Inhandlat några filmer med thai undertext, men som den ljuva varelse jag är, så tittar vi mest på filmerna med thaital och engelsk undertext. Ao klagar på att han inte hinner läsa texten, vilket jag förstår för när det inte är originaltextning så är textraderna vansinnigt snabba. Vanligtvis funkar det bra för oss att kolla på filmer så här, om än jag kan tycka det är något trist att lyssna på dubbat, men jag ser det lite som att jag kanske lär mej något i processen också. MEN så dök den här filmen ”Bourne ultimatum” upp i leken. WTF… är nog det bästa jag kan säga. För det första så var den helt buggig, ibland var det engelskt tal mitt upp i alltihop. Ni som känner mej vet hur mycket jag avskyr dålig textning, och det här var ju under all kritik. Hur svårt kan det vara att slänga ihop en engelsk text när filmen i original är på ENGELSKA? Det är ju bara att lyssna på vad de säger och sedan skriva ned, men nej då, den här engelska undertexten var översatt från den talade thaiversionen av filmen. Så ja, det blev ju som det blev. Om man säger så. Vad var det för fel då undrar ni väl; vad var det som inte dög åt språkpolisen?

 

För det första – texten visades ibland så snabbt, jag ljuger inte ens om jag säger att den var i bild 1 sekund. Ja där hängde jag ju inte med alltid. 1 sekund är liiite för snabbt för mej.

 

För det andra – ”Why you am I helping eachother myself.” Ja, om ni kan lista ut vad i hela fridens namn det betyder så är ni mycket bättre än jag. Onödigt att säga att jag förstod mycket av filmen. Jag fick göra som Ao säger att han gör oftast när vi kollar på engelsktalande film: I look picture!

 

För det tredje – en bra bit in i filmen gick det upp ett ljus för mej. Jag förstod att ”heshe” inte alls var någon person de syftade på, utan i själva verket he/she. Det var när ”himit” även började dyka upp som jag fattade galoppen. I thai skiljer man inte på han/hon/den/det. De heter allihop kao, man förstår av sammanhanget vad det är för kön på den man talar om. Thaiare har därför lite svårt när de ska prata engelska, och säger då ofta fel på he eller she. Men det kan ju ändå inte vara så knepigt att lista ut om de i filmen talar om han eller hon. Varför skriva ut både och? Snacka om att gardera sej.

 

Ja, piratfilm i all ära, men ibland blir man ju bara trött och tröttare och tröttast. Om man inte kan, varför måste man envisas med att översätta? Lämna översättning åt oss experter! ;)

 

Ja vad hände egentligen i ban tachung? Inte mycket. Pang och Gookkai gifte sig. Det var oväntat för både dem och oss. Det var en överraskning från Pangs föräldrar. Vilken överraskning… hade nog strypt någon om den kom med en sådan överraskning. Får jag inte bestämma själv om jag ska gifta mig? Och än värre – har inga kläder med mig. Gookkai hade ju inget med sig, men hon fick låna några traditionella trasor så hon var jättefin ändå. Pang hade sina slitna jeans och ett linne som jag köpt till honom i Bkk. Ja det slår ju kostym eller???

 

Efter ceremonin var klar fick man knyta några snören runt armen på dem. I de snörena hade vi tidigare satt fast en tusenlapp var. Vi trodde ju att det var en ceremoni för Fino, eftersom det var vad Pang och Gookkai fått veta också. När man knöt fast dem skulle man säga något. Chok di var det jag kom på. Lycka till. Sedan var det öl och mat hela dagen. Hembränt fanns också. Det är väl inte riktigt hembränt; de köper det på flaska i affär, men det smakar piss å helvete rent ut sagt, så jag håller mig till Chang. Och Chang hade Pangs familj gott om. De har en affär nämligen så det var bara att ta ur kylen. Me like. Maten var god också, till och med det råa köttet.

 

Sedan åkte jag och Ao och några av hans kompisar till Phanom Rung. En massa ruiner. Helt underbart vackert. Men vi åkte ju typiskt nog dit så vi var där runt kl 12 – mitt på dagen stod ju inte vinden still precis. Eller? Det var så varmt så jag trodde jag skulle dö. Ungefär som i Cambodia när jag tittade på Angkor Wat och fick solsting. Jag spydde i och för sig inte, men det var inte långt ifrån. Köpte mig en liten Hello Kitty handfläkt. Oslagbar. Men vackert var det, så det var helt klart värt resan.

 

Jag låg och vilade resten av dagen men hade uttryckt till Ao att jag ville åka till marknaden i Cambodia, så han åkte hem till Pang och framförde mitt önskemål så dagen efter bar det av, för Nettan ville ju åka. Då måste allihop bege sig. Pong och Chen åkte hem till Samui, de var smarta och flög hem. Fast först buss till Bkk. Vi andra och Pangs syster åkte till marknaden. Hyrde en liten golfbil för att åka runt på området. Helt enormt stort. Låg precis på gränsen till Cambodia, så ena sidan var Thailand och andra Cambodia. Billigt också var där. De hade precis allting. Och kläder i min storlek. Otroligt!!! Jag fick även äntligen växlat mina cambodia pengar som jag smugglade ur landet sist jag var där. Det var ju ungefär en svensk tusenlapp så jag ville väldigt gärna bli av med dem. Skönt.

 

Pang ville köpa en pistol. Ja, Ao också. De påstod att de ville ha den hemma för skydd. Skydd mot vem? De hade hittat någon som sålde tydligen och den här mannen hittade tillbaka till oss och kom och prutade. Till slut var priset nere i 5000 baht, och på Samui skulle den kosta typ 14 000. Ingen verkade reagera över att priset var så lågt heller. Jag ville inte köpa en pistol till Ao, naturligtvis och han hade inte så mycket pengar så han kunde köpa den själv, så det slutade med att Pang köpte en till sig. När vi kom fram till bilen tog han ut den ur den omsorgsfulla inplastningen och insåg att han blivit lurad – det var inget annat än en replika. Gookkai började gråta – det var ju ändå hennes 5000 som gått åt att köpa skiten. Jag förstod henne. Pang var arg och vi tillbringade en faslig massa tid att försöka leta upp mannen som sålt den. Vi hittade honom naturligtvis inte.

 

Vi begav oss hemåt och Pangs syster körde. Vi stannade vid vägkanten för en pissepaus och Pang tog över ratten. Precis lägligt för att bli stannad av polisen. Not good. För Pang har nämligen inte förnyat sitt körkort, pga att han är lat. Jaha. Ut ur bilen. Männen i bilen; Pang och Ao fick göra pisseprov. Varför det? Jag var helt vansinnig. Polisen kom och jag stod utanför bilen. Han började rota i min väska. Jag blängde. Han fick fram min plånbok och öppnade den. Såg kortet på mig och Linn och frågade om det var min väska. JA. Oj. Förlåt säger han då och stänger väskan och letar på andra ställen istället. Letar efter vad. Jag förstår ingenting, men så mycket förstår jag att han inte vill rota i en farangs grejer tydligen. Vilket får mig att undra ifall polisen i Thailand verkligen har lagen på sin sida när de stannar folk till höger och vänster och rotar i deras bilar och väskor och kräver pisseprov. Hela baletten slutade med att vi fick betala 10000 baht för Pang och Ao, eftersom pisseproven inte var riktigt rena. Tur att de ville ha pengar säger jag annars hade det burit av raka vägen till häktet. Pang och Ao var helt förstörda och Ao var nästan lipfärdig. Jag var vansinnig och Gookkai bölade. Rena mardrömmen. Dessutom hittade de pistolen som låg där bak (en pick-up bil). Jag insåg plötsligt att allting händer av en orsak och vilken underbar tur vi hade – pistolen var inte riktig och det fanns en mening med att den inte var det. För hade den varit riktig hade vi åkt dit för den också. Not good.

 

Hemresan var dyster, men jag insåg ändå vilken tur vi haft. Det hade kunnat gå mycket värre.  Och helt plötsligt fick jag ont i magen när jag tänkte på hemfärden. En lång, lång resa och risken för att stöta på polisen… tja… ganska stor.

Hade sett fram emot en pooldag idag, efter trist visa run och dåligt väder. Men det visade sej att vi vaknade upp till en grå och regnig dag idag igen. Jaja, inte mycket att hänga upp sej på. Får sitta inne en stund och uppdatera er om mitt triviala liv, och ångestbekymmer.

 

Igår skulle vi åka iväg till shoppingcenter, för Ao ville köpa jeans. Vad bra, tänkte jag och ville passa på att köpa något till de små kottarna där hemma. ATM på Khao san ville inte ge mej några pengar. Hade kollat innan vi gick ut att jag verkligen hade pengar på mitt VISA-kort och det hade jag. Multum. Ok, det var säkert någon vajsing på g på Khao san, så jag tänkte satsa på de som fanns på shoppingcentret. De ville inte heller ge mej pengar. ”Specified amount over available balance.” stod där. Så fan heller. Jag förstod ingenting. Vi köpte jeans till Ao och sedan åkte vi hem. Jag mailade min bank, för jag kom på att det kanske fanns någon veckolimit på VISA. Svaret löd att det fanns en veckolimit, och det var inte mycket att göra åt det. Det var ju bättre att jag betalade med kortet än tog ut kontanter för då fanns ingen limit. Jaha, att jag inte tänkte på det! Nästa gång jag köper en tröja/mat på gatan är det bara att slänga upp sitt VISA-kort. Dumma mej!!!

 

Fick be mor skicka pengar via Western union, så nu har jag pengar igen. Jag var lite svettig igår. Eftersom jag precis betalat rummet, så hade jag inga pengar kvar alls. 300 baht. Och det krävdes inget mattegeni för att lista ut att det inte räcker till mat i en vecka.

 

Jag förstår inte varför man har en veckogräns på VISA. Det är väl mina pengar. Får jag inte ta ut hur mycket pengar jag vill eller? Om jag vill spendera en massa pengar är det väl mitt bekymmer och inte min banks? Tacka vet jag MasterCard. Synd att de ligger hemma dock, och inte fick följa med. Men det var sista gången jag reser utan dem i alla fall. Jag har lärt min läxa.

På min egen sida har jag lagt upp foton från mitt liv; mestadels från mina resor, men lite annat kanske också slinker emellan. Söta syskonbarn och annat. Än så länge har jag inte så mycket sånt, men det kommer.

För er som är intresserade är adressen:
http://www.pix.charnette.se

Over & Out!

Jag har nu kommit till fråga 3 i min berättelse om min flytt till Thailand. Vad ska jag arbeta med? Jag har behandlat frågor som varför jag ska flytta (fast jag utelämnade en del anser jag nu) och vad jag kan få för visum. Nu är det dags att prata om hur jag ska försörja mig.

 

Jag är inte tillräckligt gammal för pension, men jag är inte purung heller. Jag kan absolut inte tänka mig att arbeta på en restaurang/bar eller på ett hotell där man tjänar oerhört små summor Baht. Det är inget alternativ för mig. Det är sådant som man gör när man är i yngre 20-årsåldern och vill ha lite erfarenhet från världen. Inte när man ska försöka skapa sig ett liv någonstans. Jovisst, det är väl inget fel på att arbeta på de ställen jag nämner, men jag vill inte gå tillbaka till att tjäna så lite och behöva vrida och vända på varje liten krona. Jag har ett bra jobb nu där jag tjänar bra. efter räkningarna är betalda har jag mycket pengar kvar. Så vill jag även ha det i Thailand. Dessutom vet jag att ska jag kunna åka hem när jag vill och åka på visa-run så måste jag ha pengar; jag kan inte förlita mig på Ao i den avdelningen. Men låta mina män försörja mig eller hjälpa till är något jag aldrig gjort, inte här hemma och jag tänker inte börja med det med Ao. Dessutom är jag för extravagant för att vilja leva på hans knapra lönecheck.

 

Dennis hjälpte mig att inse vad det var jag ville göra – vad jag ville arbeta med i resten av mitt liv. Han fick mig att fundera på vad jag verkligen var duktig på och vad som skulle kunna vara ett lämpligt arbete för mig. Översättning. Jag är duktig på språk – lär mig fort nya och tycker dessutom att det är roligt. Jag älskar även att skriva, gillar att klaga på folk när de inte skriver bra svenska; när det används för mycket talspråk o.s.v. Vilket yrke är mer passande för mig?

 

Internet är en fantastisk möjlighet för översättare. Vi kan sitta var som helst i världen och arbeta. När jag var i Granada och pluggade träffade jag en dag när jag var ute på promenad en äldre man; en pensionär. Han satt utanför sitt hus och bjöd in mig till sitt när jag passerade. Det kändes lite som om ödet ville säga mig något med mitt möte med denna man. Han arbetade precis som jag vill göra. Han var översättare i många språk, och bodde några månader i Spanien och sedan några månader i Mexico. Ibland reste han dessutom i andra länder. Drömyrke och drömtillvaro för min del. Han berättade en hel del om sitt arbetsliv den korta stunden jag var på besök i hans hus som ursprungligen var en grotta – jättemysigt, och i efterhand kände jag mig oerhört tacksam för att jag stött på honom, då jag tyckte att han var en vansinnigt intressant människa. Jag är bara lite störd över att jag inte såg vad ödet ville tala om för mig, förrän nu. Eller nja, jag såg och förstod; det var bara det att jag inte ville gå vidare. Jag hade redan fått min insikt om Dennis och mig. Men jag kunde inte gå vidare. Han hade mig i ett järngrepp och jag inbillade mig att jag älskade honom mer än jag älskat någon annan i hela mitt liv; att han ändå var en fantastisk pojkvän, som stöttade mig i alla väder. Så var nu inte fallet och jag har fått betala dyrt för detta förhållande, men det är en annan historia och den får vi komma till en annan dag, ifall vi nu måste ta itu med den.

 

Att sitta i Kathmandu, Nepal och arbeta som översättare var ett väldigt svåruppnåeligt mål. Då de inte har el dygnet runt och det internet de har när de väl har el skulle inte göra mitt arbete enkelt. Dock är kostnaderna och levnadsstandarden väldigt låg där så jag hade kanske klarat mig på minimalt med uppdrag. Då hade jag kanske inte haft möjlighet att åka hem så ofta, men jag hade i alla fall haft råd att köpa mat till mina barn, ifall sådana kom. Nu blev det inte så, mitt förhållande med Surendra fick ett abrupt slut, så jag fick inte möjligheten att testa. Men redan här hade ett frö såtts och jag var inne på att arbeta som översättare. Jag har inte trivts i mitt land på många år, ibland undrar jag om jag över huvudtaget någonstin trivts här. Jag har försökt i många omgångar, och trott att det ska gå över, men det gör det ju aldrig och jag har alltid trott att det är fel på mig. Det måste det ju vara ifall jag inte trivs i mitt eget land – där jag är född. Men nu har jag insett att det inte är fel på mig; det har bara varit fel att försöka kämpa emot så mycket som jag har gjort. Det har inte gjort mig lyckligare, utan snarare tvärtom. Så nu har jag givit upp, jag ska ge min dröm en chans. Min dröm är att kunna bo i Thailand, och samtidigt att arbeta med det jag verkligen verkligen vill göra.

 

Så mitt yrke kommer att vara översättare, korrekturläsare, eller vad som helst i den inriktningen som möjliggör mitt skrivande och där jag kan hitta uppdrag på nätet. För första gången i hela mitt liv känns min framtid riktigt spännande; det finns en möjlighet att jag kan arbeta med mitt drömyrke och jag kommer att kunna försörja mig på det eftersom jag inte har så höga utgifter, så till en början när det förmodligen kommer att gå segt så har jag råd att ligga lågt. Jag känner mig väldigt hoppfull inför framtiden, allting känns toppen, och den känslan är jag inte bortskämd med, så jag tar tacksamt emot.

Eftersom Ao vantrivs så på Samui bestämde vi oss för att åka till Bangkok. Nåväl, vi bestämde först att vi skulle åka till Koh Tao och lata oss några dagar, men sedan bestämde mannen i förhållandet att Bangkok var bättre. Jag ville inte åka förrän torsdag – fredag eftersom jag betalt mitt rum fram till dess, så vi blev ense om att vi skulle åka till Bangkok på torsdagen. Jag tyckte att han kunde fixa biljett, men det tyckte inte han, för han visste inte var och det var allmänt surt. Jaha, första grälet!!!! Jag försökte hitta det stället vi blev upphämtade på när Pang köpte biljett till mej och Liina, för den bussen var bara grym! Inte en farang, förutom oss, och bara 3 säten på 1 rad, istället för 4, så sätena var grymt breda och man kunde fälla dem hur långt som helst. I den bussen var det inte ens jobbigt att åka ändå till Bangkok. Men jag hittade inte stället, och Ao visste ju inte var man köpte biljett, så jag gick och köpte en vanlig sunkig biljett till en vanlig sunkig farangbuss. Nu undrar väl ni vad en farangbuss är – jo det är en buss speciellt för utlänningar = farang. 950 baht för en person. Hm, inte så billigt, men billigare än flyg i vilket fall.

 

Minivanen som tog oss till Na Thon kom som utlovat kl 12.30. Amazing. Väl i Na Thon fick vi besked av chauffören att vi skulle sätta oss och vänta. Det stod en buss där redan, men vi antog att vi inte skulle med den eftersom han ville att vi skulle sitta utanför. När alla människor redan gått på sa han till oss att vi skulle med den bussen och att vi kunde gå på. Jamen det var väl hyggligt, för nu fanns det inga platser kvar så vi fick inte sitta jämte varandra. Jag förstod inte och började redan bli smått irriterad. Varför var det bättre att vi satt utanför och väntade tills bussen var full? Ibland blir man så trött. Men men, det var bara en liten sväng vi skulle – ut till piren och ombord båten, sedan fick vi gå av igen. Båten var smockfull med folk och jag vet inte varför helt plötsligt alla människor skulle färdas just denna dag. Men det skulle de. När vi var iland, hade många människor gått av båten, så jag fick äran att sitta jämte min pojkvän. PUH! I Surat thani blev det stopp och vi fick besked om att bussen till Bangkok skulle komma kl 19.30 vilket innebar en väntan på ca 2 ½ timme. Ok. Jag läste min bok i min iPad – fruktansvärt grym bok. Har redan lyssnat på den som ljudbok, och nu läser jag den. Man kan aldrig få för mycket av det goda. ”Fallen” av Lauren Kate. Ifall ni gillar änglar och evig kärlek! Vi åt lite och tittade på de söta katterna som fanns där, och helt plötsligt kom tanten som hade stället fram till Ao och pratade lite. Hon sa att de inte gillade thaiare på farangbussen. Varken Ao eller jag förstod någonting. Tanten tyckte att han skulle låtsas att han var från Kambodja eller något. Ao muttrade lite när hon gått; ”vi är i Thailand, varför gillar de inte thaiare?” typ. Jag ruskade på huvudet och undrade själv varför, men brydde mej inte så mycket. Jag var ännu inte medveten om att jag strax skulle uppleva min första interrasiella (?) konflikt. Någon tjomme dök upp och satte en klisterlapp som det stod BKK på, på mej och på Ao. Sedan tittade han lite extra på Ao och frågade om han var thai. Jodå. Han höll sedan någon lång utläggning för Ao på thai, och Ao svarade att han förstod. När jag frågade vad som stod på, fick jag bara en lyft hand till svar av killen. Vilket naturligtvis gjorde mej PISSED OFF! När han till slut vände sej till mej var jag redan ilsk för jag förstod mycket väl vad det handlade om, trots min enorma okunskap gällande det thailändska språket. Ao kunde inte åka med farangbussen för han var thai. Det var absolut inte tillåtet och hittade polisen en thai där skulle det gå riktigt illa. Det är väl onödigt att säga att jag fick en vettig förklaring till varför thaiare inte kunde åka med en farangbuss, allt jag fick veta var att polisen inte tyckte om det. Ok, sen när stoppar polisen en farangbuss. ”Ok, om jag inte får gå ombord på bussen så ge mej mina pengar tillbaka.” Nej det var inte möjligt, för det var ju på Samui man gjort fel. Jag skulle få åka tillbaka till Samui och få mina pengar. Skämtar du med mej? Du säger att jag inte får gå ombord på denna bussen, så ge mej mina pengar. Efter att jag skrikit och gapat en stund gick han med på att ge oss 500 baht och gratis tuktuk till busstationen, där vi kunde ta en thaibuss. Då undrar man ju lite smått ironiskt – får en farang åka thaibuss då? Vi kanske skulle ta varsin buss så alla blev glada och lugna – jobbigt med folk som inte kan hålla sej till sin egen ras, utan måste beblanda sej med andra och göra allting förvirrat för de stackare som håller sej inom familjen, so to speak. Han undrade varför de sålt biljetten på Samui i första hand när han var thai. Men jag visste väl för fan inte att det här var Sydafrika, så jag nämnde inget om att han var thai när jag köpte biljetten. Det hela var ju helt sjukt. Jag fräste till Ao att trodde han att jag tänkte åka lokalbuss och något mer, kommer inte ihåg allt, var så förbannad, och när Ao inte svarade utan bara tittade på mej fräste jag: ”Fuck my ass NO!” Var kom det ifrån då? Ao såg lite förvirrad ut, som om han också undrade var den repliken kom ifrån, men även för att han förmodligen undrade vad den betydde. Så här i efterhand undrar jag också vad den betydde. Sen när slutade jag åka lokalbuss? Jag brukade älska att åka lokalbuss. Överallt. Lokalbefolkningen tyckte alltid det var så roligt när utlänningarna dök upp på deras bussar och när de ville kissa väntade man gärna lite extra på stationen tills de vita var klara. Men jag gillar alltså inte detta längre. Jag har blivit gammal och bekväm tydligen. En sida jag inte alls gillar hos mej. Ingen bohem alltså längre, utan en lyxbackpacker… huga…

 

När vi väl fick en tuktuk och kunde åka därifrån var jag så arg att jag var både lipfärdig och skakig. Ao tog det hela mycket lugnare, och sa att han förstod saken. Jaha. Han trodde först att det handlade om pengarna för mej, men blev snart varse om att det handlade om helt andra saker för min del, precis samma saker som han själv kände. Det störde mej visserligen att jag betalt 1200 baht för att bli transporterad från Samui med båt och buss till Surat thani, en resa som tar knappa 4 timmar. Men det var inte det som var huvudpoängen. Hur som helst var vi på väg till stationen och när vi väl kom dit fanns det ingen buss, den hade redan gått. Men som tur var fick han tag i biljetter till ngn VIP-buss, och vi kunde lifta med en annan buss så vi kom ifatt VIP-bussen. Ibland älskar man bara Thailand och thailändare – de ordnar allt. Inga problem. Förutom de som har med faranger att göra. Sista gången jag åker farangbuss säger jag ju. Bojkott!!!! Big time!

 

Till min glädje insåg jag, när vi såg vår VIP-buss, att det var en likadan som den jag och Liina åkt med. Lucky lucky!!! Nöjd som en liten loppa var jag när jag gled ner i det breda sätet, fick min filt, min lilla matlåda full med kakor, vatten och festis. Varför i hela fridens namn ville man åka trång, sunkig farangbuss när man kunde åka fin thaibuss som var mer VIP-buss än farangbussarna någonsin varit? Dessutom var det billigare också. Tror jag. Skillnaden borde i vilket fall vara hårfin. Min glädje grusades dock lite eftersom det fanns ett helt gäng farangkillar ombord. Ja se, vem är det nu som är rasist?? Hädanefter när jag ska någonstans skickar jag Ao att köpa lokalbussbiljett. VIP givetvis eftersom jag blivit mätt och belåten som en fet gammal katt, men det är ändå en thaibuss. Aldrig mer en farangbuss!!!

Den långa resan hem började ungefär kl 2 på natten i den lilla byn Ban Tachung. Jag började köra och det gick väl sådär. Pang blev nervös när jag skulle svänga första gången vid ett trafikljus och jag hade lite problem med växlingen. Men efter jag vant mig vid att allt satt på fel sida och att det var en liten buss jag körde så gick det bra. Thaiarna är lite dåliga på att stänga av helljuset dock. Vägen var apkass och hål överallt så det var lite bumpy och lite gropigt. Efter ett tag blev vägen bättre. Jag var dock lite bekymrad för tanken var tom. Ja, jag vet inte, varför börjar man en resa med tom tank? Är inte det det första man gör om man ska åka långt – ser till att man har bensin? Jag påpekade för Ao att vi behövde bensin, och hans svar var i vanlig thaistil: Jamen inget är ju öppet. Nämen dåså är det väl ok. Om inget är öppet fungerar väl bilen ändå – utan bensin. Att jag inte tänkte på det. Till slut hittade vi en mack som var öppen. Ao tog över ratten efter det. Jag var helt livrädd emellanåt. Ena stunden körde han i en fil och i nästa i den andra och i tredje mitt emellan, som om han inte kunde bestämma sig vilken. När han växlade vinglade han som fan. Han kunde inte få in 5:ans växel så det fick jag göra åt honom. Ja herregud. Men efter en stund gick det bättre. Då var jag bara rädd, inte livrädd. Vi blev stoppade av polisen en gång, men när Ao sa att han inte hade något körkort vinkade polisen bara oss vidare. Vi behövde inte ens betala något. Vad hände där då? Ao körde ett par timmar och sedan tog Pang över. Jag fick sova.

 

Gookkai var ledsen, saknade Fino redan. Jag förstår det. Tycker fortfarande att det är helt galet att lämna bort henne sådär, men det verkar vara vanligt i Thailand, så vad ska man säga.

 

Resan förflöt ganska smärtfritt ett bra tag, tills kvällen tror jag. Då stod farbror polisen där igen och stannade oss. Ut med er och gör pisseprov. Jag och Gookkai fick ont i magen. Då var det dags igen. Gookkai satt och bad till sin lilla Buddha hon hade runt halsen. Plötsligt dök Pang upp. ”Jag såg det. Jag väntar bara på Ao.” Jag fattade inte riktigt. Men vi fick köra och det visade sig att pisseprovet inte denna gången heller var rent, men polisen såg inte det, eller så brydde han sig inte. Gookkai var ju övertygad om att Buddha fixat detta, jag var inte så säker. Trodde mer på farangorsaken. Men vi slapp betala och vi fick åka utan några som helst repressalier. OMG! Resten av resan blev vi stoppade ett par gånger till men behövde inte göra några pisseprover.

 

Totalt tog resan hem 30 timmar. Helt galet. Pang sa att La brukar köra på 13 timmar. Ja det är ju ännu mer galet. Nu tog det lite lång tid för oss eftersom Pang körde mestadelen själv och han var tvungen att stanna och sova då och då, vilket man förstår. Lång väg att köra själv. Jag var inte sugen på att köra igen, mycket på grund av att jag inte har något internationellt körkort, eller ja i alla fall är det den officiella ursäkten. Jag gillar inte att köra i Thailand. Trafiken var ok, och särskilt när Ao körde, för då fanns det 2 filer och nästan ingen trafik alls. Men bilen var lite större än jag är van vid och det är jobbigt att köra något man inte har riktig kontroll över. Tycker jag i alla fall. Jag tror inte polisen över huvudtaget hade brytt sig ifall jag visat upp mitt svenska körkort. Kanske hade de velat skinna mig på några slantar, men de hade knappast satt mig i fängelse, eller utvisat mig.

 

Kl 8 på morgonen, drygt ett dygn senare var vi hemma. Helt underbart skönt att ”komma hem”. Måste säga att jag är lite ledsen nu att Ao inte vill bo kvar på Samui, fast jag i första hand inte ens ville bo på Samui. Jag gillar att bo vid havet. Ban Tachung har inget hav, inte ens någon sjö. Jobbigt. Och så jvla varmt också. Men som sagt, vi får se. Jag tror att han blir rastlös i Tachung soon enough. Kan jag inte få tag i hyfsat internet heller så kan jag ju dessutom inte jobba, så då måste vi flytta. Jag tycker ändå det är rätt sött av honom att han vill ta hand om sin farmor, för hon har ju ingen annan. Hon har sin son, men han tar inte hand om henne så mycket. När jag var där, ok, men annars är han inte där så ofta.

 

Nåväl. Hemma på Samui – nu ska här badas och shoppas! Tjo tjo!

Jag misstänkte att vi skulle åka till Buriram den 1/9 men visste inte riktigt eftersom Ao inte pratat med Pang. Natten mellan 31/8 och 1/9 ringde Pang typ hela natten men Ao orkade inte svara, och helt plötsligt stog han utanför dörren och knackade. Klockan var halv 5. Vi ska åka hem. Jaha. Nu? Ja, Pang skulle komma tillbaka och hämta oss om en halvtimme typ. Ok. Upp och duscha. Packa väskan för både mej och Ao. Ao gick upp och tog på sej kläder, det var hans bidrag. Sedan satte han sej utanför och väntade. Han kom in och skulle hämta resväskan som jag inte stängt och drog iväg med den så allt ramlade ut. Han såg förvirrad ut. Jag är inte klar, sa jag och han klagade att jag var SLOW. Men hallå!! Jag har packat för både dej och mej och duschat och klätt på mej. Vad har du gjort? Klätt på dej. Yeah. Haha. De hämtade oss nästan på utsatt tid. Impressive. Det var jag, Ao, Pang, Gookkai, Fino, MaiTai, Pong och Chen. Och bussen var inte så stor när man tänker på hur många vi var. Pong körde så Chen satt där fram. De hade inrett där bak med en hel hop packning och täcke på golvet och kuddar i massvis så vi skulle sitta skönt. Inga säten dock, som min mamma förfasade sej över. Det var ingen sån van. Mai bpen rai. Det var helt ok ändå. Enda jobbiga var när Pong inte körde utan han sov för han tog upp typ halva utrymmet och så fick Chen, Gookkai, Fino och jag slåss om andra halvan och jag satt ovanför motorn typ. Eller vad det är. Svinhett var det i alla fall, så jag fick helt ont i röven. Det hjälpte knappt att lägga tredubbel madrass under. Jag satt inte så bekvämt då, plus att Ao inte satt där med mej, han satt där fram med Pang.

 

Men resan gick i det stora hela ganska smärtfritt. Det tog nästan 24 timmar. Hemresan blir lite sämre tror jag. För Pong och Chen har redan åkt hem, så det blir bara Pang som kör. Han vill att jag ska köra lite, men jag är lite osäker till om jag vill. För det första har jag bara mitt svenska körkort med mej. Jag vill ju inte riskera att betala böter. För det andra gillar jag inte trafiken i Thailand. I och för sej var vägarna väldigt lugna när vi körde upp men ändå. Men vi får se hur vi gör. Inte så bra heller om Pang ska köra bil i 24 timmar i sträck. Inte riktigt schysst. Varken Gookkai eller Ao kan ju köra bil heller, så det hänger på mej.

 

Resan upp hit var egentligen för Pang ville lämna Fino här hos hans föräldrar i några månader. Han tror att det är bra för Fino att vara på landet lite. Konstig inställning men det verkar vara normen här i Thailand. Vi föder barn och sedan lämnar vi dem till mamma och pappa, alternativt mormor/farmor och morfar/farfar. Pong och Chens dotter bor hos hennes mamma, men nu när vi är här har hon varit hos farmor.

 

När vi kom fram på morgonen till Aos hus kom farmor ut och tog emot mej med öppna armar och kramade mej så länge så jag trodde jag skulle gå av på mitten. Sedan tog hon mina händer och såg så lycklig ut och sedan kom det magiska ordet: Kidtung. WHAT? Så kan man väl inte säga. Hon kan väl inte redan ha saknat mej när hon inte kände mej. Eller? Men det var jätteskönt att bli så väl mottagen, jag har varit lite nervös att hon kanske inte skulle tycka om mej. Hon kanske ville att Ao skulle ha en thaitjej, men hon verkar egentligen bara lycklig att han har någon överhuvudtaget. Varför får jag alltid tag i såna konstiga asiater som inte haft någon? Haha…

 

Ao satte igång att storstäda i huset och gjorde iordning ”säng” åt oss och höll på som en liten husfru. Det var ganska gulligt. Men allt han gör är ju gulligt. Pang och jag satt utanför och pratade med farmor. Eller ja, Pang pratade och jag lyssnade mest på ord som jag inte förstod.

 

Ao och hans farmor (hans pappa hängde här under tiden jag var här också mest hela tiden, annars brukar han inte vara här) bor väldigt fattigt men huset är stort och man skulle kunna göra det fint. Ao kommer att flytta hit när jag åker hem, men jag är osäker på ifall jag kan bo här eller inte. Huset ligger i en liten by mitt ute i ingenstans. Jag har ingen mobiltäckning, men det är nog True Move som suger där, för Ao har täckning med dTac. Här finns typ någon liten affär där du kan shoppa läsk och toapapper och annat sånt man shoppar i små thaiaffärer, annars finns det ingenting. Och när jag säger ingenting menar jag verkligen ingenting. Ingen biograf, inget biljardställe, ingen restaurang, inga klädaffärer, inget internet, tjaa, i det stora hela finns här ingenting. Vill man ha någonting får man åka och åka och åka tills man kommer fram 3 timmar senare. Kan jag bo så här? Nej det kan jag inte. Jag måste ha internet i alla fall. Bygga en swimmingpool måste jag också ifall vi ska bo här. Här e så asvarmt och det finns inget vatten att bada i någonstans. Galet. Men människorna är väldigt trevliga och jag trivs faktiskt. Lite justeringar så kanske man kan bo här. Misstänker dock att jag inte får lika mycket besök hemifrån om jag bor ute i bushen, men det får väl vara väl med det. Vi får se var vi hamnar. Jag oroar mej inte så mycket ännu, det är lång tid kvar och han hinner säkert tröttna på Buriram innan jag ska flytta hit.

Over and out!