Vad är det som gör att vissa människor/sekter anser att de MÅSTE frälsa andra, MÅSTE tvinga sej på och trycka ner sin tro i halsen på oss andra? Får de extra cred uppe hos Fadern eller får de extra rabatt på sektens eget varuhus? Eller vad handlar det egentligen om?

Jag var precis ute på en promenad (till pizzerian för att köpa cola, eftersom den tragiskt nog alltid tar slut för fort) och sprang in i två stycken tanter. Jag undrade varför de stirrade så på mej när jag slängde skräppåsen jag hållit i handen och när jag kom närmre förstod jag. De ville frälsa MEJ! Jag kände mej måttligt road av denna uppmärksamhet. Tanten trodde uppenbarligen att jag på något sätt var förvirrad i min tro, så hon satte igång med att tjata om en Gud som har ett helvete – det stämmer väl inte riktigt med den goda Gud som finns i bibeln. När jag frågade var de kom ifrån och hon svarade Jehovas vittnen sa jag att jag inte var intresserad, men hon ignorerade mej och malde på samtidigt som hon tryckte en broschyr i handen på mej: ”Här kan man ju läsa utdrag från Bibeln.” ”Ja, det kan man ju göra!” snäste jag och stoppade lappen i fickan samtidigt som jag stegade iväg mot COLAN! Vem brydde sej om helvete eller Gud när abstinensen pärlade sej i pannan på en? Fundersamt började jag riva mej i huvet och undra om de verkligen var så dumma att de inte förstod att de inte fick några anhängare när de stör familjefriden en söndag när de knackar dörr. Tack och lov att jag har portlås där jag bor. Den enda dagen familjer har tillsammans ska man bli burdust störd av ett gäng jobbiga människor som ser det som sin uppgift att få oss ”hedningar” räddade. Maken till självgoda människor får man leta efter. Människan har alltid i alla tider och i alla länder försökt tvinga på ”hedningarna” än den ena än den andra religionen, som för dagen är frälsningen. Hade jag varit Jesus hade jag skämts ögonen ur mej för allt ont som begåtts i mitt namn. Jag är troende, jag har en religion som är min egen, jag har plockat lite här och lite där och bildat min egen uppfattning; det har tagit mej snart 40 år. Varför tror ni då att ni kan komma med era broschyrer och inskränkta ord och få mej in på er bana?

Vad säger broschyren jag fick då? Jag måste ju läsa innan jag dömer, så läste den gjorde jag.

Ett brinnande helvete ingår det i Guds rättvisa?

De tror inte på ett helvete, och de tror inte på att Gud kan vara så grym att han har ett helvete. Vad jag minns så är det väl inte Guds helvete, utan Satan – Lucifer, the one and only – som styr därnere i hettan. Vidare oreras det om vad som händer när man dör. Nej, jag VET vad som händer när man dör, och det liknar inte det som Jehovas förespråkar.

Jag är övertygad om att Jehovas vittnen skulle få fler anhängare om de bara kunde låta bli att terrorisera folk i allmänhet. De flesta jag känner suckar och stönar så fort de kommer i närheten, just för att de tränger sej på och är jobbiga, inte direkt för att de ogillar deras tro. Många vet nog inte ens vad de riktigt står för. Tyvärr. Det första man tänker på när man tänker Jehovas är en fot som sticks in i dörren, som man aldrig får stängt. Budskapet fastnar liksom foten i dörren, det kommer aldrig riktigt in.

Ibland blir jag inte klok på hur mycket tid man som människa bara spiller på skit. Man stannar på ställen man inte trivs, man umgås med människor man inte tycker om och som bara suger energi och man stannar i kassa förhållanden för att… tja, varför då? Man är väl lat och undviker konflikter, eller är man rädd för att vara ensam så man är hellre i ett dåligt förhållande – med vänner eller pojkvän – än går sin egen väg? Jag vet inte vad det är; jag har aldrig varit rädd för att vara ensam, tvärtom – jag trivs bättre i mitt eget sällskap än med massa folk. Men i samtliga av mina förhållanden har jag vid något tillfälle kommit till insikt att det är fel kille, jag är fel tjej – vi är bara helt fel. Insikten har alltid slagit ned som blixten från klar himmel, men ändå stannade jag, varje gång. Jag stannar men i samma ögonblick har jag redan gett upp. Jag slutar att anstränga mig och blir mer eller mindre likgiltig inför personen jag är tillsammans med. Visst finns det kärlek kvar, men vad spelar det för roll – vi kommer ju ändå att gå skilda vägar så småningom. Jag vet egentligen inte heller vad det är som gör att jag stannar efter jag fått insikt; jag litar på min instinkt – väldigt mycket – och kan jag inte se mig själv med min pojkvän om några år så finns det ju ingen anledning att fortsätta egentligen. Lika bra att ge upp med en gång. Så varför stannar jag? Ibland kan jag bli tokig när jag tänker på hur många år som jag slängt bort bara genom att gå och vantrivas i ett förhållande. Alla de år hade jag kunnat tillbringa med någon som verkligen uppskattade mej och som jag verligen uppskattade tillbaka.

I somras när min kollega Magnus så hastigt omkom i en tragisk bilolycka blev allting ännu mer tydligt. Vi hade skrattat och skämtat på söndagen; vi skulle båda gå av måndag morgon. ”Skönt att slippa” ungefär. Hade man vetat då vad som väntade honom hade man nog inte uttryckt sig så. Men man vet inte, det är det som är poängen. Om jag dör idag – är jag nöjd med mitt liv, eller har jag flera saker som jag velat göra som jag inte fått gjort? Jag tycker det är viktigt att man känner att man gjort de saker som finns högst på listan av vad man vill göra. Nu menar jag inte triviala saker som ”Jag vill gärna köpa en tv innan jag dör!” utan riktiga saker, saker som betyder något, saker som får oss att utvecklas. Som t ex vill jag väldigt gärna åka till ett tempel i Japan och bo där i 3 månader innan jag dör. Men det blir liksom aldrig av, för nu måste jag välja Thailand i första hand om jag ska ha semester, för där bor min pojkvän. Och det är ju inget jag känner mej tvingad att göra, utan gör det med glädje, men återigen hamnar mina önskemål lite längre ner på listan.

Likadant är det när jag tänker på jobbet. Jag trivs jättebra nu på mitt jobb, men under flera år vantrivdes jag och hade ont i magen när jag skulle gå dit. Sedan fick jag tillfälle att byta jobb och arbeta som FAD, helt plötsligt blev allting så mycket bättre. Jag trivs jättebra med att arbeta för Stena Line. Hos vilken annan arbetsgivare hade jag fått den möjligheten att testa på så många olika arbeten? Jag har fått tillfälle att utvecklas enormt på mitt arbete, men jag behöver miljöombyte. Jag märkte det speciellt när Jessica började som FAD. Hon ser saker som jag inte längre ser, saker som jag vant mig vid, som jag inte längre reflekterar över. Jessica fick mig att vakna lite grann, fick mej att inse att nu eller aldrig. Det var inte bara Jessica; det har varit många saker iår, som fått mej att inse att jag måste ta mej ur min situation. Många, många små saker, som alla pekar åt samma håll.

SLUTA ATT SPILLA DITT LIV!

Just nu känner jag en iver som jag aldrig känt förut; en iver att starta mitt nya liv och göra det som jag brinner för, men det känns faktiskt lite som om jag spiller tid just precis nu ändå, eftersom jag nu bara väntar på att få sätta igång. Men nu vet jag åtminstone att jag är på väg. Och jag vet att det är rätt. Så rätt har ingenting varit tidigare i mitt liv. Inte ens i närheten.