De senaste dagarna har jag funderat mycket på lokalbussar och allt man fått utstå på dem; roligt och mindre roligt. Givetvis utlöstes den här nostalgitrippen av händelsen i Surat Thani, när min älskling var för mycket thai för att åka med de vita människorna. Det har varit många lokalbussar genom åren; särskilt de tidiga resorna, för då var man så snål så man fick ju inte ens köpa en Twix i Kina, för den kostade lika mycket som 2 st portioner med stekt ris och grönsaker. Även om man alltid får stå ut med inhemsk musik på högsta skrålvolym och allmänt stirrande, så har det sin charm att vistas så nära lokalbefolkningen. Det är ju lite därför man är ute och reser. Det är ganska roligt att vara de enda utlänningarna ombord, för det innebär att de tar hand om en. De tycker det är roligt att vi åker med. När vi behöver gå på toaletten stannar de och de väntar tills vi är klara, om det så tar 1 timme. Inga problem!

Nedan följer några upplevelser som stannat kvar i minnet särskilt väl.

 

Xi’an, Kina:

På väg hem till guest houset från någonstans fylldes vår buss ganska snabbt. Asiater är ju som de är, och precis när man tror att nu går det faktiskt inte in fler människor här, för det är en riktig sillburk, så tränger sej ytterligare ett tjugotal små kineser på bussen. Jag och Pernilla stod ganska lämpligt upp vid varsitt fönster. Där fanns givetvis inga fönster. Vi hängde mer eller mindre ut genom dem, för vi fick inte plats inuti bussen. Jag tycker synd om de som satt på sätena där jag stod. Bussen fick allt svårare att överhuvudtaget köra, eftersom den var så full, vilket medförde en enorm tyngd. När bussen inte kom någon vart och ännu fler skrattande kineser trängde sej in genom dörrarna fick jag panik och jag och Pernilla klättrade ut genom fönstrena där vi stod. Vi förstod att för kineserna var detta något av ett nöje, som vi inte förstod mycket av. Så vi gick hem, och när vi efter ett femtiotal meter vände oss om stod bussen fortfarande kvar, för den orkade inte köra pga överbelastningen.

Så här i efterhand är denna buss en av de roligaste och märkligaste upplevelserna jag har av lokaltrafik.

 

Tåg i Kina:

Lokaltåg i Kina är också ganska kul. Det finns olika klasser och vi tog en 2:a klass sleeper. Pernilla ville naturligtvis åka 2:a klass sitter, vilken bestod av träbänkar, men jag var smart nog att inse att 36 timmar på en träbänk i trängsel med en hel hop kineser inte är så kul, så jag vann slaget. En sleeper består i en slags kupé, utan dörrar, med 6 bäddar inuti. Jag/vi hade ännu inte lärt oss något om tågen så jag fick underslafen. Det var helt ok när man väl sov, men kl 5 på morgonen satte de på den där kinesiska låten, som jag 17 år senare fortfarande letar efter, på högsta volym, och då skulle alla upp och hoppa. Hoppa innebar att de skulle sitta hos mej. De föste helt sonika undan mej och trängde sej ned vid mina fötter och andra kroppsdelar och dukade upp sina kycklingfötter och andra delikatesser.

Nästa tågresa hade jag slafen i mitten, lyckliga mej tänkte jag. Då visade det sej att jag hade någon psykopat under mej som låg och spottade hela tiden, i vanlig kinesisk ordning. En av gångerna rakt i nyllet på mej. Föga mysigt. En gröngul loska rakt på kinden. Och hur lyckades han med detta? Han låg under mej, så han måste ju ha siktat väl – spotta på utlänningen, det ger extra poäng. När han inte spottade tyckte han det var roligt att roa sej med att dunka i min slaf.

 

Hampi – Goa, Indien:

I Indien åker man helst på taket när man åker buss. Det är en helt otrolig utsikt; landet är faktiskt ganska vackert, plus att man slipper trängas med diverse löst folk som stirrar och tafsar på en inne i bussen. Hur som helst när vi kom till gränsen till Goa, så var vi tvungna att klättra ned, för i Goa är det inte tillåtet att åka på taket. Muttrande klättrade jag ned och kikade in i bussen. Där fanns naturligtvis ingen plats, eftersom bussen redan var full och vi var några stycken som suttit på taket. Busschauffören trängde undan några stackars kvinnor längst bak i bussen och visade på en plats ungefär 10 cm bred. Där skulle jag sitta. Jag visade på platsen och pekade sedan på mina höfter och menade att nääää, jag är för bred. Det slutade med att vi stod precis innanför dörren längst bak i bussen. Precis bakom mej satt några indiska män och framför mej stod en också. Den som satt bakom tyckte det var lämpligt att köra upp sin fot mellan mina ben, och han som stod framför insåg att det var ett ypperligt tillfälle att tafsa på en slampig vit kvinna – förmodligen ett drömtillfälle. Jag fräste till båda två att låta mej vara, men de envisades med att det inte var några problem – NO PROBLEM. Jag undrar om de ens visste vad det betydde. Jag kunde dessvärre inte röra mej så jag kunde inte handgripligen göra något åt saken. När mannen framför mej började gnida mina bröstvårtor försökte den holländska killen i vårt sällskap komma till min räddning, men det hjälpte föga. Min enda räddning var när bussen så småningom stannade. Då sprang jag ut och upp på taket. Vägrade komma ned igen. De gav upp och lät oss sitta kvar. Detta var nog i särklass den värsta upplevelsen i mitt liv. Aldrig känt mej så hjälplös någonsin. Att inte kunna röra sej medan två stycken tafsar. Fy fan för indiska män säger jag.

 

Indonesien:

Jag och Helena skulle åka till, jag minns inte ens, tror det var bussen som tog oss till Flores. Det var en buss med hårda säten, som vanligt. Den enda aircon som fanns var att alla fönster var borttagna, så vinden kunde blåsa rakt igenom. Jag och Helena var naturligtvis de enda utlänningarna.

När vi hoppade på denna buss stod de först i 1 timme på tomgång på stationen. Tomgång är inte riktigt lika illa i Asien, som hemma. Här är det nästan ett måste. Fråga mej inte varför vi har max 1 minut hemma, när de spyr ut avgaser i hela Asien. Sedan begav sej bussen. Trodde vi. Den körde ett varv runt stationen och plockade upp en man som stod på baksidan. Sedan stannade den på samma ställe igen. Ok. Det här borde vara det första tecknet att den här resan skulle bli allt annat är normal. När vi äntligen kom iväg; vi skulle åka över natten, det var en väldigt lång resa, så hade chauffören satt på ett band med inhemsk pop/rockmusik. På högsta volym. Ok. Det skulle bli en lång natt. Snart insåg vi att en av låtarna spelades extra mycket. Varför? Jo för på bandet var samma låt inspelad 4 gånger (insåg jag senare, när jag köpte bandet själv). När jag frågade busschauffören vem det var som sjöng på det hemska bandet fick jag svaret: Ooh, the man from Timor. Jaså HAN. Vi försökte sova, men det var inte det lättaste, som att sova på ett disko. Efter ett tag fick vi nervösa sammanbrott och skrattade tills vi grät. Sedan somnade vi. Helt plötsligt vaknade vi av att det var alldeles tyst. Bussen stod still. Den var helt tom. Va? Hade vi kommit fram och alla hade gått av, men inte sagt till oss? Vi tittade ut. Det var kolsvart ute. Vi stod mitt ute i ingenstans – i skogen. Snart hördes ljud från en moské och vi förstod. Bussen hade stannat för det var bönedags. Herre min skapare. Men vi kom dit vi skulle, om än ganska möra och slitna.

 

Ja jag vet egentligen inte varför jag slutat åka lokaltrafik, det skapar ju så många roliga minnen man kan dela med sej och skratta åt. I efterhand i alla fall.