Wow - nu är jag själv stolt ägarinna av ett retuscherat VISA-foto. Så galet så jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

Historien började en helt vanlig dag i Kathmandu, Nepal. Eller en helt vanlig dag var det väl inte, för det var dagen när vi skulle gå och ta foton till Surendras pass & visum. Supendra (Surendras lillebror, för er nyanlända som inte känner till min asiatiska lågprishistoria) hade tjatat och tjatat på mig om att Surendra måste ha skjorta och kavaj på fotot. Jag tyckte han var smått hysterisk och rent ut sagt löjlig. Vaddå behöva klä upp sig för att ta ett passfoto? Hade jag aldrig hört talas om i Sverige. Man ska väl se ut som man ser ut. Vi begav oss av till fotografen som mycket riktigt började gnälla om att Surendra var så "casual". Det skulle ju inte se bra ut minsann på fotot, varför hade han inte haft vett på att ta på sig något anständigt utan bara slängt på sig en helt vanlig t-shirt? Han hade inte ens rakat bort sina fjun i ansiktet. Surendra själv verkade tämligen oberörd av den här dialogen - han är väldigt oberörd av det mesta i världen runt omkring honom, på gott och ont.

När vi väl hämtade fotona stirrade både jag och Surendra på kortet, varpå Suren utbrast förvirrat: ”Vem är det?”. Alla fjun var borta och ansiktet var lent och fint - OCH VITT! Han var vitare i hyn än jag, och inte den minsta lilla skavank eller rynka. "Har du retuscherat det här?" frågade jag mellan tårarna men nepalesen bara blängde på mig och ruskade på axlar och huvud i vanlig ordning. Make till fräckhet. Mig veterligen är det ganska allvarliga saker - ett passfoto eller visumfoto ska väl vara igenkänligt; jag menar man ska väl åtminstone kunna se att det är samma person. Suck.

Idag är jag själv ägare till ett sånt här foto. Jag skulle ta foto till mitt ED-visum jag hade tänkt att söka; som läget är nu kommer jag inte att söka visumet, men när det blev klart så hade jag redan tagit fotona. Sharon på min språkskola hade gett mig rådet att ha på mig en skjorta eller blus om jag hade möjlighet. Hon visade mig ett av sina egna foton, där hon hade både vit skjorta och kavaj på sig. Jag har ju inte många finkläder med mig precis, men jag tog det finaste jag hade – en beigebrun tunika som ändå är ganska fin i halsen så det ser ut som en finblus – och begav mig av till Tesco Lotus där det fanns en fotograf som tog pass & visumfoton. Han visade mig en liten pärm med små photoshopfiler – SKJORTOR OCH KAVAJER i olika färger och former. Ville jag ha något sådant? ”Duger inte detta?” frågade jag på halvt skämt och han ryckte nonchalant på axlarna. ”Up to you.” Ja, det klassiska Thai-svaret. Inte alls enerverande eftersom allting som händer både utanför och i mitt liv tydligen är up to me. Jag tittade på de olika modellerna och beslutade mig för att det kunde vara kul ändå. Så jag slog till med ovan resultat – en röd skjorta med stoooora slag och en mörk kavaj. Det skulle nog bli klatschigt och tjusigt. När jag hämtade fotona så var inte skjorta och kavaj det enda retuscherade i bilden. Mina små plitor var borta, inga direkta rynkor (har jag ju visserligen inte i verkligheten heller, ungdomlig som jag är) och lite vitare än vanligt i hyn. Helt otroligt. Man ser ju att det är jag, men ändå. Jag förstår absolut inte den här asiatiska grejen med att retuschera pass & visumfoton. Inte det minsta.