”So this is christmas, and what have you done? Another year over, and a new one’s just begun”

En av mina absoluta favoritlåtar - "Happy Christmas (war is over)" av John Lennon och Yoko Ono - och en av de låtarna jag gillar att lyssna på under julen. Den är sorglig och vemodig, och passar oftast in på mitt humör under jul och nyår. Jag gillar varken jul eller nyår, har aldrig gjort. På nyår föredrar jag att dra täcket över huvudet, kolla på film, spela eller hänga med datorn – allt för att undvika att bete mig som om nyårsafton faktiskt spelar roll, som om dagen betyder något. Mest avskyr jag prestationsångesten som folk drabbas av – och som jag själv drabbas av. ”Vad ska du göra på nyår?” Man måste ju göra något speciellt. Värst var det vid milleniumskiftet. Jag och Susanne valde att stanna på Tobago, dit vi egentligen kommit för att tillbringa ett par veckor max (vi var på en sexmånaders resa i Sydamerika och hamnade av en slump på Tobago). Så vi tillbringade nyårsafton på en stor konsert med bl a Eddy Grant och en himla massa fyrverkerier. Minnesvärt? Nja, inte efter den mängden rom vi hällde i oss, men på korten ser det ut som om vi hade roligt i alla fall.

I år ville jag fira nyår i Buriram tillsammans med Oh och hans farmor. För mig är det ingen speciell dag och kommer aldrig att bli. Det är en dag som påminner mig om att hur mycket jag än försökt, så har jag fortfarande inte kommit dit jag vill. En dag som påminner mig om att jag stampar på samma plätt som jag stampat på alldeles för länge. En dag som påminner mig om att jag vill komma ur mina gamla destruktiva rutiner och skapa ett nytt liv, ett liv som jag tycker om och ett liv som jag faktiskt njuter av att leva.

Så för att se tillbaka på året 2012. Vad hände egentligen? Vart tog det vägen?

Nyårsafton 2012 tillbringade jag sjuk ensam hemma i soffan i Jessicas lägenhet i Hisings Backa. Jag var vaken på 12-slaget och såg fyrverkerierna genom fönstret. Jag kände mig lite ynklig och ensam, men inte så farligt. Eftersom jag aldrig uppskattat nyår, så gjorde det inte så mycket att jag låg där ensam och snörvlade, hostande med hög feber, det var helt ok. Jag bestämde mig för att året 2012 inte skulle vara fullt av sjukdom (det började ju inte så bra), och bestämde mig även för att anstränga mig att vara mitt bästa jag. Trots min avoghet mot nyår, så har jag absolut inget emot nyårslöften. Nyårslöften är fina tycker jag, en chans till att börja om, en chans till att högtidligt lova dig själv något, som du sedan anstränger dig lite extra för att hålla. Jag vill gärna tro att jag hållit löftet i ganska stor mån, men jag har oftare brutit det. Så jag invigde året med att vara sjuk, vilket står för ungefär resten av året också. Mycket sjuk, mycket värk i nacken och många krämpor av olika slag. En otrolig del jobb och ingen fritid alls och sedan en flytt till Thailand, och därtill start av ett företag. Ja, nog har jag lyckats åstadkomma en del, mer än föregående år till och med, och just nu är jag oerhört nöjd med vart jag är/sitter. Känner att jag är på rätt spår i livet. Äntligen.

Resten av året känns som om åtminstone den första halvan egentligen bara var en lång väntan på det som skulle hända till hösten – min flytt och starten av mitt företag osv. På det stora hela är jag ganska nöjd med 2012, om än jag i vanlig ordning tycker att jag kunde ha åstadkommit mer. Det är alltid en vanlig känsla för mig på nyårsafton – en känsla av misslyckande och ”Jag kunde ha gjort det bättre”. Kanske därför jag inte är så förtjust i dagen. Jag jobbade otroligt mycket under 2012, och hoppas att jag kommer att kunna jobba mindre under 2013, eller åtminstone få jobba mer självständigt och på mina egna villkor.

• 2012 var året som jag arbetade för att bli fri.
• 2012 var året som jag packade ned och packade upp.
• 2012 var året som jag tänjde på gränserna, klev utanför min zon.
• 2012 var året som jag växte som person.
• 2012 var året som jag knäckte min person.
• 2012 var året som jag offrade all min tid på arbete.
• 2012 var året som jag hittade ett nytt hemland, men fortfarande inget hem.
• 2012 var året när jag äntligen vågade satsa på mig själv.
• 2012 var året som jag äntligen hittade tillbaka till mig själv och insåg att jag nu var på rätt väg.
• 2012 var året som jag blev hel.

Det var väl det hela för detta året – ses nästa spännande år – 2013!

Framtiden är här! Gott nytt år!

Skola

Nu har jag bara 1 vecka ungefär kvar i skolan – på kurs 2, vilken jag inte har ägnat min uppmärksamhet åt alls faktiskt – har mest varit sjuk och ynklig, så jag har varit hemma. Men jag känner inte egentligen att jag missar något, tycker att vi stampar lite på samma plats, och har gjort ett bra tag. Det tråkiga är dock att vår lärarinna Yu ska flytta till Phuket, så vi kommer att få en ny lärare. Jag tycker Yu är jättebra, så det är som sagt trist.

Boende

Just nu håller jag på att leta hus åt mig och Oh. Det är inte det lättaste särskilt som jag har en ganska tajt budget. De hus jag hittar är visserligen jättefina och har allt man kan tänka sig men kostar ungefär som hemma, på Platsarna. Inte helt ok.

Vi har åkt runt i samtliga områden och tittat och frågat och husen eller bungalowsen ligger runt 15000 baht = 3000 kr. Då får man oftast kök, internet och swimmingpool. Men jag hade kunnat avstå från swimmingpoolen om jag bara hittade något billigare. Sedan hade jag kunnat avstå från internet, eftersom jag köpte ett mobilt internet i Bangkok de första dagarna, och som jag nu använder, då personen som hade det upplåsta wifi’t som jag snålsurfade på här, nu har låst det. Kan tänkas att jag tog upp för mycket bandbredd! Hehe. MEN igår när jag var och laddade det och herregud vilka omständigheter – det måste jag ju inflika om:

Mobilt internet (jag kan inte kalla det mobilt bredband)

Here we go. Jag hade som sagt köpt detta och med köpet ingick 500 mb fri surf. Hur mycket är det egentligen? Har inte en susning. Men som tur var hade programmet som följde med en statistik så jag kunde hålla koll. 2 dagars ganska mycket surf (vilket är helt vanliga dagar för mig) så var det slut på det roliga. Jag laddade då kortet med 500 baht. 5 minuter senare var 350 baht borta. WTF???? Jag lyckades urskilja på deras hemsida att det fanns paket så man kunde betala en viss summa per månad och surfa fritt – eller hm upp till 5 gb då. Sa mig shit – men just nu säger det mig en hel del, eftersom jag lyckades spela igår och slarva bort 500 mb för 6 timmars spel. 5 gb är ingenting på en månad ju, det tog ju slut på 2 dagar. Tjo & tjim! Det tar inte direkt slut efter de 5 gb jag kan surfa på 3g för utan det är bara hastigheten som ändras – TILL 2G/Edge! Ja det kommer jag ju säkert orka med. Så, needless to say, för att kunna arbeta vettigt så måste jag ha ordentligt internet. Detta mobila internet kommer att kosta mig pengar, tid och frustration, för det finns ingenting som är lika frustrerande för mig som ett slött internet. Jag klarar helt enkelt inte av det. Inte alls.

Husbudget?

Så ok. Jag har räknat med en budget på 15000 i boende, och 15000 i mat, så jag borde kunna klara av ett boende på 15000 och jag kommer då förmodligen att spendera 5000 på mat, vilket innebär att jag ändå ligger under med 10000 baht. Pasta behöver jag inte längre gå ut på dyra restauranger och käka när jag får infall eftersom jag ändå lagar den godaste pastan. ;) Så ut och leta efter 15000 bahts boende. Med internet. Finns massor av dem som tur är, så något ska nog dyka upp.

Dessutom när vi flyttar närmare skolan så behöver inte Oh konstant köra mig hela tiden, vilket innebär att vi sparar pengar på bensin. Också bra.

New hair

Häromdagen var jag hos Gookkai på hennes salong "Care for your Hair" och friserade mig. Mitt hår var i stort behov av en cut. Och färg. Så jag valde någon galen röd orange brun färg. Och så ville jag ha ljusa slingor på det – det blev hm... ljusorange! Ganska spännande och udda får jag säga. Sedan klippte hon bort tussarna i nacken och tunnade det lite på huvet, så nu känns det mycket bättre.

Det var väl hela historien om vad jag roat mig med de senaste veckorna utan el och annat skojsigt!

Bangkok play time

Snart är det Bangkok som gäller och dejt med Lina och Tobbe. Ska bli jättekul. Vi ska på flashig takrestaurang och jag är ivrig att gå dit, mest för alla fina foton man kan ta, och inte riktigt över menyn – den sög ju. Men men, foton kommer garanterat att dyka upp på min nya fotoblogg.

Over & Out y’all!

Resultatet/resultaten ser ni bl a på min sida och på min blogg. Det är små förändringar, men vissa av dem har tagit oerhört lång tid att klura ut, så hjärnan har inte precis legat på latsidan.

Så upp till bevis, vad har jag gjort?

Ny fotoblogg!

Jag har skapat en ny blogg; http://pix.charnette.se - en fotoblogg alltså. Har lagt upp en faslig massa bilder redan, och det tog en faslig massa tid (och särskilt när elen försvann och jag bara haft sporadiskt internet här och där), och det finns en faslig massa kvar, men jag är en bra bit på väg. Här kommer jag från och med nu att uppdatera mina foton, kommer alltså inte att bli så många på bloggen, jag tycker inte riktigt att de visas bra i den template jag har där. Kommer när jag är någorlunda klar med uppdateringen av alla gamla kort även koppla den till Facebook så att ni får uppdateringarna där.

När uppdateras denna blogg? Den kommer att uppdateras kontinuerligt, men inte helt regelbundet, då jag inte kommer att posta om jag inte har något material, dvs det kommer nog inte att bli varje dag. Men oroa er inte, ni kommer som sagt att få reda på när jag postat via Facebook.

Företagsblogg!

På mitt företags hemsida http://www.tantranslations.com (som jag ack så vetgirigt håller på att fixa i ordning) kommer jag att blogga också; 1 gång i veckan kommer jag att blogga ur företagsvinkel. Det kommer att handla om översättning, språk, och en hel del skrivande; alltså sådant som rör mitt företag. Så jag kommer förmodligen att sluta posta en massa om skrivtekniker och annat skrivtjafs i min vanliga blogg. Kanske till mångas glädje.

När uppdateras denna blogg? Varje onsdag. Jag har tänkt köra lite större posts, så 1 gång/vecka räcker gott och väl. Åtminstone nu i början.

Ny adress på min blogg!

Häromdagen bloggade jag om att jag äntligen fått bort ”/wordpress” från min bloggadress, så det här är den nya adressen: http://blog.charnette.se till min gamla blogg. Här kommer jag att fortsätta som innan, skriva om saker som stör mig, om mitt liv här i Thailand, om saker som fascinerar mig; ja precis som vanligt.

När uppdateras denna blogg? 3 gånger i veckan har jag nu bestämt mig för – tisdag, lördag och söndag.

Jag har även uppdaterat mitt gamla, sletna Photoshop CS3 till CS6 – hela 3 steg – och hm, jag är just nu lite förvirrad, för det ser så konstigt ut. :)  Inte van vid att ha en sån Windows-liknande miljö. Märkligt.

Även mitt Office-paket fick en face lift till 2011, eftersom jag ville kunna köra Wordfast med det, och jag hade 2008 innan och det var inte kompatibelt tydligen. Men det är det nu, dock har jag inte klurat ut hur man använder det ännu, men det är något jag måste få att fungera tydligen, eftersom jag måste använda någon slags CAT-tool eller TM för att arbeta som översättare. Tänk vad mycket man inte vet. Och i gengäld mycket man lär sig. Varje dag.

Up and at them!

Det börjar närma sig slutet nu för oss människor, eller för världen. Åtminstone om man ska tro de som förespråkar världens undergång genom Maya kalendern. Då är dagen för slutet 21/12-2012.

Enligt Maya-folket själva så är detta datumet för ”slutet på världen som vi känner den”, inte alls världens undergång, så vad betyder det då? Ja, det finns ju en hel drös med förklaringar till det. Men jag ska försöka undersöka saken så att vi ser vad vi har att vänta om knappa två veckor. Hang on!

Att bara söka på datumet ger över en miljard träffar – helt otroligt. Ett väldigt populärt ämne tydligen. Jag valde att börja på Wikipedia, i vanlig ordning.

So here we go!

Maya-folket tillämpade en kalender som kallades ”Long Count” långt innan ”vi” upptäckte den nya världen.

Vad är ”Long Count”?

Den identifierar vilken dag det är genom att räkna från skapelsen (och då menar de skapelsen av människor), vilket enligt beräkningar skedde, enligt vår gregorianska kalender, 11 augusti 3114 BC.

Så vad har ”Long Count” kalendern med domedagen 21/12-2012 att göra?

Vi lever i den fjärde världen, enligt Popol Vuh, som är en bok som består av skapelsemyter. Popol Vuh beskriver alla de 3 tidigare skapelserna, som misslyckats. Den fjärde lyckades och människor kom in i bilden.

Den tidigare skapelsen (nr 3) slutade enligt Long Count med datumet 12.19.19.17.19, vilket är slutet på 13 b’ak’tun och början på 14 b’ak’tun (=13.0.0.0.0). Detta datum sammanfaller med 20/12-2012 – det datumet är alltså slutet på 13 b’ak’tun – och 21/12 är början på 14 b’ak’tun. 13 b’ak’tun motsvarar cirka 5125 år. Då en tidigare skapelse (den 3:e) slutade på detta datum, så har man räknat ut (antagit?) att vår skapelse nr 4 även då slutar här. För att påbörja en ny skapelse, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att världen går under, snarare att det går in i en annan fas, eller liknande.

Slutet på en b’ak’tun är en happening som tål att firas

Enligt forskare så ansåg Maya-folket att det var en riktigt big deal att äntligen komma till slutet på en b’ak’tun, men inte på det sätt som det har tolkats i var och varannan människas huvud, utan på ett bra sätt. Det är ingen domedag; världen kommer inte att gå under. Det har funnits perioder (cyklar) innan och det kommer att finnas perioder efter. Utan tvekan.

Enligt Wikipedia så har följande forskare uttalat sig enligt nedan:

1957: Maud Worcester Makemson (Maya forskare & astronom): ”the completion of a Great Period of 13 b’ak’tuns would have been of the utmost significance to the Maya”.

1966: Michael D. Coe (arkeolog, antropolog, epigrafiker och författare): ”there is a suggestion… that Armageddon would overtake the degenerate peoples of the world and all creation on the final day of the 13th [b’ak’tun]. Thus… our present universe [would] be annihilated [in December 2012] when the Great Cycle of the Long Count reaches completion.”

Under 90-talet apade många lärda forskare efter MDCs tolkning. Tyvärr. Dock har senare forskning tytt mer på att slutet på 13 b’ak’tun torde vara en anledning att fira ordentligt, istället för att frukta undergång. ”Det finns ingenting som tyder på att de förutsåg en plötslig eller stor förändring i 2012.” Enligt Mark Van Stone (Maya forskare) var tolkningen av en ”Great Cycle” som kom till ett slut inget annat än en modern tolkning. 1990 menade även två andra experter: Linda Schele (Maya epigrafiker och ikonografiker) och David Freidel (arkeolog, Maya forskare och författare) att Maya-folket inte ansåg att detta var slutet för människorna, eller slutet på vår värld.

 Xultun

Den äldsta kalendern någonsin från Maya-folket har nyligen upphittats i Xultun, långt in i Guatemalas djungel. En kalender i form av en väggmålning. Det ska tydligen inte vara en nedräkning till världens undergång 2012, utan här förutspår eller beräknar de världen så långt bort som åtminstone 7000 år framåt. Enligt arkeologen David Stuart på plats så fortsätter Maya-kalendern i så många år så vi inte ens kan förstå siffrorna – miljoner, biljoner, triljoner, vad kommer efter? You get the picture? Det gällde tydligen bara att hitta alla delar av pusslet.

Men Nostradamus då? tänker ni nu. Han förutsåg ju också världens undergång 2012.

Hm ja och nej. Nostradamus har många profetior – men ingen har man lyckats läsa eller tolka INNAN sakerna har hänt. Som ni alla vet så är det ju alltid väldigt enkelt att efteråt, med facit i hand se alla tecken som fanns där. Ska en profetia verkligen vara så svårläst att man inte kan klura ut den innan de dåliga sakerna händer?

Istället för världens undergång börjar det pratas det mer och mer om en förändring i människors sinnen; att folk blir mer medvetna. Det är ju bra. Tycker i varje fall jag åtminstone. Folk borde bli mer medvetna. Med risk för att låta arrogant här, så blir väl världen en bra mycket bättre plats om alla är mer medvetna om sin själ och behandlar varandra på ett sätt som genererar positiv energi istället för negativ, att man inser vad som är viktigt och inte bara eftersträvar tom meningslös makt.

Så, mina kära, ni kan vara lugna, ni kommer att få uppleva ytterligare en jul i år, och förmodligen många fler.

Jorden kommer inte gå under, inte denna gången heller.

I alla fall inte om Maya folket får bestämma.

Först får jag väl be om ursäkt för att jag är så oerhört sporadisk helt plötsligt, men det får sin naturliga förklaring nedan:

Helt plötsligt vaknade jag av att det var lite kvavt i rummet. Ac-n var av och klockan var någon minut över 8 på morgonen. Förvånande, ja, men inte särskilt alarmerande; det är inte första gången detta händer under denna omgången och jag har ju även varit med om det förut i Thailand. Förr om åren var el en stor fråga på Koh PhaNgan. Ibland kunde man glad i hågen stå i duschen med shampoo i håret för att i nästa sekund, inte det minsta road, stå helt utan både el och vatten. Just på Haad Rin är det fortfarande lite si och så, detta kan hända även idag, men det är inte lika illa eller lika ofta. Så denna morgon muttrade jag bara lite och öppnade de 3 fönstren i rummet på vid gavel och lade mig i sängen igen, och stirrade upp i taket. Att försöka somna om var lönlöst (Jag kan nämligen inte sova när det är för varmt och kvavt, väldigt känslig för värme – ja, jag vet, vad skulle jag då här och göra?), så jag började läsa en bok – ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert – i stället.

Vad var det som pågick? Aliens?

När elen inte verkade vilja komma tillbaka började jag känna mig lite smått orolig. Vad var det som var på gång? En snabb kik på telefonen fick skinnet att krypa ännu mer. Ingen täckning. Va falls? Det var udda; det brukar bara hända när man är i Ban Tachong i Buriram och har True Move. Jag har nu Dtac.

Löften bröts...

Vi gick hela dagen utan el, fast vi blev ”lovade” av både vår landlady och en random shop keeper att elen skulle komma tillbaka redan samma eftermiddag. Det gjorde den inte.

2timmarselen...

Nästa morgon fick vi 2 timmar el, och jag hann precis kolla lite på nätet och upptäcka att det var något stort som hänt, men det var varken en alien invasion eller atombombskrig som vi först spekulerat i, utan det var helt rätt och slätt några klantiga jvla folk på elbolaget som under ett planerat underhållningsarbete tabbat sig. Så nu var alla 3 öarna utan el; Koh Samui, Koh PhaNgan och Koh Tao. Kul. Det som är ännu värre är väl att allt vatten är kopplat till elen (har ingen aning om hur det är hemma faktiskt, men jag har för mig att vatten funkar även när elen är kaputt), så det fanns ingen möjlighet för att duscha eller bajsa. Vi skulle få äran att få el under tvåtimmarsperioder var 12:e timme. Generöst värre. Vad skulle vi göra med all den elen? Och framför allt – var kom den ifrån, eftersom ledningarna var trasiga, så fanns det ju inte någon?

Imodium = magkatarrsmedicin?

Nästa morgon vaknade jag ännu tidigare än tidigt och hade fruktansvärt ont i magen. Vad var på gång? Jaha, jag behövde gå på toaletten. NU! Kan hända efter att man knaprat Imodium som man trodde var magkatarrstabletter (så kan det gå när man skickar pojkvännen till apoteket!). Efter ett hastigt överläggande med mig själv, huruvida jag vågade utmana mitt stabila förhållande med att bajsa helt oförskämt inne på toaletten där det inte fanns något vatten, kom jag fram till att det inte fanns så mycket att dividera om – nöden har ingen lag!

Elen kom tillbaka och jag passade på att duscha, diska, tvätta lite underkläder, samt fylla kannor med vatten inför nästa torrperiod. Internet var stendött – antar att routern ballat ut, för det är fortfarande dött, trots att elen kommit igång.

Så här fortsatte det i dagarna 4, men i morse kom elen efterlängtat tillbaka kl 0423. Så lycklig jag blev. Jag studsade glädjefyllt upp ur sängen, trots att det var i ottan, och drog på fläktarna. Dumt att dra på ac-n tänkte jag nu när man vant sig vid värmebölja.

Hur kunde det bli så illa?

Jag visste allvarligt talat inte riktigt hur illa ställt det var med mig och el, vilket djupt och innerligt förhållande vi faktiskt har. Jag fick en provsmakning på detta när jag var i Nepal 2008-2009, där de under torrperioden endast har 4 timmars el åt gången, sedan är det dött i 4 och sedan kommer elen tillbaka i 4, osv. Var 3:e dag byter man klockslag, så då får man 8 timmars konstant el – WOW! – och sedan är det igång igen. De har ett rullande elschema, som fungerar och som folk förstår, men i ett land som är ett av de vattenrikaste i världen, som man hade kunnat utnyttja till en hel del vattendriven el, känns alltihop så onödigt. Särskilt när de ”viktiga” delarna av Kathmandu konstant har el – de delarna där kungahuset samt den dyra shoppinggatan Kings Way ligger. Detta prioriteras framför folket. Men så är det ju också ett korrumperat land utan dess like. Det är svårt att investera i ett land som Nepal, eftersom all vinst alltid går ned i respektives ficka, så det går aldrig att komma framåt.

Nepal var inte alls lika illa…

Min poäng här var emellertid att det här problemet är konstant i Nepal/Kathmandu, så det var något jag accepterade, det kändes på något sätt inte ens särskilt jobbigt. Jag visste åtminstone när jag hade mina 4 timmar att vänta och kunde planera därefter. Helt plötsligt nu i ett land där jag förväntar mig ha el konstant rycks den ifrån mig helt brutalt, och det är då jag blir irriterad. Det är ungefär som hemma och jag har ett bredband som är oerhört snabbt, men inte levererar det jag betalar för, eller förväntar mig. Då blir jag också irriterad. Eller när bussen därhemma går senare än tidtabellen. Här i Thailand skiter jag nästan fullständigt i om bussen går 2115 eller 2145. Det är Thailand, jag förväntar mig lite strul. Så nu när det här elproblemet dök upp, rakt ur det blå, och jag inte hade så många alternativ för att kolla upp vad som hände, eller hur länge det kunde tänkas hända så blev jag frustrerad utan dess like.

Min laptop saknade mig...

Dessutom kliade det i fingrarna på mig att få röra min lilla dator. Så oerhört jobbigt att inte få ha den lilla söta saken i knät och knappa på den i det oändliga. Sätta mig ned och skriva för hand? Jodå, om jag vill plåga mig kan jag ju göra det. Skriver nästan aldrig för hand längre, vilket ju är lite synd, men det är ju så mycket roligare att skriva på datorn! Jag fick i alla fall börjat och plöjt igenom en bra bit i boken. Oerhört bra och fängslande (jag älskar ju filmen, eftersom jag tycker alltihop speglar mig och min resa lite grann). Hon skriver så grymt bra dessutom, en hel del ironi – och det gillar jag. Mycket skiljer sig från filmen – inte helt oväntat nej, det är ju after all, en amerikansk film. Förutom att läsa så har jag dessutom fått pluggat en hel del, vilket också varit bra, eftersom jag missat större delen av kurs 2 tyvärr, pga sjukliga sjukdomar och krampande krämpor och visa runs.

Vem ska betala?

Det som egentligen störde mig ännu mer i hela elhistorien är att det överhuvudtaget diskuterades vem som skulle betala för olyckligheten. Uppenbarligen ville Thailand att Japan skulle stå för kalaset och jag kände hur det kröp inom mig. Vad spelar det för roll vem som betalar – fixa skiten! Detta område är en av de största turistställena i hela Thailand och de dividerar om vem som ska betala. Förstår inte Thailand själva hur mycket de förlorar bara genom att fördröja det här?

Nu verkar det dock vara fixat och klart, men det är inte så många som vet något överhuvudtaget.

Människor dog

3 personer dog för att hjälpa oss ”stackare” på andra sidan sundet, och det känns otroligt tragiskt och onödigt, så mina tankar går till deras familjer idag. Medan jag sitter här och är lycklig för att jag återförenats med min kärlek så har de förlorat en av de sina… Så när ens värdsliga behov ställs emot tragedi på det här sättet så känns det inte lika viktigt att leka med sin bästa plåtvän längre.