Jag har varit lite out of reach under den senaste veckan; haft lite strul med internet och har inte kunnat uppdatera, samt haft en del hm, krämpor så jag har inte heller orkat engagera mig.

Så nu kommer en liten update bara om vad jag haft för mig och snart kommer allt att rulla på igen som vanligt i bloggen. :)

Me hope!

 

I måndags var jag och Malin – min svenska klasskompis – på visa run. Det brukar normalt vara pest och pina att åka på visa run, men den här flöt på helt underbart bra. Malin hade köpt biljetter hos ett bolag som hette Easy (tror jag), och de hämtade upp oss hemma hos Malin kl 5 på morgonen. Thai time. Båtresa över till Surat, och där blev vi upphämtade av en ny minivan. Vi var totalt 6 st faranger som åkte, med plats för 10, så needless to say, så fanns det gott om utrymme. Fällbara säten fanns också i den lilla vanen och vi fick varsin filt. Najs. Det liknade mer en resa med de inhemska VIP-bussarna ju. Helt ok. Kl 10.30 stannade vi för lunch och då fick vi även vatten och mat. Gratis, så det ingick tydligen. Helt underbart. Jag glufsade i mig, hade inte ätit något på över ett dygn, eftersom jag haft matförgiftning, så jag var hungrig, men lite rädd att äta ändå. Men men, som tur var gick det bra. Var framme vid gränsen (Satun) vid 13, och därifrån var det nära till Malaysia – givetvis det var ju en gräns – men jag menar att man inte behövde gå så långt som vid gränsen mellan Thailand och Kambodja där jag var sist på visa run – Rongkluea marknad. Här gick det smidigt som bara den. Inga köer heller dessutom, men så är det ju inte heller direkt högsäsong nu, så det kan bero på det. Vi får se nästa gång i januari hur det är då.

 

13.30 var vi redan på väg hemåt. Smidigt! Finns inte mycket mer att säga om resan faktiskt annat än att det var den bästa visa runnen jag åkt på, och jag rekommenderar verkligen att åka med det här bolaget – de var riktigt duktiga. Jag får ta reda på info om var man köper biljetter hos dem osv, hade tänkt att upprätta en kategori med saker som jag rekommenderar. Kan ju kanske vara till hjälp för någon. :)

 

Annars är allt lugnt här. Både jag och Oh (ja, det är dags att börja stava hans namn korrekt nu och inte efter någon konstig inkorrekt stavning jag fått av en thaiare) är båda lite sjuka, han är lite sjukare än jag, dock givetvis – han är ju man – men det är ngn feber och jag börjar få ont i halsen nu. Jättekul. Men det gör inte jättemycket, för det öser ned nu och har gjort hela veckan och kommer tydligen om man ska lita på vädret fortsätta resten av veckan också. YIHA!

 

Häromdagen satt jag dessutom och filade på mitt företags hemsida, och tänkte ge mig i kast med ett problem jag haft sedan jag installerade wordpress på min nuvarande blogg – nämligen att få bort /wordpress från adressen. Och herre min skapare – lyckades äntligen att hitta en vettig förklaring hur man gör. Så lätt det var dessutom – så pinsamt så det är inte sant. Helt otroligt. Stort tack till Reverend Voodoo som fixade det här för mig, eller skrev så att jag kunde fixa det själv. Underbart. Därför har jag nu en adress till min blogg UTAN wordpress – DON’T FORGET!!!

 

Har också hängt en hel del på en blogg som jag hittat och tycker är väldigt inspirerande – Nevnarien, och då menar jag hängt när jag har haft internet och möjlighet, vilket varit väldigt sporadiskt. 

 

Ok, liten update om vad som hänt när jag varit underground. Hörs snart igen.

 

Over & out!

 

Idag handlar det om varför; varför vill vita män köpa asiatiska (eller för all del andra lågbudgetländers) kvinnor? Och varför "vill" thailändska kvinnor bli prostituerade?

Det finns flera anledningar till varför män gärna åker tvärs över jordklotet för att köpa kärlek, sex och mer eller mindre en hel flickvänsupplevelse. Förmodligen lika många anledningar som det finns köpare, men här kommer de vanligaste som jag ramlat över, och vad jag anser om dessa dåliga exempel på ursäkter från dåliga exempel på människor.

 

1. Det är inte samma sak!

Förmodligen den vanligast ursäkten lyder att det inte är samma sak att köpa sex i Thailand som hemma, och med det menar man att den thailändska kulturen inte har samma synsätt som vi har på prostitution, samt att det inte egentligen är sex man köper, för det är så mycket mer. Sedan 1960 har dock prostitution varit olagligt i Thailand, om än lagen kanske inte följs så noga, så jag vet inte - på vilket sätt är det annorlunda?

Är ALLA thailändska kvinnor tillgängliga och är de allihop horor?

Det som gör mig lite rädd i det här är dock vad jag läste i artikeln på Resbort.

"De thailändska myndigheterna, eller någon inflytelserik medborgarorganisation, måste utveckla en arbetsplan med syftet att få fantasierna hos utländska män att förändras när det gäller thailändska kvinnor. Thailändska kvinnor är varken speciellt sexorienterade eller passiva. De är likadana som kvinnor är överallt. De vill bli respekterade, ha samma rättigheter som män och bli behandlade som människor."

Jag började fundera och det är nog så faranger ser på thailändska kvinnor - nu tänker jag på erfarenheten med Jane, och vad idioten från Holland i min klass tog upp och hur han sa det: "Poor farang people who come to Thailand and get cheated by Thai women!" Ok, faranger blir inte lurade av thai kvinnor - utan av thai prostituerade, att de sedan inte har tillräckligt vett att kunna skilja på dem är ju en helt annan sak.

Har man denna syn att alla thailändska kvinnor är till salu och inte förstår skillnaden så är det klart att det är enkelt att rättfärdiga det här beteendet med en enkel axelryckning och orden: "Det är inte samma sak!"

 

2. Jag tycker om asiatiska tjejer; jag tänder på det exotiska.

VA? Jag köper inte det här skitsnacket. Om man gillar asiatiska tjejer varför vänder man sig inte då till de som man inte köper?   Jag sticker inte under stol med att jag gillar asiater, verkligen inte, men jag köper inte dem, för det är under min värdighet och så avtändande att man tappar lusten bara av att tänka på det.

Vad är det attraktiva med att ligga med någon, eller ännu värre, att sitta i en konversation med någon som endast är där för att du betalar?

Hela Thailand är fullt av vanliga, vackra, smarta, ärliga och välutbildade kvinnor (eller om du hellre vill ha en ovanlig, ful, osmart, lurig analfabet så finns det förmodligen sådana i mängder också), så varför inte vända sig till dem? Svaret är lika enkelt som det är pinsamt; därför att där har de här männen inte en chans.

Eller är det som Resbort insinuerar: att faranger i sin enfald tror att en prostituerad står för normen av en thailändsk kvinna? I så fall blir jag riktigt rädd.

 

3. Det handlar inte bara om sex!

Vissa ursäktar sig med att det är så mycket mer än sex. Det är helt enkelt en hel upplevelse - en flickvänsupplevelse. Jaha ja, självklart är det det. Förmodligen från köparens sida, men jag kan garantera att det inte handlar om något annat än pengar för den som blir köpt, så det spelar nog ingen roll om du håller henne i handen på gatan eller bara använder henne som liggunderlag. Extremt sällan handlar det om känslor eller något äkta. "Pretty Woman" i verkligheten händer inte särskilt ofta.

 

4. Farangkvinnor är så otroligt jobbiga/dåliga i sängen/dumma i huvudet/jämlikhetsfixerade/egocentriska/fruktansvärda m.m.

Detta är ord jag snappat upp på forum här och där från faranger som åker till Thailand för att de, enligt sig själva, är trötta på oss svenska kvinnor. Jag hade tidigare med kommentarer från en post på en blogg som hette Ansats. Här kommer ytterligare en kommentar och den vet jag inte ens hur jag ska bemöta. Tydligen är vi svenska kvinnor oerhört tråkiga i sängen… ? Surögda? Det här är uppenbarligen en man i medelåldern som är extremt självgod, och väldigt bitter (jag är absolut inte fördomsfull). Svenska kvinnor har väl inte direkt rykte om sig att vara dåliga i sängen precis, och inte heller osedvanligt surögda, åtminstone har jag som svensk kvinna under alla mina resor aldrig hört något liknande. Däremot är vi ganska eftertraktade, precis som svenska män är, eftersom vi anses vara väldigt behagliga till naturen.

Dessutom tycker jag att man är åtminstone två om dålig sex; verkar ganska jobbigt att själv åsamka en dålig sexupplevelse - jag menar vad gör mannen under tiden den svenska kvinnan är så dålig? Han kan ju inte vara så inspirerande heller tydligen.

Jag kan förstå att man som svag man inte klarar av oss svenska kvinnor idag, att man tycker att vi är för självständiga; Sverige är ju faktiskt ett av de jämlikaste länderna i världen.

”Anonym sa...

Thailändska tjejer är överlag avsevärt mera kul i sängen än svenskor - flerfaldigt skojigare. Den som missar den upplevelsen får faktiskt skylla sig själv. Jag kan bara komma ihåg ett par svenskor som var riktigt kul i halmen - de flesta var ganska tråkiga.

"Kvinnan styr över sin egen kropp" heter det väl? Skall Thai-tjejerna låta sig styras av surögda damer i Sverige?

Tyvärr går det här inte att debattera - premissen är så snedvriden. Ungefär som EU - det hette ju att "neutralitetspolitiken" gjorde medlemsskap omöjligt, men så en morgon så var det självklart att så inte var fallet - men aldrig någon debatt. ”

 

Varför "vill" de thailändska kvinnorna bli prostituerade?

Så varför finns det så många thailändska prostituerade kvinnor? Arbetar de verkligen med sitt drömyrke? Är detta något de vill? Drömde de om ett liv som prostituerade när de var små?

Jag tror inte det, och i all ärlighet så tror jag nog inte att en normalt funtad människa innerst inne tror det heller. Efter att ha läst en del om ämnet nu och då jag ser dem varje dag, så visst, det finns nog de som föredrar att arbeta som prostituerad för du kan tjäna riktigt bra. I alla länder och bland alla folk kommer det alltid finnas människor som kan göra vad som helst för pengar, oavsett vad det kostar. Det finns till och med folk i våra västerländska länder som arbetar som prostituerade för att de gillar pengarna och sakerna de kan köpa. Why not? Det är faktiskt 2000-talet nu. MEN, större delen av flickorna/kvinnorna i det här landet är garanterat inte i den bransch de hade velat om de hade haft andra alternativ.

I en artikel i Expressen säger en 20-årig prostituerad att hon gör det för pengarna, eftersom hon tjänar mer än någon annanstans, men det innebär inte att hon arbetar med det för att hon tycker om det, utan för att hon är slav under pengarna. Det verkar säkert som ett enkelt alternativ när man är ung och oskyldig, men jag tvivlar på att de som står där med facit i hand verkligen hade valt yrket en andra gång. Eller så är hon en av de få som gillar pengar, vad vet jag?

En annan säger att hon gör det för att hon behöver pengarna för att hjälpa sin familj och för chansen att hitta en västerländsk man att gifta sig med. Let's face it - utländska män åker till Thailand och de träffar nästan enbart prostituerade kvinnor, så chansen är ganska stor att de kan träffa en som vill gifta sig också. Enligt denna artikel så är en dotters uppgift att visa tacksamhet genom att vara självuppoffrande, vilket också är en fingervisning till varför de väljer att arbeta som prostituerade och tjäna en större slant - de kan försörja sin familj.

Vad skulle en thailändsk fattig kvinna annars gjort? Hur ser framtiden ut när du är född till ett liv utan några gratis silverskedar?

Hennes möjligheter är väldigt begränsade; 6 års skola och sedan lågavlönat jobb. Klart att det lockar att kunna försörja sin familj även om det är som prostituerad. Särskilt om man inte i förhand vet hur illa det kan vara.

Den här artikeln, återigen, är riktigt bra och matig och ni kan själva läsa lite om hur det går till att värva nya tjejer. Illegala ligor åker runt i de norra delarna av landet (de norra delarna av Thailand är nämligen de fattigaste). Många flickor tror att de ska åka till Bangkok, Pattaya, Phuket osv, för att arbeta med hushållsarbete, men vissa av dem vet vad det handlar om.

 

"dåliga kvinnor", phuying mai di

Nomadic Matt som jag länkade till i pt 2 berättade om hur thailändarna absolut inte såg ned på de prostituerade, och han om någon borde veta, eftersom han bott i landet och verkligen pratat med lokalbefolkningen. Som jag även skrev då så tillbringar inte thailändare sin tid med att se ned på folk i den bemärkelsen som vi gör, men… and here we go. Thailändare är väldigt komplicerade. Asiater generellt är komplicerade för oss västerlänningar som går runt med våra åsikter och känslor som neonskyltar i våra ansikten. De är sällan riktigt, riktigt ärliga, för de är oerhört oroliga att såra andra människors känslor. Man vill inte genera andra. Så då Nomadic Matt frågat om samhället ser ned på de prostituerade har han förmodligen fått svaret nej - ingen vettig människa här (eller kanske till och med hemma) skulle erkänna att de ser ned på någon - det speglar sig i stället på agerandet och vissa uttalanden, t ex att man bl a kallar en prostituerad för "dålig kvinna" eller "kvinna som letar mat" på thai. Precis som vi hemma i väst som inte gärna umgås med de prostituerade nere på gatan, är inte thailändarna heller särskilt förtjusta i dessa sina landskvinnor.

Låga kaster = dåliga människor

I Nepal där kastsystemet var både förlegat och förbjudet, så kunde min ex-pojkvän, som tillhörde den näst högsta kasten präster, ändå inte medge att sophämtarna kunde vara bra människor. När vi gick genom deras område och gatubelysningen var släckt pga regeringens elbesparingar rådde han mig att vara vaksam, för här bodde minsann det dåliga folket och dem skulle man aldrig lita på. Men i ett annat samtal så brydde han sig minsann inte det minsta om vilken kast folk tillhörde. Alla var lika mycket värda i Buddhas ögon. Något tvetydigt?

 

Sexryktena förstör landets attraktion

Första gången jag åkte hit, under det glada 1900-talet - mer specifikt 1995, ville jag inte ens åka hit, pga alla olika konstiga sexrykten jag hade hört. Jag föreställde mig ett smutsigt, oattraktivt land som jag inte såg någon som helst anledning att besöka. Jag är mycket glad att Pernilla lyckades övertala mig att vidga mina vyer. Än idag rynkar vissa människor på näsan när man säger Thailand, för det enda de tänker på är sex, horor och äckliga pedofiler. Det är oerhört tragiskt, och Thailand har en lång väg att gå innan de kan rensa upp på sin bakgård, men där har vi som besökare ett oerhört stort ansvar, eftersom vi står för en enormt stor del av köpandet och stimulansen av den här handeln.

 

Direkt upp i sadeln?

Jag och Pernilla blev under vistelsen på Koh Samui medbjudna till en gogo-bar av en italienare som gått på en nit med en ”bartjej”. Han hade först köpt henne för en natt, tycke uppstod (från hans sida) så han förlängde och förlängde, tills det gått en hel månad. När månaden tog slut och han ville fortsätta gosa talade hon om att han måste betala baren hon arbetade på om han ville fortsätta träffa henne. Han blev så fruktansvärt sårad, för han hade ju verkligen trott att det här handlade om äkta kärlek. Det sprack, men nu var han redo för nya heartbreaks, nu ville han ut i vimlet igen och hitta en ny ”bartjej”. Jag och Pernilla tyckte det kunde vara en kul grej att se en go-go bar (unga och oförstående som vi var), så klart vi hängde på idioten. Men trots att ett par av brudarna därinne var otroligt snygga och sexiga kunde jag inte låta bli att uppmärksamma deras tomma, oengagerade blick. De tjejerna var inte där för att de gjorde något de gillade – jag menar let’s be honest här. Vilken vettig människa skulle ägna sitt liv åt ett yrke där du allt som oftast måste ligga med vedervärdiga människor? Kväll ut och kväll in. Nej det är inget man vill göra, det är sånt man tvingas göra, eller snubblar in på genom dåliga val, eller dåliga alternativ. Det är inget medvetet val man gör som kvinna. Att man sedan har mage att uttrycka sig så buffligt om saken; att man försöker skylla på varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp är helt otroligt. Eller att det inte är samma sak, eller att det handlar om mer än sex. Jag finner inga ord för sån total brist på kunskap, normalt vett eller empati.

 

Fortsätt gärna kommentera - jag vill ju inte ensam vara surögd här. ;) Men gärna någon manlig kommentar också - hade varit uppskattat. Från båda läger också, kom igen nu.

 

To be continued...

 

Vill ni läsa mer? Dessa två inlägg kommer från farangmännen själva. Enjoy eller kräks, vilket som!

Här kan ni läsa själva varför vita män kastar sig på flyg över hela jordklotet för att få äran att köpa kärlek hos en varm thailändsk prostituerad.

Indeed. OMG vilken jubelidiot. Jag är inte förvånad att denna människa måste åka till Thailand för att köpa en kvinna.

 

Jag satt idag egentligen och skrev på en helt annan post om ett helt annat ämne, men jag antar att jag får vänta med den – ge den lite mer tid, för när jag såg artikeln i DN blev jag ivrig att skriva om något helt annat. Måste ju följa mitt hjärta! ;)

 

För ett drygt år sedan, i april 2011, så skrev jag om mentaliteten i Sverige, i samhället, om hur vi är uppfostrade att aldrig ge oss ut på några riskabla äventyr av rädsla att det inte ska gå vägen. Att vi inte ens försöker för det kan ju vara så att vi inte klarar av det, att vi inte lyckas. Så varför ens försöka. Vi kan ju bli besvikna. Och ledsna. Och sårade. Men så kan det ju vara så att vi lyckas, att vi växer som personer och att livet blir mycket bättre än det var tidigare. Men nej, dumt att ge sig in i den leken.

 

Den här debattartikeln i DN sätter fingret på precis allting jag menade när jag skrev min post. Och lite till.

 

Vad är definitionen av en svensk?

 

Att vara svensk innebär att vara en i mängden, att inte sticka ut och inte tro att man är något. Man ska vilja samma saker som alla andra och man ska absolut inte vilja gå sin egen väg, eller söka sig själv. Man måste också ständigt komma på nya ursäkter till varför man inte ska leva sitt liv, utan hellre sitta instängd i ett låtsasliv, för det är bra att vara trygg. Att man samtidigt aldrig får uppleva något spelar ingen roll, för man är trygg.

 

Att vara trygg är något som verkligen uppskattas av oss svenskar. Att få kunna leva ett liv i trygghet och inte uppleva några katastrofer (naturkatastrofer är ju dessutom tack och lov så ovanliga i Sverige) eller tråkiga upplevelser alls. Det är väl egentligen vad varje normal förälder önskar för sina barn. Men istället borde de önska att deras barn gick igenom livet och lärde sig av sina erfarenheter, att de tog till sig de katastrofer som livet kom med på ett bra sätt och lärde sig att ta sig ur dem på ett bra sätt. För om du aldrig går igenom några dåliga erfarenheter, hur ska du över huvudtaget kunna lära dig något med substans? Precis som i artikeln: om du aldrig ramlat så gör det fruktansvärt ont när du väl gör det och du vet inte hur du ska hantera det heller. För alla ramlar någon gång – förr eller senare, oavsett hur tryggt ditt liv är eller har varit.

 

Livet blir så ytligt när du aldrig gått igenom något som utmanat dig eller format dig på ett eller annat sätt.

 

Curlingföräldrar är väl egentligen inget svenskt fenomen om än det är väldigt starkt i Sverige, förmodligen för att vi har detta trygghetsbehov inom oss. De curlade barnen som nu i mängder kommer ut i arbetslivet har inget säkerhetsnät över huvudtaget, för deras föräldrar har skyddat dem från alla dåliga erfarenheter, i hela deras liv. De har även sett till att samhället skyddar dem, till och med sett till att ”skolor” inte är elaka mot dem, inte sätter elev mot elev i tävlingar så att någon blir ledsen för att de förlorar. I sina ivriga försök att skydda sina barn inser de inte att de förstör sina barns liv. De curlade barnen klarar sig inte i livet själva, de står helt handlingsförlamade i det som kallas livet och vet inte hur de ska bete sig. Och varför ska man vilja bete sig när det ändå inte spelar någon roll? Dina föräldrar accepterar ju ändå allt du gör – utan att sätta gränser, för åh hemska tanke, att sätta en gräns för ett barn kan ju göra barnet ledset. En gräns lär inte barnet rätt och fel tydligen längre som när jag var liten.

 

Jag har också ofta funderat på det här med lagar – de lagar som finns för att skydda individen. Att bära hjälm, bilbälte, förbuden av otillåtna substanser osv. Dessa lagar skyddar mig själv som individ, och skadar sällan någon annan än mig själv, om jag inte följer dessa lagar, så vad har staten med det att göra? Om jag vill utsätta mitt liv för fara borde det väl vara upp till mig? Nej, det är det absolut inte, för om du inte förstår bättre så måste vi ju ta hand om dig. Vi måste skydda dig till varje pris, då du inte är kapabel till att ta hand om dig själv. Vi svenskar tar hand om andra, men det är sällan vi tar hand om oss själva.

 

Vi svenskar älskar att ta hand om andra

 

Vi glömmer bort att vi måste utsätta oss för det som kallas livet, för vi måste ju skydda oss och alla andra mot alla hemskheter som livet drabbar oss med. Det är bara det att utan de hemskheter som livet kommer med kan vi inte uppleva även de godheter som livet har. Att aldrig utsätta sig för någon som helst risk innebär att aldrig kunna vinna någonting, att aldrig kunna växa eller utvecklas. Ja livet gör ont, men det är väl det som är livet.

 

Jag har kommit till den punkten i mitt liv där jag är trött på att vara svensk, jag är trött på att aldrig vinna något, att alltid leva mitt liv trygg i min lilla bubbla, som en mätt och belåten katt. Jag vill utmanas och utmana, jag vill känna – även mina smärtor (oj vad jag ångrar redan nu att jag skriver detta), för de är ett tecken på att jag lever, och jag vill absolut inte leva i en liten bubbla, oavsett hur trygg den än är; det här är min tid, mitt liv och det är dags att jag lever det liv jag är ämnad för. Utan säkerhetsnät!

 

Jag funderar mycket på det här med att blogga. Dagens människor (och nu menar jag normala människor som har en dator och är måttligt teknikkunniga, och jag syftar inte på alla de därute som inte har någon email-adress eller inte ens vet var on/off-knappen till datorn sitter) läser bloggar, och det är tämligen svårt att få sin blogg läst, eftersom den finns så fruktansvärt många bloggar. Överallt. Och om vad som helst. Det finns tydligen bloggar för alla smaker.

 

För min del är jag lite halvfascinerad och intresserad av vad folk läser, eftersom jag själv är så totalt ointresserad av att läsa om andras skitsnack. Ska jag läsa ska det var intressant, gripande, roligt eller originellt. Därför har jag haft lite från och till med mina bloggar, eftersom jag på något sätt alltid verkar tappa lusten. Folk idag vill inte läsa om detta jag skrev ovan. Inte om man ska kolla på statistiken på t ex blogg.se. De mest lästa bloggarna handlar om INGENTING. Den mest besökta bloggen HELA tiden är ”Mr Madhawk” – som är en hockeyblogg. Ointressant, men förståeligt i den här sportfixerade världen vi lever i. Näst mest besökta bloggen är ”Spiderchick – bloggvärldens chickaste Mama!” Ok, en del inlägg är tämligen ok, men varför ser så många människor det som viktigt att läsa om sådana uppenbara trivialiteter som egentligen inte handlar om någonting, som om 1000 år egentligen inte spelar någon roll. Att läsa om någons trista vardag som egentligen är lika trist som din egen?

 

Jag försöker hela tiden hitta bloggar som jag tycker om att läsa, som behandlar saker som intresserar mig, vilket jag i början tyckte var väldigt svårt, men de senaste dagarna har jag hittat hur många som helst. De flesta handlar dock om språk på ett eller annat sätt.

 

Nedan hittar ni länkar till några av mina favoritbloggar, de som jag inleder varje dag med.

Linn (otroligt fina bilder)

Blondinbella (inte så blondin som man kan tro! Har väldigt varierande och emellanåt intressanta inlägg)

Write to Done (massa skrivtips för en skribent)

Catherine Jan (en översättarkollega)

Feber (teknik, internet, datorer å bröte)

Jeff Goins (en författare med en grym blog – allt om skrivande då givetvis)

Lifehack (så många olika ämnen för alla smaker)

 

Jag antar att vi alla har olika mål i livet, och ett av mina är att försöka påverka och förändra och få folk att tänka. Själva. Sedan är det klart att jag kan klämma in ett oseriöst ämne någon gång då och då så ni kan känna er på samma nivå som mig. ;) Men på det stora hela undrar jag hur alla människor har tid att tillbringa sina dagar med att läsa bloggar. Egentligen.

Jag skulle vilja spinna vidare på den här frågan om sex-turismen i det här landet. Mitt inlägg förra veckan fick en del uppmärksamhet, så det verkar som om det finns intresse. Jag vet att frågan irriterar många därhemma, särskilt kvinnor, men inte av orsaken som många män inbillar sig. De män som aktivt håller på med sån här skit tror nämligen att vi kvinnor i Sverige är avundsjuka för att de ”överger” oss och åker utomlands för att hitta ett yngre exemplar då de uppenbarligen upplever att vi svenska kvinnor är trista, gnälliga och bittra. Så är inte fallet. Vi, svenska kvinnor, retar oss på att ”våra” män av någon anledning verkar ha återvänt till ap-stadiet medan vi kvinnor utvecklas åt rätt håll. Det är också en fråga om moral, så det handlar inte om avundsjuka. Enligt min uppfattning då.

 

Vad tycker vi egentligen – är det ok eller är det inte ok? Är det upp till var och en eller är det en större fråga?

 

Jag har nu spenderat flertalet dagar med att läsa om det här ”fenomenet” på nätet. Jag måste säga att jag inte tycker om att googla detta – de olika kombinationerna jag har knappat in fick mig nästan att rysa av obehag och jag förväntade mig nästan att FBI-agenter skulle storma min bunge vilken sekund som helst.  

 

Sökningen ”sex tourism thailand” ger över 25 miljoner träffar, och det är stort. Det finns åtskilliga sidor där man försöker rättfärdiga det här på ett eller annat sätt. Den vanligaste ”ursäkten” är att ”det inte är samma sak som hemma”. Enligt de här ursäkterna så ser inte thailändarna på hela konceptet på samma sätt som vi västerlänningar. En aspekt som jag tänkte djupdyka i vid annat tillfälle. En annan ursäkt är att ”det handlar inte bara om sex”. Ursäkterna är lika många som det finns människor, och lika vidriga.

 

Efter jag postat min egen lilla utläggning så hittade jag en intressant post här, som jag senare upptäckte var från 2009, men kommentarerna, oavsett gamla eller nya, är ju skrämmande. Jag tänkte ta upp ett par av kommentarerna här (och i kommande inlägg) och säga min åsikt. Den första – en KVINNA (åtminstone om man ska döma av personens namn) uttrycker sig så här:

”Okej, så det vore bättre för de här tjejerna om de inte ens hade Christer som kunde förse dem med ett ruckel att sova i? Är det bättre att vara hemlös, inte få någon mat och att ha 0 pengar än "lite" pengar som man har fått genom prostitution? Du kanske tycker att det är bättre att vara hemlös och dö än att prostituera dig, men thaitjejerna gör uppenbarligen ett annat val.

Vem är det som är rasist nu, som inte anser att de är kapabla att fatta egna beslut eftersom de bara är stackars, utsatta thailuder?”

Så Liv tycker att farangerna som köper sina thailändskor gör en bra gärning om jag ska tolka det här uttalandet rätt. Då kanske vi allihop skulle dra ner till Malmskillnadsgatan, Rosenlund och allt vad gatorna heter och göra dagens gärning – betala för ett ligg!

Det är klart att det förmodligen inte är bättre att vara hemlös och dö än att prostituera sig, men det är inte det som posten handlar om. Posten på Ansats anklagar inte de prostituerade för någonting, det är snarare deras köpare som är i blåsväder. De som köper dem – för att de finns där. Det här handlar om att som människa ta sitt ansvar när man är i något som helst överläge över någon annan.

 

 

Nomadic Matt har bott i Thailand, pratat med folk – lokalbefolkning och faranger – och han verkar ha ett hum om vad han pratar om. I den här posten försöker han argumentera att det inte är så svart och vitt som man tror. Han låter vettig. En del av vad han säger, men en del låter som rent skitsnack. Jag gillar inte hans jämförelse med att många stör sig på gammal gubbe/ung flicka kombinationen och undrar varför man inte stör sig på samma kombination när det kommer till Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones till exempel. Svaret på det? Det är för att Douglas och Zeta-Jones är på en jämn nivå, de går in i förhållandet på lika villkor. Det är egentligen inte åldersskillnaden som är skon som klämmer i den här debatten, utan det är som jag beskrev ovan. Det spelar egentligen inte heller någon roll om flickorna utnyttjar situationen – situationen skulle aldrig ha uppkommit. I min utopi.

 

Det finns tyvärr även kvinnor som är funtade så här. Men de brukar oftast vända sig till unga, heta svarta män (med risk för att bli lynchad kanske jag här ska skriva västindiska eller afrikanska män). Under den tid jag tillbringat på Tobago fick jag med avsmak uppleva hur det ser ut åt andra hållet. Gamla, feta kvinnor som sitter med ena handen i skrevet på en ung, snygg rastafari. Det är inte heller ok. Just på Tobago köper man inte killar på det sättet som män köper kvinnor här i Thailand, men man försörjer dem istället. De bor hos dig, äter din mat, dricker dina drinkar, går/åker med dig överallt och blir bjuden på allt. Det är underförstått att du står för allt – det är liksom den dealen du gör med din toyboy, så det är egentligen bara en annan slags betalning. Kanske för att kvinnan inte riktigt känner sig som om hon köper kärleken då. Hon bjuder ju bara, är generös helt enkelt. Hur det är i Ghana vet jag inte, men kanske på samma sätt. Det är vidrigt att se, på precis samma sätt som situationen här i Thailand och av samma anledning. Och det är inte för att jag är orolig för dessa killars naivitet eller att de blir utnyttjade, för de är riktiga players och vet precis hur de ska spela sina kort. Precis som thaitjejerna misstänker jag. Men en situation där en rikare person utnyttjar en fattigare enbart för att den ena kan blir inte ok bara för att båda utnyttjar varandra.

 

Jag skulle vilja uppmana till en liten debatt här. Vad tycker ni där hemma som kanske inte direkt bryr er om den här sexturismen – är den ok eller är den inte ok? Är det samma sak att köpa en hora i Thailand på semestern, som det är att köpa en hemma i vardagen nere på Malmskillnadsgatan? Kan man rättfärdiga det här beteendet på något sätt? För mig finns det inga gråzoner i det här ämnet – det är vidrigt, det är inte ok att köpa bara för att man kan, och min filosofi har alltid varit och kommer alltid att vara – ”det jag gör på min semester kan jag även stå för hemma!”

 

Fortsättning följer, återkom gärna.

Igår var vi på Lamai, en strand som ligger en bit härifrån. Det är den näst största stranden här på Samui, näst efter Chaweng. Den är lite lugnare, fast numer ser man inte mycket av lugnet precis.

Jag var så sugen på pizza så jag släpade ut Ao för att åka iväg och leta upp en ”pizzeria” värd namnet. Vi hamnade på något hak som såg skapligt ut. Ao fick Spaghetti Carbonara. Han ville ha det, annars är han inte mycket för västerländsk mat och vem kan klandra honom. Han har väl dock aldrig ätit någon; de enda gångerna jag tvingat honom har varit pizza, pasta eller subway. Det är det han fått i sig. Första gången han åt Subway tittade han förvånat på mig och undrade om ”you people” verkligen tyckte om det där.

Pizzan var ok, men ingen Campino pizza precis, men det hade jag ju inte väntat mig. Blir ingen vettig pizza förrän man kommer hem. Å som jag längtar efter det – endast för pizzan då. ;) Sedan tittar man åt höger, lite åt vänster och på vägen – det dräller av dem. Överallt. Unga killar med thaitjejer, äldre gubbar med thaitjejer, feta gubbar med thaitjejer… ja you name it. På jakt efter en vettig bild häromdagen på en farang och en thai så var jag ju tvungen att inkludera Ao i min illvilliga plan; han undrade ju vad det var med mig – vad jag skulle fotografera. Men sen han blev inkluderad i planen är det lite av en sport, nu letar vi offer så fort vi är ute. Han till och med letar och hittar såna där hemska vita män och pekar ut dem. Det är kul. Så den här historien om sexturismen i Thailand kommer att fortsätta på min blogg, jag bara varnar er. Håll ögonen öppna och förbered på en låååång tur, och jag skulle gärna vilja höra era tankar. Leta i era själar – är det här ett ok beteende eller är det inte ok? Vad finns för anledning för att det kan vara ok och var går gränsen?

Återkommer i frågan till helgen – see u later, gater.

 

Jag ser deras blickar varenda gång jag går ut. Ser hur de tittar på oss och skrattar bakom våra ryggar. Farangernas hånfulla leenden och thaiarnas medlidande. Jag vet att de tror att han är min semesterpojkvän. Jag vet att de tror att han är med mig för mina pengar och att jag bara köper min kärlek. Jag vet precis vad de tror för jag tror likadant så fort jag ser en vit kvinna och en thaiman, eller usch huga en vit man och en thaikvinna. Jag är precis lika fördomsfull och jag försöker inte dölja det. Jag avskyr män som hamnat i någon slags kris som åker hit för att hitta en ung, vacker kvinna som de förväntar sig ska passa upp på deras minsta vink. Jag avskyr män som utnyttjar dessa kvinnors svagare ställning genom att erbjuda dem ”en bättre vardag” mot deras själ. Jag tycker verkligen att de är lägre stående varelser.

 

Tv-serien ”30 grader i februari” fick mig att se på dessa sorgliga ursäkter till män på ett lite annat sätt än tidigare, då Glenn i serien verkligen fick mitt medlidande. Allt han ville ha var en familj och ingen därhemma tittade på honom 2 gånger eller gav honom en ärlig chans. Men det är svårt att försöka tänka att någon av dem man ser här nere kan vara lika illa drabbad som honom, lika svårt varje gång, för de flesta man ser är stora, feta, gamla och flickorna/kvinnorna är unga, söta och små. Det är lätt att se varför de i sin kris kommer hit – en egoboost helt enkelt. Du är utsliten, gammal och ingen vill längre ha dig där hemma, så då åker du till ett land som är fattigare än ditt eget, där du framstår som miljonär bara du visar dig och varje ung vacker flicka vrider huvudet ur led när de ser dig. Nu ska jag inte säga varje, för det är sällan en ung, välutbildad kvinna springer efter en fet, gammal farang. Det är oftast de kvinnor som inte har fått så mycket valfrihet i livet som gör det, för det är en chans att komma härifrån, en chans till ”ett bättre liv”. Vad som egentligen är bättre låter jag vara osagt, eftersom jag inte vet vad de haft, och jag vet inte vad de får. Ibland blir det väl så att de får det bra, för att de har träffat någon som tar hand om dem. Men oftast tror jag att det är så att de träffar någon som inte tar hand om dem, utan som tar hem dem, sätter dem där och behandlar dem som en ägodel – en slav, som de förväntar sig ska passa på minsta vink. Dessa män tror att thailändska kvinnor är fogliga, men de är så fel ute så det är skrattretande. Thailändska kvinnor är varken förtryckta eller fogliga, utan färgstarka kvinnor som i sitt rätta element verkligen har makten över männen i detta land. Thailand är ett matriarkat i hög grad och att tro något annat visar bara på total okunnighet. De har ju till och med en kvinnlig premiärminister!

 

Men det är något märkligt med hela det här landet. När jag var och hälsade på Jane i Bangkok blev jag uppriktigt sagt äcklad av hur vita män beter sig här borta, för eftersom jag då var ute och festade med en thai fick jag uppleva hur illa det egentligen är ställt. De var som vilddjur efter henne, enbart för att hon var thai. Nu menar jag ju inte att antyda att hon inte är fin, men det var liksom inte det som drog. En kille frågade mig med stora stora ögon hur jag kunde tala med underverket. Talade jag thai? Näää, men hon pratar svenska. Han tyckte det var det märkligaste och mest underbara han någonsin hört ungefär, och jag tyckte han var den mest patetiska människan jag någonsin träffat. Han ville att jag skulle presentera honom. Men va fan. Alltså som han betedde sig så var det ungefär som om han trodde att jag hade köpt henne och att hon nu tillhörde mig, så han var tvungen att fråga mig om lov för en presentation. Det var hårresande. Det är inte ofta jag hemma får uppdraget att presentera okända män för mina vänner när vi är ute och festar. Presentera dig själv för fan, jag känner väl inte dig. Men jag kan ju inte prata med henne. Nä men hon pratar engelska, idiot! Jag förstår inte vad det är som gör att dessa vita män beter sig som brunstiga apor när de kommer hit, och jag är så trött på dem. Dessutom så gruvligt trött på att folk tror att jag är en sån brunstig apa också. Pinsamt! Det tråkiga är ju också att det här beteendet inte längre bara finns i åldersgruppen 50+ utan det har börjat krypa ned i åldrarna. Någon gång, någonstans har det blivit coolt att åka till Thailand och köpa en hora. Det är något man har på sin bucket list tydligen om man är vit, man och viril. Det hör liksom till. En kompis kompis gav det ultimata svaret på varför de ville köpa horor i Thailand: ”För att vi kan!”. För mig är det här en skrämmande utveckling. Eller jag kanske borde säga recession!

 

En dag tillbringade vi en hel del tid i klassrummet till att prata om en hemsk thaikvinna som lurat en farang på pengar och han hade byggt stora hus och lador och allt vad det var till henne och sedan hade hon kastat ut honom. Ur sitt eget hus. Naturligtvis var det farangen i klassen som tog upp det, eller ja, han tog upp att ”stackars faranger som kommer hit och blir lurade av massa thaibrudar” och vår lärarinna som senare kallade honom för Guldfisken, berättade historien som tydligen hade visats på tv här. Ja vad synd det är om dem, men som man bäddar får man oftast ligga och jag tycker det är lika synd om de stackars kvinnorna som tvingas ligga med ofräscha äckliga gubbar i resten av sitt liv för att överleva. Jag tycker inte om folk som luras eller utnyttjar andra, och jag har många gånger i mitt liv själv blivit utnyttjad för att jag varit för snäll och mesig, men sluta kasta sten i glashus, ffs. Köp inte en kvinna på en bar för att efter 2 dagar ge henne ditt VISA-kort och tro att det är äkta kärlek. Säger väl sig självt att du kommer åka på en smäll. Gör du så hemma? Åker du till Rosenlund, plockar upp en brud och ger henne ditt kreditkort? Nä, hemma i Sverige håller männen i både sina plånböcker och sina hjärtan, så jag förstår inte varför de tappar konceptet helt när de kommer hit. Nä jag säger: väx upp och bit i det sura äpplet; man får oftast precis vad man förtjänar!

Igår lovade jag er en liten lista med saker som jag älskar med mitt nya hemland, så here it comes! Jag hoppas innerligt att listan kommer att fortsätta växa i takt med min tid här…

• När man handlar något, en trivial sak som en skyddsfilm till sin iphone, så inte bara säljer de den, utan de sätter på den åt dig; lägger ned hela sin själv i arbetet för att det ska bli bra. Hemma i Sverige kan man inte ens få en butik att slå in en vara som man köpt, för de har inte tid.
• Alla dofter (till och med de mindre ljuvliga)!
• De små påsarna som man får take away maten i.
• Det avslappnade mänskliga klimatet – man tar inte så allvarligt på saker.
• Närheten till ett vackert hav.
• Trevliga människor överallt och de är så sociala; pratar med alla.
• Buddhismen – en tolerant religion; stor kontrast till vår egen närsynta kristendom.
• Mixen av tempel och moderna byggnader.
• Respekten de visar de äldre.
• Respekten och kärleken de har för sin kung (fast ingen vet varför de älskar honom, men ”han är en god man”).
• Livsglädjen; de kan ha förlorat allt, men är fortfarande lyckliga över att leva.
• Förmågan att visa så mycket kärlek; de är inte rädda för sina känslor.
• Gemene man är otroligt generös mot vänner och familj. Alla hjälps åt.
• Homofobi existerar inte. Åtminstone inte i den stora skalan som hemma.
• Alla hundar och katter som man kan överösa med kärlek.
• Alla söta, coola, roliga artiklar man köpa i det här landet. Du kan få gulliga saker i ALLT! New style Japaninspirerat, fast billigare än i Japan.
• Yamwonsen (glasnudelsallad), Laab, Padkaprao… THAI FOOD!!!

 

Idag tänkte jag skriva om vad jag inte tycker om i mitt nya hemland Thailand. Det kommer säkert komma fler saker som vill vara med på listan, men idag ser den ut så här:

• Folket har svårt att förstå miljöfrågorna; se att de också har ett ansvar att inte kasta skräp överallt.
• Det är ett väldigt korrumperat land, uppifrån och ned.
• Det är mycket byråkrati för ingenting; säkert 50 år efter Sverige.
• För mycket turister.
• Sexturismen.
• För mycket turister som utnyttjar lokalbefolkningen.
• För mycket lokalbefolkning som utnyttjar turisterna.
• De gillar inte konfrontationer eller konflikter.
• Alla förutfattade meningar om ALLT.
• Deras värld är ganska liten, och begränsad.
• Bristen på respekt för trafikregler, och lagar i allmänhet.
• Nonchalansen; ibland blir det för mycket av den loja levnadsstilen så det slår över i att inte bry sig alls.
• Alla vanskötta hundar och katter på gatorna.
• Pad Thai

Imorgon får ni se vad jag älskar med det här landet och få lite mer förståelse till varför jag vill bo här permanent! ;)

Eftersom jag hade sådan skrivkramp i tisdags och jag ändå var tvungen att posta något så planerade jag att tillbringa en del av min tid igår till att läsa några vettiga bloggar om skrivande.

Jag har beslutat mig för att posta tisdag, torsdag, lördag och söndag – VARJE vecka. Dels för att få en regelbundenhet i mitt bloggande, men mest för att jag behöver lära mig att fixa deadlines. Jag är dålig på att slutföra och ska jag arbeta med detta, så är deadlines något jag verkligen behöver öva på. Samt att skriva under pressen att faktiskt ha en deadline. Likaså att komma på ämnen på beställning. Alltihop är ett bra experiment, och ett utmärkt tillfälle att öva upp sig, och jag hoppas att det ger det utslag som jag eftersöker.

De senaste veckorna har jag tillbringat mycket tid framför min dator – okej jag tillbringar alltid mycket tid framför datorn, i stort sett hela dagarna från det jag vaknar till det jag somnar – men nu har jag tillbringat mer och mer tid med att läsa och skriva. Jag läser allt jag kommer över och det handlar mest om skrivande. De senaste 2 veckorna har det rört sig mycket om företagande också, vilket inte är lika rolig läsning, om jag ska vara helt ärlig, men ack så nödvändig. Jag är inte mycket för ekonomi, skapa budget, eller annat väsentligt som rör företagande, men nu måste jag ju lära mig och internet har resurser i överflöd. Tack och lov. Jag förstår som sagt inte alls vad folk gjorde innan internet. Hur kunde man ha ett liv? ;)

Nu har jag precis hittat en blogg som heter Write To Done och den handlar om skrivande – mest bloggskrivande, men även annan slags skrivning också. Idag läste jag ett inlägg jag hittade för några dagar sedan; som jag klickat ”Read later” på (en funktion som jag upptäckt nyligen, och nu är en flitig användare av). Det handlade om varför man ska skriva och för vem – ”Why you should write first for yourself”. Jag började fundera på mig själv, i vanlig ordning vill man ju alltid dra paralleller och hitta likheter med sina egna erfarenheter, och ett minne ploppade fram. En gång när jag skrev ett brev/email (minns inte riktigt, men det kan ha varit ett brev, för det var på 90-talet) till mitt ex, så skrev jag i slutet ned en fras från en av Petters låtar. Mitt ex hade aldrig hört låten och trodde det var jag som skrivit de spektakulära raderna och blev grymt impad. Han visste ju att jag alltid skrev, men inte vad. Jag, som är en ärlig filur, kunde ju inte annat än att bekänna färg och ja, han blev lite besviken. Men eftersom skriva är min grej så tänkte jag att jag kanske kunde skriva som Petter ändå – anamma lite av hans stil, hans jargong. Jag kastade mig in ett skrivande ”inspirerat” av Petter. Till slut hade jag fått ihop en dikt som jag tyckte var grymt bra, men totalt olik min egen stil – ord som jag aldrig skulle ha använt hade det inte varit för min tillfälliga önskan att vilja kunna skriva som någon annan för att imponera på min pojkvän. Jag lämnade den hemma på bordet till honom, men när vi träffades sa han ingenting om den, så efter ett tag tog jag upp det – varför hade han inte kommenterat. ”Jag tyckte den var kass.” blev svaret. Inom mig visste jag att han hade rätt – den var kass. Men den var kass för att jag försökt skriva som någon annan än mig själv. Jag hade inte försökt att få fram MIG, utan jag hade försökt få fram Petter.

För att lyckas som skribent – oavsett om det rör sig om en blogg, roman eller faktabok, så måste du alltid skriva från dig själv – från ditt hjärta, om jag får uttrycka mig dramatiskt. Annars kan du lika gärna strunta i det och gå och ställa dig på en fabrik. Det är så med allt i livet – det måste komma inifrån – från dig själv. Bara så kan du lyckas och bara då kan du lyckas med precis vad som helst!