Thai nicknames

Publicerad 2011-08-31 07:30:09 i Thailand,

Jag är lite förvirrad kring det här konceptet med thainamn och smeknamn. Alla thaiare har smeknamn. Aos riktiga namn t ex är Pongchet. Jag förstår bara inte hur man kopplar smeknamnen till de riktiga namnen, oftast har de inget samband alls. Pang och Gookkais bäbis heter dfhjdafjj (ingen aning – glömt av) och de kallar henne för Fino – precis som vespan. Ok. Hur kom de på det smeknamnet då? Jag försökte fråga, de hängde inte riktigt med på min poäng där. Bestämmer man sej bara för att ja vi döper ungen till dfhjdafjj, men vi kallar henne Fino? Oftast har ju svenskar smeknamn som på något sätt är någon förkortning av ens namn, som t ex mitt. Nettan av Charnette. Inte så långsökt. Ibland får man smeknman för något man gjort, sitt efternamn eller ja, i Sverige finns lite olika varianter, men för mej är de ganska vettiga.

Men vad fan betyder Ao? Och varför kallas han det. Han vet inte säger han. Alltid kallats Ao. Läste någonstans på nätet att โอ๋ (Ao/Oh) är ett tjejsmeknamn, så det gör ju saken ännu mer förvirrande. Är han ladyboy kanske? Vissa thaiares smeknamn hänger ju samman med det riktiga namnet också – Gookkai kallas Kai. Easy.

Googlat lite på det här, this is what I found:

http://www.apmforum.com/columns/thai22.htm

http://thaiwomantalks.com/2011/03/04/weird-thai-nicknames/


Det verkar som om det inte bara är jag som farang som är förvirrad över namnen föräldrar ger sina barn, utan även thais verkar tycka att vissa namn inte riktigt hör hemma på en människa. Men som jag förstår det är det föräldrarna då som ger sina barn udda eller gulliga smeknamn vad det nu kan tänkas vara.

Koh samui updates

Publicerad 2011-08-24 11:00:36 i Thailand,

Det har varit några riktigt slappa dagar här på ön. Har inte ens orkat masa mej till poolen förrän idag. Kan bero på att jag haft sömnproblem. Går absolut inte att sova om inte Ao är hemma. Igår tänkte jag att jag kommit över detta ångestladdade dille, men icke. Jag var aptrött men ändå hade jag inte somnat när han försökte bryta sej in i dörren vid halv 4. Suck. Vår dörr är lite konstig så det tar ett flertal sekunder innan man kan öppna den.

 

Tja, vad har jag gjort? I förrgår var jag med Ao på jobbet igen. Sound Club. Något galet liveband som var kasst. Min thaihortjejkompis, som försökte klänga på mej häromkvällen när jag var där var återigen där. Hon slog sej naturligtvis ner jämte mej och jag fick vara ömsom drinkpasserska och ömsom sexobjekt. Efter en stund kom Ao och räddade mej och jag behövde inte prata med henne. Tack för den. Strax innan Ao slutade; ett tag kändes det som om bandet aldrig skulle sluta spela, typ som Ulf Lundell på Hultsfred 1995; så kommer han iaf dragandes med någon farangkille. Jaha. Killen sätter sej hos oss och jag tvingas hälsa och prata lite. En kompis. Ok… sen när har Ao farangkompisar undrar jag lite förstrött. Men kompisen är inte direkt intresserad av att prata med mej och strax ser jag kompisens blickar. PÅ MIN POJKVÄN!!!! Hallå där. Och vrider på huvudet. Då sitter tjejen och stirrar på mej. Vad händer här? Jag har en i hasorna och Ao har en annan i hasorna, men det verkar som om det blev fel någonstans eller? Som tur var gick vi snart så jag slapp sitta och förfasa mej och skapa bilder över vad farangen ville göra med min pojkvän. Jag, Ao och Pang gick, för att äta trodde jag, men vi hamnade på någon bar och drack öl istället. Tittade på någon farangtjej – svensk naturligtvis – med en otroligt yppig kropp full av celluliter, men ändå tillräckligt stolt för att visa upp den i en minimal klänning som knappt täckte rumpan. Hot mama! Sedan är det mesta lite luddigt. 4 öl och askalas. Inte ens Chang. Vad hände där då? Hamnade sedan på det där thaistället som alltid har öppet och käkade. Finally. Var jättehungrig. Jag åt Laab Mo. Asgott. Varför har jag inte ätit det tidigare? Så nu har jag snöat in på Laab. Drack öl där också och sedan var vi hemma och hälsade på stackars Fino och Gookkai. Fino = Pang och Gookkais dotter. Jag höll på att flabba ihjäl mej häromkvällen när jag och Ao var och hälsade på. Fino somnade när Ao vaggade henne i hennes lilla sittstol. Sedan skulle Pang slita upp henne och lägga henne på madrassen på golvet. Men han hanterade ju henne som om hon var en jag vet inte vad – robust träplanka. Kastade i princip ner henne på madrassen så hon vaknade och började skrika. Häromdagen sa han till mej att det var lite jobbigt för hon alltid skrek när hon var ensam med honom. Haha, konstigt. Sedan skulle Neung hjälpa till. Ännu värre. 2 vilsna yra thaiare som ska hantera en stackars liten bäbis. Herregud, vad komiskt.

 

Jaha så igår var jag bakis. Inte kul.

 

Pang, jag och Ao ska väl åka upp till Buriram i dagarna. Huga. Pang vill lämna Fino hos sina föräldrar i 3 månader, för det ska tydligen vara nödvändigt. Gookkai är inte särskilt förtjust i saken, men det verkar som om hon finner sej i det. Jag tycker det är hutlöst. Jag sa till Ao att ifall vi får barn och han åker och lämnar det hos sin farmor så dödar jag honom. Hur kan man ens få tanken? Jag förstår inte alls. Men som tur är är Ao inte Pang. Ao är Ao – min baby. Som gör allt jag ber om och sällan tänker på sej själv. Perfekt pojkvän. Typ. Särskilt nu när vi börjat prata med varandra också. Han blir bara bättre för varje dag som går och det finns bara mer och mer att älska. Lucky me!

Raining, raining ฝนตกมากๆ

Publicerad 2011-08-19 14:33:10 i Thailand,

Så, äntligen tillbaka på Samui. Resan hit gick bra. En knapp timme i Helsinki och sedan ombord på planet som skulle ta mig direkt till BKK. What a dream! Jag fick dessutom sitta helt ensam på min sida så jag hade 2 säten för mig själv. Bara att bre ut sig! Fantastiskt. Nästan som att flyga Aero Flot back in the days! :) Maten var väl dock ingen höjdare, och filmerna hade jag sett nästan allihop. Försökte mig på "Thor" ett par gånger, men somnade varje gång. Sedan gav jag mig in på "Rio" och även "Ice Age 3", men ingen av dem lyckades hålla mina ögon öppna. Tyvärr.

I BKK fick jag äran att spendera en dryg timme. Väskan skulle gå hela vägen till Samui, så man kan ju säga att jag var ganska nervös. Tänk om de sjabblade bort min väska i BKK? Skulle detta verkligen flyta på? Jag fick dessutom en liten klisterlapp att sätta på tröjan där det stod "International Bagage Claim" - precis sådana lappar de brukar sätta på en när man åker någon turistbuss här i landet. Kändes så där.

Väl framme kom min väska ganska omgående så jag slapp svettas över det; svettas gjorde jag ändå i mina jeans och Reebok. Jag fick snabbt på mig flip flops och ringde min pojkvän. "Jag kör nu" svarade han och när vi lagt på undrade jag vad han körde på. Han har ju inget annat än moppe. Eller ja inte ens det har han. Men han måste väl ändå komma med en bil. Eller? Nej det gjorde han inte. Han kom med moppe. :) Glatt fick han upp väskan som såg större ut än han där bakom. Såg han ens över kanten på väskan undrade jag? Yes, yes, mai bpen rai. Eller hur. Jag bestämde mig för att det var bättre att jag tog taxi. Han tyckte jag var galen, men han protesterade inte så mycket, vilket tydde på att han förmodligen helst inte ville köra med väskan.

Save House ja. Här är väl helt ok att bo. Första kvällen fick vi agera Spiderhunters åt en halvknubbig amerikanska, som helt hysteriskt kom utflygandes från sitt rum. Ao räddade kvällen och fick tag i en kvast och sopade ner den - den satt i taket. Och sedan ut. Han blev kvällens hjälte.

Här finns internet på rummet, så det är väl ok. Ingen värsta speed men det funkar.

I förrgår hängde vi lite hos Pang och Gookkai och sedan åkte vi till ett italienskt par; några bekanta till Gookkai och hängde där fram till Ao skulle till Sound Club och jobba. Hängde med honom på jobbet och drack en massa Singha. Usch och fy. Men ner gick de ändå.

Igår hade vi BBQ hos Pang och Gookkai. Det var trevligt och nu fick jag äta Aos goda sås igen. Asgod och asspicy.

Nu sitter jag här i rummet och vi har varit i Chaweng och handlat filmer. I ösregnet. Precis när vi satt på en film och kläderna börjat torka ringer Pang, då måste Ao åka till Chaweng och jobba. Ok. Vilket jvla körande fram och tillbaka.

Nä nu ska jag nog gå och äta. Jag är hungrig. :)

Att ha barn eller inte ha barn - det är frågan...

Publicerad 2011-08-19 14:11:43 i EveryDay,

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. För min del handlar det om att acceptera och arbeta med vad jag har, gå vidare och absolut inte älta över det jag inte har. Jag har aldrig trott att jag skulle ”sluta” som barnlös, utan det var en ganska stor självklarhet för mig att jag skulle ha barn. Någon gång i någon framtid. Min väninna Helena gjorde dock klart för alla att hon minsann aldrig skulle ha några och blev stiff så fort de små rultiga närmade sig. Nu har hon 3 st jättesöta flickor, och hade man släppt lös henne helt hade hon förmodligen skaffat en hel hög till. Och det är ok – att ändra sig och vilja ha många barn. Men något som inte är ok i samhället är att inte ha några, eller ännu värre att inte vilja ha barn överhuvudtaget. Samhället och många föräldrar (och jag menar inte mina nära vänner eller familj), utan lite mer avlägset bekanta, och människor generellt, har väldigt svårt för att jag inte har barn. Många anser att jag inte förstår meningen med livet över huvudtaget. Jag är inte direkt någonting värd, för jag är en kvinna utan barn. Totalt värdelös.

 

För några år sedan kunde jag bli så trött på frågorna om varför jag inte skaffat några barn ännu, så ibland fräste jag helt enkelt: Tänk om jag inte kan få några barn! Då blev de flesta lite spaka. Många har så lite respekt för andra människor att de helt enkelt inte förstår hur jobbigt det är att hela tiden höra denna fråga. Det kan vara oerhört sårande för någon som inte kan få barn att ideligen behöva bli påmind om detta, men det förstår man helt enkelt inte. Varför det i hela fridens namn är så viktigt för pappa Knut om jag har barn eller inte lär jag aldrig förstå. Lite som en kult kanske… de som är föräldrar vill gärna tvinga på andra människor sin frälsning. Så vi fördömda inte hamnar på fel väg! Newsflash - livet är faktiskt inte likadant för alla människor; alla har inte exakt samma värderingar eller mål. Bara för att Stina anser att det bästa som hänt henne var när hon fick barn, så innebär det faktiskt inte att det även vore det bästa som hänt mig.

 

Visst som svar på denna oändliga fråga: Ja jag vill ha barn, och jag vet att det snart är för sent för mig. Jag vet det bättre än alla ni som tjatar, men nu är det ju faktiskt så att man helst ska vara 2 om att göra barnet och 2 som ska ta hand om det. Jag har inte haft någon vettig sådan nummer 2 i mitt liv som jag vill ha barn med, som jag känt att jag kunnat leva med resten av mitt liv, och tack och lov hade jag tillräckligt med vett att inte skaffa några då. Nu hade jag ju en släng av vanvett när jag var i Nepal och trodde att Surendra och jag skulle leva tillsammans i resten av våra liv och för första gången kände jag att jag ville ha barn. Och så blev det ett barn. Men jag fick missfall och fick ligga på sjukhus och det hela var väldigt jobbigt och när man sedan kommer hem får man höra av inskränkta människor att man borde skaffa barn. Ok. Så här i efterhand tycker jag det var bra att det blev ett missfall, annars hade det varit väldigt komplicerat nu, men det var ändå en jobbig pärs att ta sig igenom. Som ingen tog någon vidare hänsyn till.

 

När jag vid ett tillfälle försökte förklara hur jag kände för någon inskränkt förälder; att jag inte gärna ville gå ut på krogen, sätta på Mr Lodis bara för att få ett barn, och sedan uppfostra det själv så fick jag bara till svar att ”det spelar väl ingen roll, då har du ju barnet i alla fall”. Jamen det är väl fantastiskt att man kan ha en sådan laid-back attityd i frågan, men för mig är det lite större än så att skaffa barn med någon. Det är något stort man gör tillsammans med någon man älskar och någon man skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med. Det innebär också ett ansvar, ett ansvar att försörja barnet – ge det kläder och mat. Lite svårt med mitt jobb. Fast mormor kanske vill passa barnet när jag går iväg och jobbar en vecka. Det är väl ok att förvänta sig att alla andra ska passa upp åt en? Men jag är kanske konstig som känner så här.

 

Nu är livet som det är för mig. Jag vill inte skaffa barn med någon jag inte känner; jag kanske inte ens vill skaffa barn med Ao. Och den dagen jag kanske vill så kanske det är för sent. Jag vet inte. Just nu känns mitt liv bra och jag saknar inte barn, och det känns inte bra för mig att skaffa ett heller bara för att jag kanske kommer att sakna det senare. Så varför är detta då så svårt att förstå och acceptera för vissa människor som har barn?

 

Jag hoppas detta förklarar tillräckligt för er otroligt inskränkta, respektlösa människor som inte kan se livet ur någon annan människas synvinkel en endaste gång, så nästa gång ni ser mig så gör oss båda en tjänst och håll käften!

 

Om

Min profilbild

Charnette

2012 är året när allt förändras, och här delar jag med mig av alla galna upptåg och konstiga upplevelser det här året för med sig. Enjoy!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela