Igår åkte jag, Ao och Malin (min klasskamrat) för att ansöka om visa extension på 30 dagar. Detta är något man kan ansöka om och få på ett turistvisum man fått hemifrån. Vanligtvis bara en formalitet med ansökningen, man får det oftast. Har inte direkt hört någon som fått avslag. However, så kan man bara göra det en gång per ”visumomgång”, så innan sista datumet som nu blir 26 november, så måste jag lämna landet för att sedan komma tillbaka och aktivera nästa ”leg” på visumet. På det kan jag söka om extension också. Så jag kan stanna i landet 90 dagar åt gången, vilket är ganska smidigt. Hade jag fått ED-visum, som planen var från början hade jag kunnat stanna längre, men ingen idé att sörja över spilld mjölk.

Efter lektionen ca 11 begav vi oss av mot Na’thon. Hann precis dit innan de skulle stänga för lunch och jag fick tag i 2 formulär. De hade formulären BAKOM disk, vilket verkade lite onödigt. Varför inte ha dem utanför eller framför disken så att man kunde ta dem själva. På så vis hade man sluppit störa henne som satt och hjälpte de andra farangerna. Hon påpekade i alla fall att vi skulle återkomma kl 13 och jag nickade leende. Bäst att visa sig från sin bästa sida. Hon log tillbaka. Malin behövde fler papper, då hon ska köpa en moppe, så hon behöver tydligen papper som visar att hon får äga något i landet, plus papper för ett körkort. Hon frågade vänligt efter dessa, men fick ett fräsigt svar: ”1 o’clock!”. Vi såg förbryllat på varandra. Ok, hon var kanske jättehungrig, så vi beslutade oss för att fråga när vi kom tillbaka. Vi gick in på närmaste café för att kopiera de papper vi behövde till ansökan; 1 på passfotot, 1 på visumet och 1 på själva inresestämpeln. Sedan åkte vi och käkade på en restaurang, där vi även fyllde i formulären. Sedan tillbaka och 10 minuters kö, sedan var vi framme och lämnade fram våra ansökningar. Malin frågade efter de andra lapparna hon behövde. ”Vi tar visumet först och sedan när det är klart får du det andra.” fick hon till svar. ”Ok.” Så såg tjejen att Malin lämnade fram 2 st visumfoton (det stod på internet att de skulle ha 2 foton, men tydligen behövde de bara 1) och då helt plötsligt skulle de andra lapparna fixas med en gång. De är märkliga i det här landet. Så mycket byråkrati men ack så ologiska. Hon fick betala en massa hundra baht för sina extra papper och tjejen plussade på 30 minuter på våra visumansökningar också. 1 och en halv timme. Men helt ok ändå tycker jag och att man slipper vänta där är ju ett plus i kanten.

Medan vi väntade åkte vi ned till Na’thon och kollade lite i affärer. Malin var på jakt efter ett par saker (som hon hittade) och jag köpte ett par fiskarbyxor som jag velat ha sedan jag kommit hit, men inte fått köpt. Äntligen. Sedan var vi på väg därifrån och gick förbi ett massageställe. Jag utbrast att jag ville ha fotmassage (men det var egentligen pedikyr jag tänkte på för mina fötter ser för jvliga ut!) och Malin föreslog att vi skulle ta 30 minuter där och då, eftersom det var en stund kvar tills visumen var klara. Vi gick dit. Ao var tolk, och vi blev inblandade och en tjej frågade oss om vi ville ha 60 minuter. ”No, 30 minutes for us 2.” eller något i den stilen sa Malin, och tjejen utbrast: ”2 minutes?” Hon såg något förbryllad ut. ”No no no, 30!!” Ok ok ok. Alla förstod. Farangerna ville ha 30 minuters fotmassage. Men 30 minuter gick, 35, 40. Jaha, ingen förstod alltså. Ao började skruva på sig och såg alltmer uttråkad ut. 1 timmes fotmassage blev det, men ja, det var avkopplande åtminstone och det enda som störde var väl att det var synd om Ao som fick sitta där och glo under tiden, men han klagade i vanlig ordning inte.

När vi kom tillbaka till Immigration Office så var mitt pass åtminstone klart. Alla klara pass låg i en liten papplåda som stod på disken. Det var bara att välja och vraka vilket man ville ha tydligen. Malins låg på bänken bakom disken. Det var tydligen inte klart. De höll på med de andra papprena. Malin frågade en tjej där om det var klart och fick till svar – nej. Sedan skulle hon tydligen ta hand om det, men tog de andra som kom in efter före hon började med Malins. I vanlig rörig ordning. Så Malin fick stå där och vänta. Medans 2 andra thaikvinnor, som arbetade där, sprang runt och tjattrade med alla, men inte gjorde något vettigt. Hon som hjälpte Malin printade ett par papper som hon stack in i Malins pass som hon sedan lade i högen på bänken närmast oss, men en bit ifrån oss. Hon sa inget utan fortsatte istället att beta igenom resten av högen med visumansökningar. Malin frågade efter en lång stunds tystnad ifall hennes pass var klart nu. ”NOT YET!” Ok. Man vågade liksom inte fråga så mycket mer. Den äldre kvinnan dök upp bakom disken igen. Den yngre tjejen lade ytterligare ett papper från printern i passet, men sa fortfarande ingenting till Malin, så Malin vände sig till den äldre och pekade på sitt pass och frågade om det var klart. Den äldre kvinnan tog upp passet och papprena och vände och vred på det. Utan ett ord till Malin gick hon därifrån med passet i handen. Jaha. Hon gick in i ett rum, som hon sedan kom ut ur efter en stund med flera andra pass i handen. Så gick hon in i nästa rum. När hon sedan kom tillbaka var passet klart. Det konstiga var dock att det fanns ingen kommunikation mellan den yngre tjejen som förberedde Malins pass och den äldre kvinnan som gick för att få papprena Malin behövde påskrivna. Så hade Malin inte sagt något så hade den äldre kvinnan förmodligen inte ens plockat upp passet. Wierd huh? Men det är ju vanlig asiatisk lågprisordning. Jag blir alltid lika förvånad när det går framåt. Effektivitet verkar inte finnas i det här landet, eller Nepal. Nepal var ju värre självklart, och Thailand verkar vara steget före Nepal vad gäller byråkrati, men det är ändå helt galet. Så många som jobbar överallt, men ändå ingen effektivitet. Skumt.

Anyhooo, vi fick våra pass och nu har vi våra dagar, så allt är frid och fröjd. Nu är det 3 månader tills nästa gång jag behöver åka dit så det är väl bara att börja vänja sig antar jag. Det här är mitt liv nu ju.