Livet blir inte alltid som man tänkt sig. För min del handlar det om att acceptera och arbeta med vad jag har, gå vidare och absolut inte älta över det jag inte har. Jag har aldrig trott att jag skulle ”sluta” som barnlös, utan det var en ganska stor självklarhet för mig att jag skulle ha barn. Någon gång i någon framtid. Min väninna Helena gjorde dock klart för alla att hon minsann aldrig skulle ha några och blev stiff så fort de små rultiga närmade sig. Nu har hon 3 st jättesöta flickor, och hade man släppt lös henne helt hade hon förmodligen skaffat en hel hög till. Och det är ok – att ändra sig och vilja ha många barn. Men något som inte är ok i samhället är att inte ha några, eller ännu värre att inte vilja ha barn överhuvudtaget. Samhället och många föräldrar (och jag menar inte mina nära vänner eller familj), utan lite mer avlägset bekanta, och människor generellt, har väldigt svårt för att jag inte har barn. Många anser att jag inte förstår meningen med livet över huvudtaget. Jag är inte direkt någonting värd, för jag är en kvinna utan barn. Totalt värdelös.
För några år sedan kunde jag bli så trött på frågorna om varför jag inte skaffat några barn ännu, så ibland fräste jag helt enkelt: Tänk om jag inte kan få några barn! Då blev de flesta lite spaka. Många har så lite respekt för andra människor att de helt enkelt inte förstår hur jobbigt det är att hela tiden höra denna fråga. Det kan vara oerhört sårande för någon som inte kan få barn att ideligen behöva bli påmind om detta, men det förstår man helt enkelt inte. Varför det i hela fridens namn är så viktigt för pappa Knut om jag har barn eller inte lär jag aldrig förstå. Lite som en kult kanske… de som är föräldrar vill gärna tvinga på andra människor sin frälsning. Så vi fördömda inte hamnar på fel väg! Newsflash - livet är faktiskt inte likadant för alla människor; alla har inte exakt samma värderingar eller mål. Bara för att Stina anser att det bästa som hänt henne var när hon fick barn, så innebär det faktiskt inte att det även vore det bästa som hänt mig.
Visst som svar på denna oändliga fråga: Ja jag vill ha barn, och jag vet att det snart är för sent för mig. Jag vet det bättre än alla ni som tjatar, men nu är det ju faktiskt så att man helst ska vara 2 om att göra barnet och 2 som ska ta hand om det. Jag har inte haft någon vettig sådan nummer 2 i mitt liv som jag vill ha barn med, som jag känt att jag kunnat leva med resten av mitt liv, och tack och lov hade jag tillräckligt med vett att inte skaffa några då. Nu hade jag ju en släng av vanvett när jag var i Nepal och trodde att Surendra och jag skulle leva tillsammans i resten av våra liv och för första gången kände jag att jag ville ha barn. Och så blev det ett barn. Men jag fick missfall och fick ligga på sjukhus och det hela var väldigt jobbigt och när man sedan kommer hem får man höra av inskränkta människor att man borde skaffa barn. Ok. Så här i efterhand tycker jag det var bra att det blev ett missfall, annars hade det varit väldigt komplicerat nu, men det var ändå en jobbig pärs att ta sig igenom. Som ingen tog någon vidare hänsyn till.
När jag vid ett tillfälle försökte förklara hur jag kände för någon inskränkt förälder; att jag inte gärna ville gå ut på krogen, sätta på Mr Lodis bara för att få ett barn, och sedan uppfostra det själv så fick jag bara till svar att ”det spelar väl ingen roll, då har du ju barnet i alla fall”. Jamen det är väl fantastiskt att man kan ha en sådan laid-back attityd i frågan, men för mig är det lite större än så att skaffa barn med någon. Det är något stort man gör tillsammans med någon man älskar och någon man skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med. Det innebär också ett ansvar, ett ansvar att försörja barnet – ge det kläder och mat. Lite svårt med mitt jobb. Fast mormor kanske vill passa barnet när jag går iväg och jobbar en vecka. Det är väl ok att förvänta sig att alla andra ska passa upp åt en? Men jag är kanske konstig som känner så här.
Nu är livet som det är för mig. Jag vill inte skaffa barn med någon jag inte känner; jag kanske inte ens vill skaffa barn med Ao. Och den dagen jag kanske vill så kanske det är för sent. Jag vet inte. Just nu känns mitt liv bra och jag saknar inte barn, och det känns inte bra för mig att skaffa ett heller bara för att jag kanske kommer att sakna det senare. Så varför är detta då så svårt att förstå och acceptera för vissa människor som har barn?
Jag hoppas detta förklarar tillräckligt för er otroligt inskränkta, respektlösa människor som inte kan se livet ur någon annan människas synvinkel en endaste gång, så nästa gång ni ser mig så gör oss båda en tjänst och håll käften!
