Tai Chi + Charnettes whiplash skada = ?R
Nu börjar jag komma in i regelbunden träning, en regelbunden vardag. Måndag, onsdag och fredag går jag i skolan – 2 timmar per dag mellan 9-11. Tisdag, torsdag och lördag tränar jag tai chi, också ca 2 timmar per dag.
Tai Chi är oerhört jobbigt, och nu pratar jag inte om den typen av tai chi som man tränar när man går till gymmet i stan och är med på en lektion. DET är nämligen ingen Tai Chi. Det är något som liknar Tai Chi, men inte alls har den starka grunden eller själen/energin som riktig Tai Chi har. Tai Chi ska utföras med total fokus och närvaro och man ska inte stå och vifta med armar och ben lite halvdant. Varje minsta rörelse är viktig och del av en större tanke. Det är så otroligt väl utformat och uttänkt. Precis som de flesta kampsporter i och för sig.
MEN, efter varje lektion mår jag så dåligt. Jag är helt slut efteråt för det är hård träning – en övning som vi gör håller vi armarna i stort sett rakt ut och ska stå så i minst 10 minuter – ja hallå – Tony (som min tränare heter) påpekade att det fanns en kines någonstans i England som tydligen var väldigt duktig som VÄGRADE att träna någon om man inte klarade av den positionen i minst 1 timme. Jag klarar hmmmm 1 minut kanske. Men så är jag ju trasig också. Men för att återgå till min ohälsa. Det är inte det att jag får träningsvärk eller är trött efteråt, för oftast får jag energi men sen kommer migränen (förmodligen pga att jag tappar för mycket vätska eftersom det är både varmt och hård träning) och framåt kvällen har jag så ont i nacken att jag har svårt att röra mig. Jag tänker varje gång på att bara göra rörelser som känns bra och att ta det lugnt och ifall något gör ont går jag tillbaka ett steg och inte tar rörelsen helt fullt ut. Tai Chi är väldigt mjukt så inga rörelser gör egentligen ont, och konstigt nog är jag ganska hmmm, smidig, och kan utan problem gå in i de olika positionerna, trots att jag är stel som en bräda. Så jag känner inte under träningen att det är övningar som kommer att göra ont senare. Men det kommer varje gång.
Idag fick jag dessutom äran att bli irriterad också under träningen. Vi hade fått ett par nya deltagare – en engelsman och en fransman. Fransmannen var ju typisk fransk, naturalmente. Han hastade igen rörelserna för att sedan trumpet muttra att han var klar och så satte han sig på mattorna som ligger längst bak i dojon. Vid andra tillfället blev Tony irriterad och sa till honom att åtminstone försöka. Svaret blev att han redan KAN. Jag fnissade lite och undrade vilken spegel han tittat i, för i min såg han helfånig ut och var stelare än en stenplatta. ”Nej, du kan inte”, sa Tony tålmodigt, ”men det är ok, det är därför man övar. Tai Chi ska utföras långsamt och det är genom övningarna man lär sig.” Fransmannen muttrade men han reste sig och började om. Känns skönt att inte vara sämst i klassen i alla fall. ;)
För att återgå till ämnet, så den sista tiden hemma började jag gå hos en kiropraktor och han var så grymt duktig. Jag är helt övertygad om att han skulle kunna få min nacke och rygg mycket bättre om jag hade hittat till honom tidigare, om han hade fått mer tid. Efter hans sessioner fick jag ofta jätteont i nacken, men det kändes bra, för det kändes att det han gjorde hjälpte. Jag står gärna ut med lite smärta om jag vet att det kommer att bli bättre. Att gå på behandlingar eller träna något som aldrig visar sig varken positivt eller negativt har jag verkligen tröttnat på. Jag är alldeles för otålig och har testat alldeles för många värdelösa saker, pga läkare som alltid vill prova den vanliga ordningen – då börjar man hos en sjukgymnast. Det spelar oftast mindre roll att jag börjat hos en sjukgymnast 10 gånger tidigare, för det var hos andra läkare. Varje ny läkare måste behandla mig som sitt personliga försöksobjekt. Sjukgymnaster suger – för min del har deras idéer aldrig någon vettig effekt. Jag var väldigt skeptisk till kiropraktorn också, mest för att jag tycker att jag testat och testat men inte hittat något som verkligen kan hjälpa. Han var fantastisk!
Så nu hoppas jag att det är så med Tai Chi’n också – att jag får ont för att det gör nytta och för att jag är på rätt spår. Eftersom jag inte får ont när jag utövar, så borde det ju vara så. Men jag är grymt trött på att få migrän efter träning; det har jag alltid fått, antar att min kropp inte gillar förlusten av vätska. Några tips, anyone? Allt är välkommet!