligga lite off från Lamai. Visserligen var ju Lamai den stranden som jag tidigare gillade med Samui, men jag vet inte. Hur som haver, så tänker jag anyhooo bo här. Måste ju testa; passar inte galoscherna så kan jag ju alltid flytta sen. Boendet är ju så billigt, så det gör inte ont att testa.

 

Sedan har jag tagit upp kontakten med skolan jag skulle gått på på Chaweng (Samui) tidigare, som aldrig blev av. Har inte fått svar ännu, men jag antar att de kommer att starta kurser nu i oktober också, så det blir till att vara riktigt duktig nu när jag börjar mitt nya liv, och så fort jag är klar med att slappa här i regnet. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv nu, så det ska nog funka att jag flyttar i slutet på september eller början på oktober. Det känns faktiskt väldigt bra och jag ser fram emot att mitt nya liv ska starta. Inte som tidigare att jag fick panikångest bara jag tänkte på det. Just nu känns allting bra. Nåja, inte allting kanske, men vad kan man begära. ;) Det går hur som helst åt rätt håll.

 

Här är länken till skolan jag nämnde, ifall någon är intresserad av att plugga thai:

 

http://www.mindyourlanguagethailand.com/index.php

 

De erbjuder även hjälp med att skaffa studentvisum, så det är väl därför jag snubblade in på dem från början. Att slippa visa runs och annat trist är ju guld värt, och varför inte ta chansen när jag ändå har tänkt att plugga thai helt seriöst. Jag vill ju kunna arbeta med thai här nere också. Vem vet, jag kanske kan få arbetstillstånd så småningom. Den som lever får se.

Konsten att göra ingenting är enormt svår. Nu pratar jag inte om att slappa på soffan, eller jo, lite gör jag det. Men att aktivt göra ingenting är så mycket mer än att bara slappa och vara lat. Att man är i nuet och inte tänker på något annat än det man gör för tillfället, att man stannar här och nu och inte vandrar någon annanstans i tanken. Det är att göra ingenting, och det är svårt; oerhört svårt.

 

Det har varit så otroligt mycket hela det här året, jag har varit igång hela tiden, konstant 24/7. Fast jag har inte riktigt märkt det, för jag har varit mitt i hamsterhjulet, och allt har bara snurrat fortare och fortare. Nu när jag kom till Bangkok märkte jag det, för då brast det och jag gick sönder. Så jag beslutade mig för att komma hit till Koh Chang för att reda ut mitt trasiga inre och knyta upp knutarna som håller mig tillbaka. Nu är jag här och varje dag jobbar jag hårt med att göra ingenting, eller att enbart göra en sak åt gången. Jag är en person som tittar mycket på film, men när jag gör det vill jag samtidigt göra något annat också, för annars känns det som om jag spiller tid. Så jag tittar på film samtidigt som jag gör manikyr, spelar wow, läser en bok, stickar eller skriver. Ett tag hade jag dille på att spela wow, sticka och läsa böcker samtidigt. Wow, vilken simultankapacitet kan man tänka då. Men saken är den att jag inte äger en enorm simultankapacitet, bara ett otroligt splittrat sinne, jag är inte grym på att multitaska, jag är bara grym på att aldrig lägga ned 100% i något jag gör, att aldrig vara helt fokuserad eller närvarande.

 

Allt går så fort i vårt samhälle idag och att bara göra en sak åt gången föraktas oftast, man fnyser åt det. Man ska göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt – då är man duktig. Jag vill inte längre vara duktig, jag vill vara mig själv och jag vill åstadkomma saker för min egen skull och inte för att vara duktig. Så varje dag får jag stålsätta mig själv, jag måste hela tiden intala mig själv att jag kan göra vad jag vill, utan att någon behöver döma mig för det. Jag får dåligt samvete om jag sover till kl 13.34. Varför? Jag har semester, jag är ledig på obestämd tid – varför kan jag inte bara få göra vad jag vill? För att jag varje dag måste åstadkomma något för att känna att jag duger. Men vad spelar det egentligen för roll hur länge jag sover. Det är så inrotat i mig att jag måste gå upp tidigt, jag måste göra något varje dag för att räknas, för att duga. Vad är detta? Jag minns när vi var med familjen på Cypern när mamma fyllde 50. Jag och Martin hade en tendens till att sova bort dagarna, och en dag när vi kom släntrandes till poolen lite senare än vanligt, klockan var nog närmare 14, fick vi en utskällning för att vi sov bort semestern. Jag blev helt förbluffad. Det är väl upp till mig hur länge jag vill sova. Likaså är det nu upp till mig vad jag vill göra om dagarna. Jag behöver inte vara duktig varje dag. Jag behöver bara vara, men jag känner ett tvång att gå upp tidigt, gå till stranden och göra det mesta av dagen, men nu försöker jag sätta ned foten. Nu försöker jag säga till mig själv att tagga ned, men det är jättesvårt; svårt att stå där när dagen är slut och inse att jag inte har åstadkommit något, inte ett piss, jag har inte varit duktig alls. Men jag kämpar på och hoppas att dagen kommer då jag inte känner samma ångest inför att ha tillbringat en hel dag med att göra ingenting alls. Bara observerat livet i allmänhet.

 

Att göra ingenting är en konst i sig som vi alla behöver öva på; för att finna ro i våra sinnen och för att finna ro i våra själar.

Hm, utan att ljuga eller överdriva kan jag nog påstå att Koh Chang inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig en snudd-på-paradis-ö, men fann i stort sett bara en ö med en vanlig huvudväg som går från ena västkustens södraste punkt - fiskebyn Bangbao - till östkustens södrasta punkt – fiskebyn Salakphet. Vägen går alltså inte runt, utan från en punkt till en annan.

 

Koh Chang är Thailands 3:e största ö, om man räknar med Phuket, som ju faktiskt är en halvö, och här bor ca 5000 människor. Chang betyder elefant och den har fått sitt namn eftersom ön har formen av ett elefanthuvud.

 

Innan jag åkte hemifrån googlade jag lite på nätet om ön och fann till min fasa att det skulle vara ”svenskarnas nya paradis”. Usch tänkte jag och såg en Koh Lanta framför mig. Jag tycker inte alls om Koh Lanta faktiskt. Vet inte varför egentligen; ibland kommer man ju bara till ställen som man inte gillar men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel. Så är det här också. Allt känns fel. Jag har dock inte sprungit in i så många svenskar, så det var ju positivt i alla fall, och jag har kunnat vara ganska ensam, vilket också är positivt just nu. Jag har kunnat fokusera på mig själv, och det är ju hemskt positivt, med tanke på att det var därför jag kom hit.

 

MEN, jag trodde att eftersom det inte är så exploaterat som t ex Samui eller Phuket, så skulle jag finna lite kultur, lite mer Thailand. Men icke sa Nicke. Det är en ö helt uppbyggd efter turister, och sånt avskyr jag. Visst, jag gillar att jag kan sitta här i mitt lilla A/C-rum och avnjuta kylan samtidigt som jag surfar på nätet, det ska jag inte förneka. Men jag gillar också att kunna gå ut från mitt rum och slå mig ned på en sunkig restaurang där de serverar thai-mat från en meny som jag inte kan läsa, eller att jag slipper se alla indiska skräddare sittandes utmed vägkanten som säger: ”Tjena, hur e leget?” på ren svenska. Eller att kunna avnjuta min lunch på stranden utan att det hänger en massa försäljare på min sarong som vill sälja allt de har till ett ”special price for you, my friend”. En annan negativ sak med Koh Chang – nästan stört omöjligt att hitta en restaurang på stranden. WHAT??? Trodde det var lite av Thailands grej. Men ack nej. På Kai Bae, stranden där jag bor, finns ingenting på stranden. Det är inte mycket till strand heller om jag ska vara ärlig, men eftersom det har ösregnat sedan jag kom hit, så har jag inte engagerat mig så mycket i stranden faktiskt. På White Sand Beach – Had Sai Kao på thai – hittade jag restauranger och barer på stranden, så där är lite mysigare faktiskt. Men också ännu mer turistfälla. Stranden där är långgrund och jättefin, så den kan man inte klaga på faktiskt. Men det finns så mycket strömmar här; det står varningsskyltar överallt här, för det finns massa strömmar som drar under dig. Varningsskyltar och tips om hur du tar dig ut ifall du fastnar. Känns ju jättekul att springa ut och ta ett dopp efter man läst en sådan. Jättekul!!!

 

Häromdagen tog jag en ”taxi” – mer som en tuktuk, eller de här bilarna som kör på Samui – till Bangbao. Ville kolla upp om det var ett ställe som jag kunde tänka mig att bo på. Det verkade mysigt; det lilla som jag googlat fram, så off I went. Det kostade mig 200 baht att åka dit, eftersom åååå, det är sååå långt bort och det är ingen som åker dit och blahablaha. Jag gick med på priset. De var rätt söta som körde, ett thailändskt par, för när de släppte av mig var de noga med att tala om för mig vilken tid jag skulle ta taxi hem, och vad de kostade och när de slutade gå. Jag hade 2 ½ timme på mig innan taxibilarna slutade gå. Det skulle jag väl hinna tänkte jag positivt.

 

Bangbao var en jättestor besvikelse. Bara turistshoppar överallt, svindyra matställen. Givetvis serverade de seafood, och säkerligen jättegod sådan, eftersom det är en fiskeby, men när man inte äter det så spelar det ingen roll hur god den än är. Så det blev ingen mat där, och knappt 15 minuter senare stod jag vid taxistationen och väntade på att få åka hem. Jag åkte till Lonely Beach, som ska vara Backpacker-paradis. Asch, vilken besvikelse den också. Jag lyckades dock hitta ett matställe som var ok. Sedan åkte jag hem.

 

Igår var jag ute på upptäcksfärd igen. Det var den första regnfria dagen igår, så jag ville passa på. Jag tänkte minsann bege mig till Salakphet, vilket då som sagt är fiskebyn på östra sidan. När jag skulle hoppa på taxin sa han att hm ja, det går taxi dit kl 15. Asch vilket skitsnack tänkte jag och hoppade på. Kan säkert ta mig från piren dit ändå. Väl vid piren ville han köra mig till Salakphet för 1000 baht. Ja du milde!!! Nej, tack, sa jag, det var alldeles för dyrt. Han visade mig en prislista som hängde på väggen i ett av taxiskjulen. Där stod 1000 baht. Men kl 15 skulle det gå en som jag kunde betala bara 100 baht på. Klockan var 12. Vem pallade att tillbringa 3 timmar vid piren där det inte fanns ett jota. Efter många om och mycket funderingar bestämde jag mig för att åka tillbaka hem. Jamen nu får du vänta på fler folk. Vi var 2 st som ville åka. Det räckte inte, vi måste vara 12, men om vi ville åka nu fick vi betala 700 baht. Båten kom in efter 100 år, men inte tillräckligt med folk. Vi väntade och väntade. Jag höll på att svimma av värmen. Har ju knappt hunnit vänja mig eftersom jag bara varit inne i mitt A/C-rum ju och här är det kallt och gott. Till slut blev jag så less, så jag sa till chauffören att jag kunde betala 400 baht om thaiarna bara betalade sin del. Tyckte jag var en jättebra deal. Det var 4 thaiare och jag; då kom vi upp i 640 baht. 60 baht tyckte jag att chauffören kunde bidra med. Han pratade lite kort med de andra passagerarna som helt sonika ruskade på huvet. Nä det verkade inte som om de ville detta. Någon blev hämtade av någon familjemedlem och kvar satt vi andra 3 stycken nu. Jag blev ännu mer less och beslutade mig för att gå. Det är ju bara hm, sådär ett par mil, och i den här stekheta solen kan man ju inte annat än få solsting efter någon kilometer i det här backiga landskapet. Men jag var så irriterad så jag sket fullständigt i det. Jag började gå och hamnade uppe på ett litet berg där det fanns ett kinesiskt tempel av något slag. Sprang runt där en stund, eller satt mest. Sedan traskade jag ned igen och fortsatte min promenad. Jag hade väl gått cirka en halvtimme när en taxi dök upp bakom mig. Jag fick åka hem för 100 baht. Ibland lönar det sig att vara envis och snål – det dyker alltid upp bättre alternativ runt knuten.

 

Summan av den här historien var helt enkelt att jag inte ens kan åka på sightseeing på den här ön, för då blir jag ruinerad, alternativt dör av värmeslag.

Vad är det för invasion? Helt plötsligt verkar det som om araberna har hittat till stan, och med stan menar jag Thailand. De är överallt. Tidigare har man nästan aldrig sett några araber när man varit ute och rest (och nu menar jag de som går omkring i burka). Var de kommer ifrån är jag inte riktigt säker på, men de är turister i alla fall; och riktigt otrevliga sådana också. Araberna har generellt ett märkligt sätt; de beter sig märkligt mot andra människor. De är arroganta och nonchalanta. Och vänligen observera att jag talar om generellt sett. Jag har träffat en del som inte alls passar in i detta lilla fack, men många gör det och det förbryllar mig, men förklarar samtidigt en del om varför de aldrig kan hålla sams därborta. För att ingen bryr sig om den andra; den ena bryr sig inte om den andras familj eller den andras åsikter. Det är bara no 1.

 

De som är här i Thailand nu kommer, skulle jag gissa på, någonstans ifrån mellanöstern; Dubai, Bahrain eller något liknande. Häromdagen när jag var på MBK drällde det av dem därinne. Jag fick syn på en väska som jag ville ha; det var rea – endast 199 baht. Jag haffade en liten tjej som jobbade i affären och skulle gå ut och visa väskan; den hängde på utsidan av butiken. När vi kommit ut ur affären står där en mamma burka och håller i en väska. Utan att ta någon som helst hänsyn till mig börjar hon aggressivt fräsa åt den thailändska tjejen. Hon svarar inte utan tar istället fram väskan som jag pekat på och vänder sig om till mig. Då fräser mamma burka – HELLO! SHOW ME THIS!!! I WANT TO LOOK AT THIS!!! Jag vänder mig om och fräser tillbaka – HELLO! MAYBE YOU CAN WAIT FOR YOUR TURN! Mamma burka tystnar tvärt, men hon har inte ens vett på att se förlägen ut utan det är bara med ren irritation som hon stirrar på mig. Hon förstår inte ens att hon varit otrevlig och det är det som jag tycker är mest otäckt med dessa människor; de förstår inte hur arroganta de i själva verket är. De behandlar andra människor som om de var lägre stående varelser men förstår inte själva hur fel detta beteende är.

 

Thailändarna tycker själva inte om israeliterna just för att de behandlar dem som om de var deras små slavar. Nu har de fått hit dessa människorna som är snäppet värre. Huga huga. Vågar inte ens tänka på hur detta ska gå. Varför kan vi inte bara behandla varandra med respekt och ödmjukhet? Ska det behöva vara så svårt?

Som sagt, inga bilder. Inte ens på en attackerande gurka. Hoppas ni får bilder i huvet av den här historien ändå! ;)

 

Ja, jag undrar lite smått om jag är på väg käpprätt rakt in i väggen i 310 eller om jag bara dragit på i 290. Just nu undrar jag mycket.

 

Jag har ju som sagt inte haft världens bästa start i Thailand. En liten krasch med min pojkvän sedan 2 ½ år tillbaka, som slutade i att han begav sig hem till sin farmor igen och jag blev kvar här i Bangkok, men ska förmodligen dra vidare i övermorgon till mitt paradis Koh Chang (tror jag åtminstone), där jag ska fundera på mitt liv och leverne och helst dra några slutsatser och fatta beslut och sånt där oerhört intressant. Mycket Chang ska inte drickas och inget rödvin för att hitta djupet, utan allt ska hittas i botten av min själ. Herregud jag kommer aldrig hitta ut igen. Men det här är något jag måste göra och varför inte börja med detta då när jag ändå mår så jvla dåligt som jag tydligen gör. Igår gick jag inte utanför dörren på hela dagen, och jag hm åt ingenting heller. Inte ens en liten coca cola fick jag i mig. Nej, jag är inte sjuk, bara knäckt.

 

Idag, ja idag hade jag tänkt att jag skulle ge mig ut och fixa lite saker; skaffa mobilt internet bland annat, så jag begav mig till MBK. MBK är ett jättestort köpcentrum för er som inte vet det. Min personliga favorit. Men först hade jag tänkt att jag skulle unna mig lite ompyssling, för sånt älskar jag att göra när jag är här i Thailand; det är ju så billigt. Massage från topp till tå och färga ögonbryn och fransar och lite allmänt mys. Jag gav mig iväg. Åt lite snabbt; inte för att jag var hungrig, men det kändes som ett måste. Sedan klev jag in på ett ställe där de såg särdeles uttråkad ut. Lite ansiktsbehandling lyckades hon sälja på mig också, fast jag måste säga att jag var lättsåld. Lade mig ned och myste. Hon började och allt var frid och fröjd. Tills hon satte fram ångan. Jag kände hur jag blev lite smått svettig och det kröp utmed ryggraden på mig. Jag kravlade mig lite ut ur täckte hon lagt på mig och helt plötsligt drabbades jag av någon ångest – någon slags panikångest. Jag har en grym klaustrofobi, och tycker det är allmänt jobbigt med såna där ånggrejer, just för att jag får svårt att andas. Men det här var det värsta. Paniken steg som en tsunami inom mig. Täcket flög av och den stackars flickan sköt bort ångan när jag påpekat att jag inte klarade av det, men inte ens då försvann paniken. Jag fick sätta mig upp, tog ett par alvedon och drack lite vatten. Pulsen var i 380. Va fan. Jag passade på att springa iväg på toaletten dessutom och satt där på toalettkanten en stund och hyperventilerade. När jag kom tillbaka lade jag mig ned igen på britsen. Vi fortsatte. Jag avstyrde hela den där fransfärgargrejen, eftersom jag vid tidigare tillfällen fått panik av det. Jag får såna där tvångstankar när jag absolut inte får göra saker; som t ex i det här fallet får jag ju inte öppna ögonen så länge jag har på mig det där kletet och då får jag ibland lite panikartade känslor för jag vill så gärna öppna ögonen. Men jag har inte tänkt så mycket på det tidigare. Men idag så avstyrde jag det. Dumt att utmana ödet tänkte jag. De började mala om pengar hit och dit; det var ju faktiskt 100 baht billigare om jag gjorde det samtidigt. Hm, jo men det känns som 20 kr jag kan överleva faktiskt. De ville ju bara vara omtänksamma, men ändå. Kunden har alltid rätt! Så även denna sinnessjuka farangen! Så hon frågade lite försynt om jag ville ha en mask i ansiktet – ja, varför inte svarade jag modig som jag kände mig. Hon lade på ngn gojs i ansiktet och sedan började hon blanda masken. Jag hörde hur det skvalpade därbakom i ngn liten skål. Jag började svettas lite smått. Hon skvalpade vidare och jag kröp ut med ena benet från under täcket. Kunde det räcka? Skvalpandet fortsatte, nu kom det dessutom närmre… NÄ! Det räckte inte. Tankar där jag såg den lilla stackars thailändskan hälla masken över mig som betong for genom huvudet på mig och jag kände hur jag kvävdes till döds; sakta och säkert. Jag for upp som en kanon. ”Toilet” hoppas jag att jag fick ur mig innan jag flög iväg som en skadeskjuten kanin. Flåsande klamrade jag mig fast vid toalettlocket och fick knappt fram det minsta lilla andetag ur den ihopsnörpta halsstrupen. Va fan var det som hände här?

 

Några minuter senare tvingade jag mig själv att gå tillbaka. Försökte se lite ångestladdad och diarréaktig ut, så hon kanske skulle tro att jag hade något turistproblem. Hon lade på min mask som nu var färdigvispad och det gick ganska bra till en början. Hon tryckte med sina nätta små fingrar nätt och försiktigt och jag andades lugnt och tryggt. Se där, det var ju inte så farligt trots allt. Men tryckte hon inte lite väl mycket där på vänster näsvinge? Genast kände jag paniken komma rasande och rörde lite oroligt på mig. ”Toilet?” frågade den stackars lilla flickan och jag kved lite bara och hon tryckte klart och jag fick rusa iväg. Ja, sen satt jag där en stund, det skulle vara 10 minuter sa hon så jag väntade onödigt länge för att slippa ligga på britsen och ha ångestattacker. När jag kom tillbaka började hon massera mina fötter och ben och det kändes ju jättebra. Med ens blev jag ko-lugn igen och kunde andas normalt. Det kändes inte ens jobbigt att ha en stel porslinsmask i ansiktet som gjorde att jag inte kunde röra på ansiktet. Jag var totalt avslappnad. Hon tog bort masken och LADE PÅ GURKSKIVOR!!!!! WTF! Men det går ju inte, alla vet ju att gurkor är livsfarliga! När hon lagt på 25 lager gurkor kunde jag inte andas och såg rubrikerna framför mig – HON DOG AV SYREBRIST PGA GURKORNA! Som tur var hann hon hejda mig innan jag kastade gurkorna åt pepparn.

 

Medans jag var på toaletten denna gången hade hon varit iväg på apoteket, det lilla livet, och köpt en liten flaska med ngt apäckligt i. Som var bra om man hade problem med magen; typ diarré eller förstoppning eller liknande. Åååå så sött av henne. Hon var lite orolig för mig, och ska sanningen fram så är jag det också. Vad är det här för konstigheter och panikattacker som kastar sig på? De är inte välkomna.

 

Behöver jag tillägga att det inte blev någon massage?

Resan hit var ganska enkel; flyget gick direkt från Helsinki och det var inga större missöden på vägen till Helsinki heller. Inte ens små missöden.

 

Eftersom jag mått som jag mått under de senaste par månaderna hemma så har jag varit väldigt kluven till huruvida åka var ett bra drag eller inte, men jag åkte ju. Att flytta skulle/ska förändra så mycket i mitt liv och gör jag det inte nu så kommer jag förmodligen aldrig att göra det. Det var nu eller aldrig. Som tur var valde jag återigen nu. Och nu stod nu utanför dörren. Pappa körde mej till Landvetter där jag checkade in min lilla väska på nätta 33 kg. HM! Bara 10 kg övervikt. Piece of cake. Typ. De skrattade åt mig när jag skulle betala – vem har övervikt som ska TILL Thailand?

 

I Helsinki fördrev jag tiden med att tamla i diverse mumintroll och flankera i muminbutiken. Ville handla allting därinne, men försökte lägga band på mig, så jag handlade inte en enda mumin. Helt otroligt!

 

När jag kom ut från flygplatsen i Bangkok och skulle ta en taxi slog alla dofter och värmen och allt bekant emot mig som en kalldusch (fast väldigt varm sådan då) och jag började böla. För vilken gång i den här omgången vet jag inte, för det har varit väldigt mycket böl den senaste månaden. Men det kändes så väldigt bra helt plötsligt. Jag bölade av lättnad för att det jag varit rädd för under den senaste perioden i mitt liv var att jag hade valt fel; att jag egentligen skulle stanna hemma och välja den vanliga, lättare vägen, som alla andra väljer. Men nu kände jag att det här var helt rätt, det var här jag skulle vara, och den känslan var helt oslagbar. Att få bekräftat att man tagit rätt beslut, att det var här jag hörde hemma. Ofattbart. Thaiarna tittade väl lite konstigt på mig tyckte jag, men va fan. Det här är er nya landskamrat – ni behöver lite galet in i leken, so come and play!