I januari någon gång så lade jag upp en bild på Facebook med en papaya och en apelsin. Ville att ni skulle hitta 1 fel! Men ingen fattade galoppen.

 

Grejen var att papayan var onormalt liten och apelsinen var onormalt stor. Jag ville mest poängtera att papayan var liten, i jämförelse med apelsinen då. Vanligtvis är en papaya mycket större än den normalstora apelsinen. Men det gick ju inte hem. Så nu hittade jag en papaya i affären häromdagen, som jag tog kort på – INKLUSIVE min egen knytnäve för att ni ska kunna jämföra – och sedan infogar jag bilden på den löjliga papayan också. Ni får jämföra dess storlek med apelsinen på samma bild. Ni vet ju hur stor en apelsin brukar vara, det sitter liksom inrotat i huvudet.

 

Så här SKA en papaya se ut. I verkligheten. Förstår ni nu då?

Igår åkte jag, Ao och Malin (min klasskamrat) för att ansöka om visa extension på 30 dagar. Detta är något man kan ansöka om och få på ett turistvisum man fått hemifrån. Vanligtvis bara en formalitet med ansökningen, man får det oftast. Har inte direkt hört någon som fått avslag. However, så kan man bara göra det en gång per ”visumomgång”, så innan sista datumet som nu blir 26 november, så måste jag lämna landet för att sedan komma tillbaka och aktivera nästa ”leg” på visumet. På det kan jag söka om extension också. Så jag kan stanna i landet 90 dagar åt gången, vilket är ganska smidigt. Hade jag fått ED-visum, som planen var från början hade jag kunnat stanna längre, men ingen idé att sörja över spilld mjölk.

Efter lektionen ca 11 begav vi oss av mot Na’thon. Hann precis dit innan de skulle stänga för lunch och jag fick tag i 2 formulär. De hade formulären BAKOM disk, vilket verkade lite onödigt. Varför inte ha dem utanför eller framför disken så att man kunde ta dem själva. På så vis hade man sluppit störa henne som satt och hjälpte de andra farangerna. Hon påpekade i alla fall att vi skulle återkomma kl 13 och jag nickade leende. Bäst att visa sig från sin bästa sida. Hon log tillbaka. Malin behövde fler papper, då hon ska köpa en moppe, så hon behöver tydligen papper som visar att hon får äga något i landet, plus papper för ett körkort. Hon frågade vänligt efter dessa, men fick ett fräsigt svar: ”1 o’clock!”. Vi såg förbryllat på varandra. Ok, hon var kanske jättehungrig, så vi beslutade oss för att fråga när vi kom tillbaka. Vi gick in på närmaste café för att kopiera de papper vi behövde till ansökan; 1 på passfotot, 1 på visumet och 1 på själva inresestämpeln. Sedan åkte vi och käkade på en restaurang, där vi även fyllde i formulären. Sedan tillbaka och 10 minuters kö, sedan var vi framme och lämnade fram våra ansökningar. Malin frågade efter de andra lapparna hon behövde. ”Vi tar visumet först och sedan när det är klart får du det andra.” fick hon till svar. ”Ok.” Så såg tjejen att Malin lämnade fram 2 st visumfoton (det stod på internet att de skulle ha 2 foton, men tydligen behövde de bara 1) och då helt plötsligt skulle de andra lapparna fixas med en gång. De är märkliga i det här landet. Så mycket byråkrati men ack så ologiska. Hon fick betala en massa hundra baht för sina extra papper och tjejen plussade på 30 minuter på våra visumansökningar också. 1 och en halv timme. Men helt ok ändå tycker jag och att man slipper vänta där är ju ett plus i kanten.

Medan vi väntade åkte vi ned till Na’thon och kollade lite i affärer. Malin var på jakt efter ett par saker (som hon hittade) och jag köpte ett par fiskarbyxor som jag velat ha sedan jag kommit hit, men inte fått köpt. Äntligen. Sedan var vi på väg därifrån och gick förbi ett massageställe. Jag utbrast att jag ville ha fotmassage (men det var egentligen pedikyr jag tänkte på för mina fötter ser för jvliga ut!) och Malin föreslog att vi skulle ta 30 minuter där och då, eftersom det var en stund kvar tills visumen var klara. Vi gick dit. Ao var tolk, och vi blev inblandade och en tjej frågade oss om vi ville ha 60 minuter. ”No, 30 minutes for us 2.” eller något i den stilen sa Malin, och tjejen utbrast: ”2 minutes?” Hon såg något förbryllad ut. ”No no no, 30!!” Ok ok ok. Alla förstod. Farangerna ville ha 30 minuters fotmassage. Men 30 minuter gick, 35, 40. Jaha, ingen förstod alltså. Ao började skruva på sig och såg alltmer uttråkad ut. 1 timmes fotmassage blev det, men ja, det var avkopplande åtminstone och det enda som störde var väl att det var synd om Ao som fick sitta där och glo under tiden, men han klagade i vanlig ordning inte.

När vi kom tillbaka till Immigration Office så var mitt pass åtminstone klart. Alla klara pass låg i en liten papplåda som stod på disken. Det var bara att välja och vraka vilket man ville ha tydligen. Malins låg på bänken bakom disken. Det var tydligen inte klart. De höll på med de andra papprena. Malin frågade en tjej där om det var klart och fick till svar – nej. Sedan skulle hon tydligen ta hand om det, men tog de andra som kom in efter före hon började med Malins. I vanlig rörig ordning. Så Malin fick stå där och vänta. Medans 2 andra thaikvinnor, som arbetade där, sprang runt och tjattrade med alla, men inte gjorde något vettigt. Hon som hjälpte Malin printade ett par papper som hon stack in i Malins pass som hon sedan lade i högen på bänken närmast oss, men en bit ifrån oss. Hon sa inget utan fortsatte istället att beta igenom resten av högen med visumansökningar. Malin frågade efter en lång stunds tystnad ifall hennes pass var klart nu. ”NOT YET!” Ok. Man vågade liksom inte fråga så mycket mer. Den äldre kvinnan dök upp bakom disken igen. Den yngre tjejen lade ytterligare ett papper från printern i passet, men sa fortfarande ingenting till Malin, så Malin vände sig till den äldre och pekade på sitt pass och frågade om det var klart. Den äldre kvinnan tog upp passet och papprena och vände och vred på det. Utan ett ord till Malin gick hon därifrån med passet i handen. Jaha. Hon gick in i ett rum, som hon sedan kom ut ur efter en stund med flera andra pass i handen. Så gick hon in i nästa rum. När hon sedan kom tillbaka var passet klart. Det konstiga var dock att det fanns ingen kommunikation mellan den yngre tjejen som förberedde Malins pass och den äldre kvinnan som gick för att få papprena Malin behövde påskrivna. Så hade Malin inte sagt något så hade den äldre kvinnan förmodligen inte ens plockat upp passet. Wierd huh? Men det är ju vanlig asiatisk lågprisordning. Jag blir alltid lika förvånad när det går framåt. Effektivitet verkar inte finnas i det här landet, eller Nepal. Nepal var ju värre självklart, och Thailand verkar vara steget före Nepal vad gäller byråkrati, men det är ändå helt galet. Så många som jobbar överallt, men ändå ingen effektivitet. Skumt.

Anyhooo, vi fick våra pass och nu har vi våra dagar, så allt är frid och fröjd. Nu är det 3 månader tills nästa gång jag behöver åka dit så det är väl bara att börja vänja sig antar jag. Det här är mitt liv nu ju.

 

Efter många om och men på verksamt.se där jag noggrant försökt skapa affärsplan och en massa annat väldigt invecklat så fick jag skickat in min ansökan. Att det skulle vara så komplicerat (om än väldigt enkelt) hade jag aldrig trott. Man skulle beskriva sin kundkrets och tala om hur man tänkte nå dem osv, plus en mängd andra onödiga saker. Det svåraste var väl ändå att uppskatta hur mycket den förväntade inkomsten kan tänkas bli, så efter råd från här och där och ett antal googlingar skrev jag 0 kr. Enligt Skatteverkets egen hemsida där det fanns postat en mängd hjälpfulla videos, som jag tittade på allihop, så kunde man uppdatera all sin information när som helst och det uppdaterades då omedelbart. Så det kändes tryggt. Man vill ju inte gärna begå några stora misstag så här i början av sin karriär som egen företagare.

Sedan fick jag mail från Skatteverket. De var uppenbarligen bekymrade över ett par punkter i min ansökan. Som sagt så skrev jag 0 kr i förväntad inkomst och detta tyckte de var konstigt. Det skulle bedömas huruvida detta var någon näringsverksamhet som jag skulle bedriva och då jag inte förväntade mig att tjäna något på den så vad var då poängen? En lång mumlande förklaring fick de till svar.

Fråga nr 2 var huruvida jag hade några intresenter eller begynnande kundkrets och hur jag hade tänkt att marknadsföra mig. Där måste jag erkänna att jag blev helt ställd. Tonen i mailet och frågorna fick mig att känna mig som om jag bad om ett lån eller bidrag från staten. Jag kände mig väldigt liten. Hur jag skulle gå tillväga för att skaffa kunder eller huruvida jag redan hade några på lut torde väl vara mitt problem att lösa och inte Skatteverkets? Men jag svarade ganska utförligt på frågorna och tydligen var svaren tillfredsställande för idag fick jag svaret att jag nu var registrerad för moms och FA-skatt. Den ängsliga väntan är äntligen över och jag kan börja leta jobb som en liten blå. Jag känner mig uppriktigt ivrig och glad över att få börja jobba igen. Tan Translations is in the house!

Wow - nu är jag själv stolt ägarinna av ett retuscherat VISA-foto. Så galet så jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

Historien började en helt vanlig dag i Kathmandu, Nepal. Eller en helt vanlig dag var det väl inte, för det var dagen när vi skulle gå och ta foton till Surendras pass & visum. Supendra (Surendras lillebror, för er nyanlända som inte känner till min asiatiska lågprishistoria) hade tjatat och tjatat på mig om att Surendra måste ha skjorta och kavaj på fotot. Jag tyckte han var smått hysterisk och rent ut sagt löjlig. Vaddå behöva klä upp sig för att ta ett passfoto? Hade jag aldrig hört talas om i Sverige. Man ska väl se ut som man ser ut. Vi begav oss av till fotografen som mycket riktigt började gnälla om att Surendra var så "casual". Det skulle ju inte se bra ut minsann på fotot, varför hade han inte haft vett på att ta på sig något anständigt utan bara slängt på sig en helt vanlig t-shirt? Han hade inte ens rakat bort sina fjun i ansiktet. Surendra själv verkade tämligen oberörd av den här dialogen - han är väldigt oberörd av det mesta i världen runt omkring honom, på gott och ont.

När vi väl hämtade fotona stirrade både jag och Surendra på kortet, varpå Suren utbrast förvirrat: ”Vem är det?”. Alla fjun var borta och ansiktet var lent och fint - OCH VITT! Han var vitare i hyn än jag, och inte den minsta lilla skavank eller rynka. "Har du retuscherat det här?" frågade jag mellan tårarna men nepalesen bara blängde på mig och ruskade på axlar och huvud i vanlig ordning. Make till fräckhet. Mig veterligen är det ganska allvarliga saker - ett passfoto eller visumfoto ska väl vara igenkänligt; jag menar man ska väl åtminstone kunna se att det är samma person. Suck.

Idag är jag själv ägare till ett sånt här foto. Jag skulle ta foto till mitt ED-visum jag hade tänkt att söka; som läget är nu kommer jag inte att söka visumet, men när det blev klart så hade jag redan tagit fotona. Sharon på min språkskola hade gett mig rådet att ha på mig en skjorta eller blus om jag hade möjlighet. Hon visade mig ett av sina egna foton, där hon hade både vit skjorta och kavaj på sig. Jag har ju inte många finkläder med mig precis, men jag tog det finaste jag hade – en beigebrun tunika som ändå är ganska fin i halsen så det ser ut som en finblus – och begav mig av till Tesco Lotus där det fanns en fotograf som tog pass & visumfoton. Han visade mig en liten pärm med små photoshopfiler – SKJORTOR OCH KAVAJER i olika färger och former. Ville jag ha något sådant? ”Duger inte detta?” frågade jag på halvt skämt och han ryckte nonchalant på axlarna. ”Up to you.” Ja, det klassiska Thai-svaret. Inte alls enerverande eftersom allting som händer både utanför och i mitt liv tydligen är up to me. Jag tittade på de olika modellerna och beslutade mig för att det kunde vara kul ändå. Så jag slog till med ovan resultat – en röd skjorta med stoooora slag och en mörk kavaj. Det skulle nog bli klatschigt och tjusigt. När jag hämtade fotona så var inte skjorta och kavaj det enda retuscherade i bilden. Mina små plitor var borta, inga direkta rynkor (har jag ju visserligen inte i verkligheten heller, ungdomlig som jag är) och lite vitare än vanligt i hyn. Helt otroligt. Man ser ju att det är jag, men ändå. Jag förstår absolut inte den här asiatiska grejen med att retuschera pass & visumfoton. Inte det minsta.

Ibland springer man i livet förbi människor som lämnar lite mer spår än andra; människor som inspirerar en eller på något sätt imponerar. Jag har mött många i mitt liv, konstigt vore det väl annars, men speciellt några stycken har dröjt sig kvar, kanske för att det de gjort eller planerat att göra legat så nära mina egna drömmar och mitt eget hjärta.

 

Jag träffade 3 av dem i Spanien när jag var där på en 6-veckors intensivkurs för att studera spanska i Granada. Den första jag ska berätta om heter Marie, en amerikansk tjej som vuxit upp i Frankrike; hon tillhörde någon avart av den kristna kyrkan, minns inte ens idag vilken – baptism eller något sådant. Hon hade hur som helst blivit erbjuden av sin kyrka att flytta till Spanien – någon liten by någonstans – och lära ut franska. Hon var lärarinna, men hon kunde inte ett ord spanska. Detta såg hon inte som ett problem, så hon packade sin väska och drog till Spanien för att tillbringa ett års tid där med att lära sig spanska. När hon berättade historien var den så självklar så klockren på något sätt; det fanns inga tvivel om huruvida hon skulle kunna lära sig spanska ens, utan det var självklart att hon kunde. Många människor stannar just där i stadiet för att de tror att de inte kan, de försöker inte ens. Min spanskalärarinna i Halmstad försökte kväva mina översättardrömmar med att inför hela klassen hånfullt kväsa att det var otroligt svårt att översätta, till och med för infödda. Det var svaret hon gav när jag berättade om varför jag läste spanska på universitetet eller snarare sagt – den rötna högskolan som Halmstad står till tjänst med. Marie tvivlade inte på att hon skulle kunna lära sig spanska tillräckligt för att sedan kunna lära ut franska. Jag blev grymt inspirerad.

 

Flicka nr 2 gick också i min spanskakurs och hette Mylene och kom från Kanada; Quebec. Hon var lite äldre än mig och hade gått igenom ett riktigt dåligt uppbrott med livet i allmänhet. Hon stod där en dag, med välbetalt, framgångsrikt jobb och make och hela köret (dock inga barn) och fick en panikattack. Sprang in i väggen i 380. Ungefär som ”Eat, pray, love”. Historien var ännu längre och än mer fascinerande än jag berättar här, och hon har skrivit en bok om hela den inre och yttre resan, vilken inte var klar när vi träffades. Hon inspirerade mig dock genom att ha tagit sig ur en dålig situation som hon insett att hon befann sig i, där hennes liv var centrerat kring pengar och nu när hon äntligen följde sitt hjärta så mådde hon så mycket bättre och såg livet med helt andra ögon. Utan att riktigt förstå det så befann jag mig i precis samma situation som Mylene. Jag hade ett hyfsat betalt jobb, med tanke på min bristande utbildning, och min sambo hade precis avslutat sin utbildning och hade fått ett riktigt bra jobb och nu skulle vi bara börja jobba oss uppåt, uppåt, uppåt. Min sambos sikte hade alltid varit pengar och välfärd, vilket även mitt blev under våra år tillsammans. Han gillade aldrig min frilansaridé, eftersom det skulle innebära att jag inte var fast anställd någonstans, men ja, jag såg det aldrig som något problem, men jag tror nog att han faktiskt var så ytlig att det var en av anledningarna till varför han senare dumpade mig. Jag var helt enkelt för flummig för honom.

 

Person nr 3 var en man, vars namn jag har glömt av. Jag var ute och promenerade en dag. Hade precis varit uppe på Al’hambra. För er som har sett den så vet ni vad jag talar om. Jag älskar sånt – ruiner, enorma gamla byggnader, allt. Jag kan ströva runt i timmar på platser som får folk att bli uttråkade. Susanne suckade tungt efter 2 timmar uppe på Machu Picchu och sa att hon skulle gå och sätta sig på cafét en stund och dricka lite kaffe medans jag fotade loss. 8 timmar senare var jag klar. Hur som helst, Granada. Jag var på väg nedför Al’hambra, och tänkte att jag provar en ny väg idag. Det var inte min första gång däruppe precis. Jag gick förbi en gammal man som satt utanför sitt hus på en liten pinnstol. Han hälsade glatt på mig och jag hälsade tillbaka och stannade till min enorma förvåning till och med och frågade hur han mådde och startade en konversation. Ja, nu förstår jag att även ni, läsare blir chockade. Men jag kände väl på mig att det var något speciellt med mannen i fråga. Och det var det. Han var 65 år, ursprungligen från Sydamerika (om jag minns korrekt), men bodde numer i Spanien, Mexico och ett hus i något annat land som jag inte heller minns längre, men det var 3 hus i alla fall. Han talade 6 språk flytande och arbetade som frilansande översättare. Han bjöd in mig i sitt hus, som nog var det coolaste hus jag besökt. Det var inne i berget och alltså som en urhuggen grotta. Chockande till och med att jag gick in i huset – i en vilt främmande mans hus. Men ja, jag kände en connection, så det kändes inte alls konstigt. Han hörde om mina planer att bli översättare och tyckte att det var ett alldeles förträffligt bra val av mig. Man behövde ingen fast plats, om man älskar att resa, vilket han också gjorde, så var det ett underbart yrke. Han hade aldrig ångrat sitt yrkesval, vilket han påpekade att han inte trodde att jag skulle göra heller.

 

De här tre människorna har inspirerat mig mycket, och jag tänker på dem med jämna mellanrum när jag känner mig nedstämd eller kvävd, eller helt enkelt bara orkeslös. Då blir jag lite piggare och känner att det här nog kommer att ordna sig.

 

Vi behöver alla någon som stimulerar oss, som inspirerar och imponerar, men kanske inte den där enormt grymma fotografen som alltid tar perfekta bilder, utan någon verklig person vars väg är snarlik din egen, vars mål även du hade kunnat uppnå. Jag tror verkligen att man kan uppnå och åstadkomma precis vad som helst, bara man själv tror tillräckligt på sig och man är villig att kämpa.

 

The sky’s the limit!

Så nu är allting inskickat – gällande företaget Tan Translations. Nu är det bara att avvakta och se om det blir godkänt. Ska man vara nervös nu? Blir det någonsin avslag på sånt här? Ja, inte vet jag.

 

Det var många uppgifter och mycket krux som skulle fyllas i. Mycket bök för ingenting tycker jag. Jag nollade allting – nu menar jag inkomst – så får jag justera allt eftersom. Enligt alla små instruktionsvideos jag tittat på från Skatteverkets hemsida så kan man när som helst gå in och uppdatera sina uppgifter. Najs.

 

Nu gäller bara resten, sen är man grym företagare. Egen hemsida, marknadsföring, företagslogga, visitkort, kanske en företagsblogg? Ja, så ska man ju givetvis få jobb också. Det är väl i och för sig en fördel. ;)

 

Ja, vi avvaktar med spänning. I alla fall jag. In the meantime så tränar jag tai chi tills jag svimmar och rabblar thai-ord i olika toner. Fullt upp med andra ord.

 

Catch you on the flipside!

Tan Translations

Ja, så är tanken att mitt företag ska heta och det har varit många vändor och plågor, vilka nödvändigtvis inte är över ännu.

 

Tan är mitt thai-smeknamn, och för er som spontant tycker jag är konstig som väljer det namnet, så har ni inte varit med varje gång jag presenterat mig för okända människor i utlandet. INGEN kan uttala mitt namn Charnette och jag vägrar av principskäl att kalla mig Janet. Det är inte samma namn, punkt slut. Hebréer brukar tyvärr vara de enda som kan uttala Charnette ordentligt, men jag kommer ju inte att vända mig till dem, så det spelar mindre roll. Tan är kort och folk kommer ihåg det – translations är ju det jag sysslar med, fast jag även har tänkt att skriva artiklar och sälja. Researtiklar or whatever.

 

Nu tragglar jag med min affärsplan. Jag vet inte hur viktigt det egentligen är med en affärsplan när man ska öppna en enskild näringsverksamhet/enskilt bolag, men ja, jag tragglar på ändå.

 

Verksamt.se är en sida där man samlat all info för folk som är som jag – i starta-eget-fasen. Så slipper man vända sig till alla möjliga olika instanser, utan kan köra bara rakt upp och ned härifrån. Det är väldigt smidigt. Man måste dock ha någon slags e-legitimation för att få logga in här.

 

Så ifall ni undrar var jag tog vägen, så jobbar jag för fullt just nu – med affärsplaner, provöversättningar till olika företag, budget, CV och annat tidskrävande. Samt försöker få in lite thaistudier och tai chi-utövande emellanåt också.

Hold on, soldiers – I’ll be back!

Efter att ha tillbringat en månad på Koh Chang och ägnat mig åt väldigt mycket filmtittande, en hel del skrivande och en enorm mängd soul searching inser jag med sorg i hjärtat att det är väldigt få människor som någonsin i livet får möjlighet till detta; att spendera tid med sig själv och enbart fundera på vad som gör livet värt att leva, för just en själv. Jag läser just nu böckerna om munken som sålde sin ferrari. Det är 2 st och de är oerhört bra, fulla med värdefulla tips om viktiga insikter och hjälpmedel för att förverkliga sitt fulländade jag. Jag läser dem dessutom i precis rätt tid - just nu är jag mottaglig. "När eleven är redo uppenbarar sig läraren." Javisst är det så som detta urgamla buddhistiska talesätt säger. Jag är redo och nu ser jag hjälpmedel överallt, vart jag än vänder mig, och jag är övertygad om att jag kommer att nå det där stadiet jag så ivrigt söker. Just för att jag behöver det för att komma till nästa steg i min utveckling. Annars kommer jag ohjälpligt stå kvar och stampa på samma plätt i resten av mitt liv – det är nu eller aldrig, folks.

 

De flesta människorna går igenom livet och bara reagerar; reagerar på de händelser som livet skänker dem, som de måste hantera/ta itu med. De har inte tid med annat, fokus är att överleva. Jag säger inte att detta på något sätt är fel, men det slog mig häromdagen att världen är full med människor som varken har tid eller möjlighet att ägna sig åt den lyx som självransakning faktiskt är. De är kanske fattiga, eller kanske medelsvensson, men de prioriterar sin familj, för vem ska annars sätta maten på bordet? När du har någon att ta hand om, så kan man inte bara plocka ihop sina grejer, resa sig och gå, för att man vill göra något så själviskt som att söka sitt riktiga jag. Det förstår jag och det är synd, för alla förtjänar verkligen det här. Vissa av er kanske tror att ni inte behöver det, men jag är övertygad om att ni särskilt behöver det om ni inte tror det. Men det kanske är så att i detta livet är det inte meningen att vissa ska hitta sig själva, det är inte deras livsuppgift, denna gången. Och vet ni vad, det är helt ok. Vi är alla här för att lära oss olika saker, och vi befinner oss alla på olika stadier. Det är så livet fungerar, och det är alltid så livet kommer att fungera.

 

De jag tycker riktigt synd om är de som har möjligheten att åtminstone ge det en chans, att försöka hitta sig själv och vara sig själv trogen, men inte gör det. Det är tragiskt. Det finns inget så tragiskt som en människa som på si dödsbädd inser att han inte gjorde det där som han verkligen brann för, eller att han förnekade sig själv, för att han inte vågade. Det är tragiskt. Det finns bara en människa i hela världen du är skyldig något över huvudtaget och det är dig själv – du är skyldig dig själv att göra det bästa av ditt liv, det bästa av dig. Att inte ens försöka är att ge upp, och det är det enda misslyckandet du kan göra.

 

Jag upptäckte på Koh Chang (och jag vill bara inflika att detta är något jag velat göra många år, men av någon anledning kommer det alltid något emellan – killar, vänner, whatever) att tillbringa tid ensam med sig själv och bara sig själv ger så fruktansvärt mycket mer än man någonsin kan tänka sig. Precis som jag trodde, men man måste våga försöka. Känner ni er skräckslagna eller uttråkade vid tanken att bara ha er själva att prata med, att bara ha er själva att äta middag med dag ut och dag in? Börja smått, börja med att tillbringa en dag i ensamhet och utöka. Det är inget farligt. Är det så att det värsta du kan tänka dig är att vara ensam så kanske det är precis det du behöver. Det kanske är din livsuppgift; att lära dig att leva med bara dig själv. Eller så är det något helt annat. Men jag lovar att du lättare kommer att hitta din uppgift långt borta från sorlet, och ensam i dina egna tankar, utan påverkan från andra. Man kan skratta åt karaktären Gitte i ”En gång i Phuket” när hon ska gå in i ”silence” för det är så patetiskt på något vis, så typiskt hennes karaktär, den typ av hippieresenär som hon spelar, och jag har alltid tvivlat på äktheten i något de gör, då det enda de verkar vara intresserade av är att bli höga på ett eller annat. Men själva grejen att vara i tystnad eller att inte tala är något som utövas av visa män/kvinnor och det funkar förmodligen, nu har jag inte testat så jag kan inte utvärdera, men jag kan inte påstå att jag pratade väldigt mycket med någon under vissa av dagarna på Koh Chang. Jag tycker om tystnaden och lugnet, jag tycker om att vara för mig själv och att leva i min lilla bubbla där jag själv är centrum och det viktigaste i världen. I slutändan är det ju bara en sak som gäller: Du kom in i världen ensam och det är så du kommer lämna den. Lär dig att tycka om och uppskatta den personen så faller allt annat på plats också.

Igår var det lektion nr 2, av 1:a thaikursen Basic Thai - Discover Thai. Fick en ny klasskompis, en tjej av något asiatiskt slag. Har inte bekantat mig så mycket med mina klasskompisar (chockerande eller??), mest bytt några ord med den svenska & den holländaren (holländaren=den tröge). Båda verkar riktigt trevliga; även holländaren sitt tröga sinne till trots.

 

Igår fick vi lära oss hur man säger att man har ont på olika ställen – väldigt användbar fras för mig. Fast jag kunde ju redan säga detta givetvis, eftersom jag säger det så ofta. ;) Sedan övade vi på det vi lärde oss under första lektionen; säga saker vi tycker om och inte tycker om och fråga hur vi mår och annat trivialt trams. Än så länge har jag inte lärt mig något som jag inte kunde redan, men det är nyttigt att få öva på uttalet, för även om jag kan orden så kan jag inte uttala dem ordentligt, så det ger mig mycket ändå de här lektionerna.

 

Men jag måste säga att man märker skillnaden markant – att studera på universitet vs kvällskurs/sådan kurs som jag går nu. Det är inte alls lika seriöst på något vis, och det är lite tråkigt, men man får chansen att lära sig för sin egen skull och inte för att få högsta poäng på proven, vilket ju egentligen inte är en vettig anledning för att plugga. Men det är lite mer sporrande att plugga ihop med folk som tar det seriöst, och som inte är fullständigt korkade, som holländaren, som glömmer av en fras som han precis uttalat under den tidigare rundan 30 sekunder tidigare. Värre guldfisk än mig ju; jag har funnit min överman.

Idag var jag på jakt efter ett riktigt täcke – AC med endast ett lakan kan bli riktigt kallt om nätterna och ja, utan AC med lakan är riktigt varmt, så ett täcke kändes som en bra investering för framtiden. Kommer ju ändå att behöva köpa på mig till mitt nya hem, som förhoppningsvis dyker upp ur ingenstans någon gång, så det är bara bra att köpa lite saker här och där. Nu har jag en liten kudde, som är alldeles perfekt och ett täcke. MEN VAD I HELA FRIDEN? Ska det vara så svårt att hitta ett påslakan? Thaiare använder inte påslakan. Varför inte det? Det är ju världens bästa uppfinning. Istället har de fina täcken, som det jag köpte som är jättegulligt. Det finns seriöst fina också, men jag är ju mer en gullig person så det var väl klart att jag köpte ett rosa med elefanter på. Sedan fanns det i satin för en sådär 3-400 sek, men jag tyckte det var lite väl att ta i. Jag vill ju ändå stoppa det i påslakanet som jag inte får tag i.

 

Fick tag i ett lakanset av något slag – ganska billigt sådant med 6 pieces. Ja men då måste det ju finnas ett lakan eller påslakan i det setet. Det var ett underlakan, 2 örngott och 2 st örngott till de här långa kuddarna som är så populära i Thailand. Men inget påslakan. Tror jag får gå och köpa mig ett gäng lakan och helt enkelt sy ihop dem, för jag vill ha ett påslakan; annars måste man ju tvätta täcket i tid och otid. Eller göra som thaiarna – tvätta det lite mer sällan och så luktar det sunk. Eller så gör ju inte alla thaiare klart – vissa tvättar dem oftare, men jag föredrar påslakan.

 

Så jakten på påslakan fortsätter. Ni som kommer att komma på besök från det kära hemlandet får gärna åka hem till min mamma och hämta ett par påslakan och ta med er – tas emot oerhört tacksamt! ;)

Just nu letar jag med ljus och lykta efter ett hem. Efter att ha hyrt i 2:a hand i flera år så längtar jag något grymt efter en liten plats att kalla mitt eget; en liten plats som jag själv kan inreda med mina saker, och som är jag.

 

Har hittat massvis med prylar jag vill handla och det bränner i fingrarna och plånboken som för övrigt är ganska tom, och än så länge har jag inhandlat några fina figurer och en kudde. Ja, jag har inte börjat särskilt stort men det är alltid något. Imorgon ska jag köpa ett täcke. Sedan jag fick fart på AC-n här har vi inte fått något annat än ett lakan ändå och det är liiiiite kallt faktiskt. Och ett täcke måste jag ju ändå köpa, så varför inte nu.

 

Problemet är nu att hitta det där speciella stället där jag vill bo; det som jag bara känner i maggropen att ”här är mitt hem”. Jag är ganska övertygad om att jag kommer att tycka om att bo här på Koh Samui faktiskt, trots att jag aldrig riktigt gillat ön, men den är så hemskt civiliserad och här finns allt som jag vill göra. Skolan finns här, internet i mängder så jag kan jobba bra (ifall jag nu någonsin får igång det här) och här finns ett litet dog & cat rescue center som jag hade tänkt att volontärarbeta på någon gång i veckan när jag får klart allt med jobb. Det är klart det blir väl inte lika många roliga kulturkrockar att blogga om som det hade blivit i Buriram, men jag misstänker att jag inte hade haft så mycket att göra där som här. Tiden räcker liksom inte till här överhuvudtaget.

 

Men om jag återvänder till det där hemmet jag letar efter. Jag har slängt ut lite trådar; ska slänga ut några på skolan imorgon. Mitt största hopp är väl Gookkai, som har egen salong – hon har många kunder som äger hus/lägenhetshus här på Samui, och hon erbjöd sig att kolla ifall det finns något i min prisklass. Hon har även erbjudit mig ett rum ovanpå hennes salong – GRATIS – om jag behöver spara pengar. Fantastiskt snällt egentligen, och det är alldeles nybyggt så det är fräscht till tusen och har AC. Men jag hoppas att det inte behöver bli så illa, för jag vill verkligen ha något eget och inte vara inhyst här och där.

 

Så håll tummarna allihop att jag hittar den där fina lägenheten med gemensam pool och gym för en överkomlig peng i månaden. Fram till dess bor jag väl kvar här i dojon.

Idag började skolan, som sagt. Jag var ute i god tid och stog redan och stampade kl 1330 (började 1400), men det var väl ändå tur för det fanns en hel hög med papper som jag måste fylla i för det här ED-studentvisumet som vi ska söka å mina vägnar. Herre min skapare, 14 st passfoton ska jag skramla fram, och det är ju inte alls överdrivet.

 

Lektionen bestod av 5 st elever och en jättetrevlig och duktig lärarinna. En annan tjej från Sverige, en kvinna från Ungern, en extremt jobbig man från Holland och en tystlåten typisk asiatisk man från Korea. Vi var ett bra gäng, men ibland kände jag mest för att slå in tänderna på den vita farangen ijämte mig – holländaren då alltså. T ex: lärarinnan förklarade att män ALLTID säger ”krap” efter vad de än säger, för det är en artighetsfras. ALLTID. Hon poängterade detta alltid väldigt noga och tillade att i slutet på meningar ska det alltid var med. ALLTID. Så ungefär så många gånger sa hon det, ÄNDÅ skulle farangidioten fråga varje gång vi fick lära oss någon ny mening eller ny fras: ”Ska jag säga krap efteråt?” När samma fråga kommit upp sådär 15 ggr började lärarinnan Yu också se något småirriterad ut. Det är ett språk – ingen hjärnfysik ffs.

 

Det var riktigt kul på lektionen och jag hade lite glömt hur roligt det kan vara att få lära sig något nytt och få göra det med inspirerande människor. Gillade min lärarinna jättemycket och tror att jag kommer att lära mig väldigt mycket här.

 

Dumma jag trodde det bara var en introduktion idag så jag hade inte ätit något, så efter 2 timmar var jag väääääldigt hungrig. Pad kaprao nästa.

 

På Koh Chang levde jag på mat från 7-11, men har faktiskt inte gjort det så mycket på Koh Samui, mest för att det finns fler alternativ. På Kai Bae var ju så mycket stängt och det var simplare att köpa något i närheten än att gå runt i regnet och leta efter en öppen restaurang. Ikväll köpte vi lite mat från 7-11; bilderna ovan var mina köp. Mini pao var mycket goda – älskar så knyten i alla dess former och innehåll; dessa innehöll grönsaker och det brukar vara favvo. However brukar jag inte vara jätteförtjust i pao för det är så mycket deg eller vad man nu ska kalla det. Gillar de lite degigare knytena som har tunnare deg. Det lät ju lite förvirrande. Ska försöka få med en bild på dem lite längre fram, för de hör till min absoluta favoritmat. Sedan hade jag köpt en tonfiskmacka också, för jag var så sugen på bröd – det är väl kolhydratbrist. Vanligtvis brukar jag köpa en toast-macka på 7, men idag blev det en kall tonfisk. Lite ”Falling down”-moment när jag öppnade den. Va fan? Inte ens ett litet salladsblad – bara påkletat lite tonfiskröra i mitten på mackan och smack ihop. Nä, det blev nog ett engångsköp.

 

Over & out…

Jag har googlat och läst och laddat ned dokument från Skatteverket och ja, just nu känner jag mig yr av all information men även otroligt laddad. Vill knappt lägga mig och sova på nätterna för jag vill bara fortsätta att läsa och få igång det här nya livet som jag väntar på ska hända. Hittat så många inspirerande och intressanta, hjälpsamma sidor och forum, så ja, herregud hur klarade man sig utan internet? Hittade en riktigt inspirerande kvinna som gav mig hopp om att även jag kan. Här är länken till hennes egen sida.

 

Imorgon börjar thaiskolan; introduktion bara, så det blir väl ingen lektion imorgon kan tänkas. Men nu börjar det.

 

Ska även få till ett träningsschema med min tränare Tony. 6 dagar i veckan Tai Chi ska det bli. Har beslutat mig för att fokusera på Tai Chi i början och ta Kung Fu lite längre fram när jag blivit lite lös och ledig. Bara käppen i ryggen som saknas nu ju – stel som en kratta. För er som inte har den minsta susning vad jag talar om kan ni läsa på lite här om Tai Chi Chuan – det finns olika Tai Chi-stilar, men det här är lite generellt.

 

Så – idag ser livet ut så här och det är fantastiskt bra! Jag är absolut där jag ska vara i precis rätt tidpunkt i mitt liv.

Det verkar vara hett på tapeten hemma i Sverige nu, huruvida moskéerna ska få ha böneutrop eller inte. Många av mina vänner på facebook gillar sidor som ”Böneutrop i Sverige – nej tack”, och jag undrar varför. Varför spelar det överhuvudtaget någon roll om de får ha böneutrop? Jag bryr mig precis lika lite om det som jag bryr mig om de protestantiska kyrkoklockorna som ringer.

 

Sverige har sedan 2000 ingen statskyrka längre, vilket innebär att vi automatiskt inte behöver bli tvångsinplanterade i någon religion när vi föds. Det väljer vi däremot sedan om vi väljer dop för våra barn och ytterligare val vid konfirmation. Då är vi protestantiska kristna. Med i Svenska Kyrkan är du dock ändå från födseln, i den meningen att du betalar skatt och begravningspengar till dem. När jag var 18 år valde jag att gå ur Svenska Kyrkan då jag inte har samma tro som de utövar. Man betalar ändå en liten summa pengar till dem, vilket jag inte riktigt engagerat mig i.

 

Religionsfrihet i Sverige är en av de grundläggande rättigheterna i den svenska grundlagen; ”religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Så då har vi tillåtit att bygga en moské, men religionen inom den får endast utövas på VÅRA villkor? Vad jag förstod från en artikel i Aftonbladet så fanns det någon klausul med när man byggde den första moskéen i Sverige om att det inte skulle förekomma några böneutrop. Nu vill man då stryka denna klausul och få lov att göra böneutrop en gång i veckan, precis som de kristna kyrkorna gör. EN GÅNG I VECKAN? Vad är det frågan om? Svenska Kyrkan är inte längre någon statskyrka så varför ska de få lov att göra saker som andra religionsutövare inte får? Av den enkla anledningen att vi var här först och vi är bättre än dem. De har fått komma hit på nåder och de har fått bygga moskén på nåder och de ska inte tro att de är något annat eller bättre än oss. Det är precis det budskapet vi vill sända dem. Precis som när den vita mannen kom till Afrika och såg den svarta mannens välhängdhet och skräckslaget tittade ned på sig själva och insåg sin inadekvathet… Slaveri och förtryck är orden!

 

Oerhört grym artikel, som kanske egentligen inte hör hit, men som stödjer min egen ödmjuka önskan om att avskaffa all religion.

So, jag lämnade Koh Chang och tryggheten i regnet i lördags morse. Hade fått tag i en bussbiljett – till en stor buss. Det var inte helt enkelt, eftersom det mestadels av någon anledning endast går minivans tillbaka till Bangkok. Från Bangkok går det utmärkt att åka rötna turistbussar till Koh Chang, men inte andra hållet. Antar att de stora bussarna går tillbaka tomma då. Anyhoooo, så fick jag tag i en av de få biljetterna.

 

Glad i hågen begav jag mig av kl 0900 från mitt hotell. Träffade på en alldeles alldeles jättesöt och kelsjuk liten tik som vägrade lämna min sida precis när jag stod och väntade på ”taxi”. Verkligen mysig, så jag fick nästan ont i hjärtat när jag lämnade henne och hon stod kvar mitt i vägen och ledset tittade efter mig. Nåväl, ledset kanske var lite överdrivet – men ÄNDÅ! Resan till piren gick alla tiders, båtresan över till fastlandet likaså, men sen började det. ”OOOOH, miss, today only have minivan!” Jaha. Men jag har ju betalt för en stor buss. ”Yes, no have.” Och så det klassiska axelrycket. Att jag betalt för något som jag inte skulle få var totalt ointressant. ”You go now.” fortsatte hon och pekade på en minivan som stod på tomgång framför mig, fullproppad med faranger och väskor. Jag blev kräkfärdig. För er som inte vet så hm, ja, jag har klaustrofobi och ja, jag kan åka minivan om det absolut inte finns något annat alternativ och ifall jag kan sitta vid fönstret. Det brukar gå ok, men eftersom jag har varit så labil det sista så var en 6 timmarsminivanfärd inget jag ville ge mig in på. Därför köpte jag en biljett till en STOR buss. Som inte fanns tydligen. Jag försökte mig på en liten förklaring till varför jag såg helt lipfärdig ut, med att jag inte klarade av små utrymmen och att jag behövde sitta vid fönstret. Hon tittade på mig med en tom blick och svarade: ”Yes, have space in back.” Jag suckade lite uppgivet och kände mig smått panikslagen. Jag var inte alls upplagd för en sån här resa, och samtidigt kände jag mig löjlig och gnällig. Hon undrade förmodligen vad det var för fel på mig, vaddå ”problem med små utrymmen”? Hon hade säkert inte en clue. Jag gick och tittade in i bussen och mycket riktigt fanns en plats ledig längst bak i mitten. JA HELST! Jag andades in djupt, gick tillbaka och sa att det bara fanns en plats längst bak, samtidigt som jag om möjligt såg ännu ynkligare ut. Thaitjejen tittade tillbaka med frågande blick: ”you go?”. Jag gav väskorna till chaufförerna så han kunde stuva in dem och frågade om jag hann med ett toalettbesök. Jodå, det hinns ju alltid med, så ingen fara. Jag gick iväg och hyperventilerade på toaletten och försökte samla alla känslor som for runt som kaniner i magen på mig. Samtidigt så kände jag mig så fruktansvärt larvig och jag tror att det också spär på panikkänslorna – man känner att de känslorna man får inte riktigt är normala och man ska inte vara sån enligt alla normer och lagar. Man vill bara att det ska gå över – quick quick, men det gör det inte, för att man stressar på det.

 

När jag kom tillbaka från toaletten, ur min egen synvinkel väldigt lugn och sansad, hade de gjort en plats åt mig vid dörren i mitten – den bästa platsen enligt min mening. Både chauffören och tjejen jag inte trodde fattade ett piss pekade ivrigt att jag skulle sätta mig där. Jag kunde inte låta bli att bli rörd över omtanken. Om det nu var det eller om de bara ville trycka in alla så fort som möjligt och jag var den sista. ☺ Men jag väljer att tro att det var omtanke, så känns det bättre.

 

Resan gick ganska hyfsat faktiskt. I början var det jobbigt, men efter en stund blev jag dåsig och lyssnade på musik på ganska hög volym så det funkade. Så stannade vi efter 1 timme. Jaha lite lunch då. Jag åt inget, var inte hungrig. Eller jo, jag köpte en mango. Grön mango med en liten socker & chilipåse – supergott! Äter hur många som helst – min absoluta fruktfavorit faktiskt. Sen bar det av igen. Efter 1 timme stannade vi. Så han körde 1 timmes intervaller, men det var rätt ok; när man inte har toalett på bussen så är 1 timme ok. Man kan ju hålla sig längre, men det är alltid någon idiot som inte passar på att kissa när det är paus så det funkar inte. Det är bara det att det tar ju lite längre tid då ju.

 

Så kom vi in i Bangkok och helvetesfärden börjar. Det är som om så fort en minivan kommer in på highway i Bangkok så måste de köra som idioter och helst i vägrenen och helst i 200 km/h. Just då hade jag migrän och ville bara komma fram så jag orkade inte ens ha hjärtat i halsgropen. När vi nästan var framme på Khao San Road börjar en av farangpojkarna gnälla att han är kissnödig – du måste stanna nu, nu, nu. Herregud det var max 3 minuter kvar. ”5 minutes” sa chauffören som för övrigt kunde extremt dålig engelska. ”No now!” gnydde farangen och jag bara suckade. Så chauffören körde och parkerade oss långt bort åt h-te. Sedan fick vi gå drygt 3 km tillbaka till Khao San Road (de stannar inte precis utanför den gatan eftersom där alltid står poliser och det är stoppförbud där), men nu stannade han så långt borta och mina väskor. OMG, 35 kg resväska, 15 kg kabinväska, 10 kg handväska och 5 kg annan handväska. Ja, det är väl onödigt att påstå att jag var plaskblöt av svett och alldeles trasig när jag väl kom fram till mitt hotell.

 

För att summera dagen: jag hatar fortfarande MINIVANS! Men jag klarade av 6 timmar i en utan någon panikattack, så det var något positivt ur händelsen. Jag kan mer än jag tror. Yey!