Hm, utan att ljuga eller överdriva kan jag nog påstå att Koh Chang inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig en snudd-på-paradis-ö, men fann i stort sett bara en ö med en vanlig huvudväg som går från ena västkustens södraste punkt - fiskebyn Bangbao - till östkustens södrasta punkt – fiskebyn Salakphet. Vägen går alltså inte runt, utan från en punkt till en annan.

 

Koh Chang är Thailands 3:e största ö, om man räknar med Phuket, som ju faktiskt är en halvö, och här bor ca 5000 människor. Chang betyder elefant och den har fått sitt namn eftersom ön har formen av ett elefanthuvud.

 

Innan jag åkte hemifrån googlade jag lite på nätet om ön och fann till min fasa att det skulle vara ”svenskarnas nya paradis”. Usch tänkte jag och såg en Koh Lanta framför mig. Jag tycker inte alls om Koh Lanta faktiskt. Vet inte varför egentligen; ibland kommer man ju bara till ställen som man inte gillar men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel. Så är det här också. Allt känns fel. Jag har dock inte sprungit in i så många svenskar, så det var ju positivt i alla fall, och jag har kunnat vara ganska ensam, vilket också är positivt just nu. Jag har kunnat fokusera på mig själv, och det är ju hemskt positivt, med tanke på att det var därför jag kom hit.

 

MEN, jag trodde att eftersom det inte är så exploaterat som t ex Samui eller Phuket, så skulle jag finna lite kultur, lite mer Thailand. Men icke sa Nicke. Det är en ö helt uppbyggd efter turister, och sånt avskyr jag. Visst, jag gillar att jag kan sitta här i mitt lilla A/C-rum och avnjuta kylan samtidigt som jag surfar på nätet, det ska jag inte förneka. Men jag gillar också att kunna gå ut från mitt rum och slå mig ned på en sunkig restaurang där de serverar thai-mat från en meny som jag inte kan läsa, eller att jag slipper se alla indiska skräddare sittandes utmed vägkanten som säger: ”Tjena, hur e leget?” på ren svenska. Eller att kunna avnjuta min lunch på stranden utan att det hänger en massa försäljare på min sarong som vill sälja allt de har till ett ”special price for you, my friend”. En annan negativ sak med Koh Chang – nästan stört omöjligt att hitta en restaurang på stranden. WHAT??? Trodde det var lite av Thailands grej. Men ack nej. På Kai Bae, stranden där jag bor, finns ingenting på stranden. Det är inte mycket till strand heller om jag ska vara ärlig, men eftersom det har ösregnat sedan jag kom hit, så har jag inte engagerat mig så mycket i stranden faktiskt. På White Sand Beach – Had Sai Kao på thai – hittade jag restauranger och barer på stranden, så där är lite mysigare faktiskt. Men också ännu mer turistfälla. Stranden där är långgrund och jättefin, så den kan man inte klaga på faktiskt. Men det finns så mycket strömmar här; det står varningsskyltar överallt här, för det finns massa strömmar som drar under dig. Varningsskyltar och tips om hur du tar dig ut ifall du fastnar. Känns ju jättekul att springa ut och ta ett dopp efter man läst en sådan. Jättekul!!!

 

Häromdagen tog jag en ”taxi” – mer som en tuktuk, eller de här bilarna som kör på Samui – till Bangbao. Ville kolla upp om det var ett ställe som jag kunde tänka mig att bo på. Det verkade mysigt; det lilla som jag googlat fram, så off I went. Det kostade mig 200 baht att åka dit, eftersom åååå, det är sååå långt bort och det är ingen som åker dit och blahablaha. Jag gick med på priset. De var rätt söta som körde, ett thailändskt par, för när de släppte av mig var de noga med att tala om för mig vilken tid jag skulle ta taxi hem, och vad de kostade och när de slutade gå. Jag hade 2 ½ timme på mig innan taxibilarna slutade gå. Det skulle jag väl hinna tänkte jag positivt.

 

Bangbao var en jättestor besvikelse. Bara turistshoppar överallt, svindyra matställen. Givetvis serverade de seafood, och säkerligen jättegod sådan, eftersom det är en fiskeby, men när man inte äter det så spelar det ingen roll hur god den än är. Så det blev ingen mat där, och knappt 15 minuter senare stod jag vid taxistationen och väntade på att få åka hem. Jag åkte till Lonely Beach, som ska vara Backpacker-paradis. Asch, vilken besvikelse den också. Jag lyckades dock hitta ett matställe som var ok. Sedan åkte jag hem.

 

Igår var jag ute på upptäcksfärd igen. Det var den första regnfria dagen igår, så jag ville passa på. Jag tänkte minsann bege mig till Salakphet, vilket då som sagt är fiskebyn på östra sidan. När jag skulle hoppa på taxin sa han att hm ja, det går taxi dit kl 15. Asch vilket skitsnack tänkte jag och hoppade på. Kan säkert ta mig från piren dit ändå. Väl vid piren ville han köra mig till Salakphet för 1000 baht. Ja du milde!!! Nej, tack, sa jag, det var alldeles för dyrt. Han visade mig en prislista som hängde på väggen i ett av taxiskjulen. Där stod 1000 baht. Men kl 15 skulle det gå en som jag kunde betala bara 100 baht på. Klockan var 12. Vem pallade att tillbringa 3 timmar vid piren där det inte fanns ett jota. Efter många om och mycket funderingar bestämde jag mig för att åka tillbaka hem. Jamen nu får du vänta på fler folk. Vi var 2 st som ville åka. Det räckte inte, vi måste vara 12, men om vi ville åka nu fick vi betala 700 baht. Båten kom in efter 100 år, men inte tillräckligt med folk. Vi väntade och väntade. Jag höll på att svimma av värmen. Har ju knappt hunnit vänja mig eftersom jag bara varit inne i mitt A/C-rum ju och här är det kallt och gott. Till slut blev jag så less, så jag sa till chauffören att jag kunde betala 400 baht om thaiarna bara betalade sin del. Tyckte jag var en jättebra deal. Det var 4 thaiare och jag; då kom vi upp i 640 baht. 60 baht tyckte jag att chauffören kunde bidra med. Han pratade lite kort med de andra passagerarna som helt sonika ruskade på huvet. Nä det verkade inte som om de ville detta. Någon blev hämtade av någon familjemedlem och kvar satt vi andra 3 stycken nu. Jag blev ännu mer less och beslutade mig för att gå. Det är ju bara hm, sådär ett par mil, och i den här stekheta solen kan man ju inte annat än få solsting efter någon kilometer i det här backiga landskapet. Men jag var så irriterad så jag sket fullständigt i det. Jag började gå och hamnade uppe på ett litet berg där det fanns ett kinesiskt tempel av något slag. Sprang runt där en stund, eller satt mest. Sedan traskade jag ned igen och fortsatte min promenad. Jag hade väl gått cirka en halvtimme när en taxi dök upp bakom mig. Jag fick åka hem för 100 baht. Ibland lönar det sig att vara envis och snål – det dyker alltid upp bättre alternativ runt knuten.

 

Summan av den här historien var helt enkelt att jag inte ens kan åka på sightseeing på den här ön, för då blir jag ruinerad, alternativt dör av värmeslag.