Ibland springer man i livet förbi människor som lämnar lite mer spår än andra; människor som inspirerar en eller på något sätt imponerar. Jag har mött många i mitt liv, konstigt vore det väl annars, men speciellt några stycken har dröjt sig kvar, kanske för att det de gjort eller planerat att göra legat så nära mina egna drömmar och mitt eget hjärta.

 

Jag träffade 3 av dem i Spanien när jag var där på en 6-veckors intensivkurs för att studera spanska i Granada. Den första jag ska berätta om heter Marie, en amerikansk tjej som vuxit upp i Frankrike; hon tillhörde någon avart av den kristna kyrkan, minns inte ens idag vilken – baptism eller något sådant. Hon hade hur som helst blivit erbjuden av sin kyrka att flytta till Spanien – någon liten by någonstans – och lära ut franska. Hon var lärarinna, men hon kunde inte ett ord spanska. Detta såg hon inte som ett problem, så hon packade sin väska och drog till Spanien för att tillbringa ett års tid där med att lära sig spanska. När hon berättade historien var den så självklar så klockren på något sätt; det fanns inga tvivel om huruvida hon skulle kunna lära sig spanska ens, utan det var självklart att hon kunde. Många människor stannar just där i stadiet för att de tror att de inte kan, de försöker inte ens. Min spanskalärarinna i Halmstad försökte kväva mina översättardrömmar med att inför hela klassen hånfullt kväsa att det var otroligt svårt att översätta, till och med för infödda. Det var svaret hon gav när jag berättade om varför jag läste spanska på universitetet eller snarare sagt – den rötna högskolan som Halmstad står till tjänst med. Marie tvivlade inte på att hon skulle kunna lära sig spanska tillräckligt för att sedan kunna lära ut franska. Jag blev grymt inspirerad.

 

Flicka nr 2 gick också i min spanskakurs och hette Mylene och kom från Kanada; Quebec. Hon var lite äldre än mig och hade gått igenom ett riktigt dåligt uppbrott med livet i allmänhet. Hon stod där en dag, med välbetalt, framgångsrikt jobb och make och hela köret (dock inga barn) och fick en panikattack. Sprang in i väggen i 380. Ungefär som ”Eat, pray, love”. Historien var ännu längre och än mer fascinerande än jag berättar här, och hon har skrivit en bok om hela den inre och yttre resan, vilken inte var klar när vi träffades. Hon inspirerade mig dock genom att ha tagit sig ur en dålig situation som hon insett att hon befann sig i, där hennes liv var centrerat kring pengar och nu när hon äntligen följde sitt hjärta så mådde hon så mycket bättre och såg livet med helt andra ögon. Utan att riktigt förstå det så befann jag mig i precis samma situation som Mylene. Jag hade ett hyfsat betalt jobb, med tanke på min bristande utbildning, och min sambo hade precis avslutat sin utbildning och hade fått ett riktigt bra jobb och nu skulle vi bara börja jobba oss uppåt, uppåt, uppåt. Min sambos sikte hade alltid varit pengar och välfärd, vilket även mitt blev under våra år tillsammans. Han gillade aldrig min frilansaridé, eftersom det skulle innebära att jag inte var fast anställd någonstans, men ja, jag såg det aldrig som något problem, men jag tror nog att han faktiskt var så ytlig att det var en av anledningarna till varför han senare dumpade mig. Jag var helt enkelt för flummig för honom.

 

Person nr 3 var en man, vars namn jag har glömt av. Jag var ute och promenerade en dag. Hade precis varit uppe på Al’hambra. För er som har sett den så vet ni vad jag talar om. Jag älskar sånt – ruiner, enorma gamla byggnader, allt. Jag kan ströva runt i timmar på platser som får folk att bli uttråkade. Susanne suckade tungt efter 2 timmar uppe på Machu Picchu och sa att hon skulle gå och sätta sig på cafét en stund och dricka lite kaffe medans jag fotade loss. 8 timmar senare var jag klar. Hur som helst, Granada. Jag var på väg nedför Al’hambra, och tänkte att jag provar en ny väg idag. Det var inte min första gång däruppe precis. Jag gick förbi en gammal man som satt utanför sitt hus på en liten pinnstol. Han hälsade glatt på mig och jag hälsade tillbaka och stannade till min enorma förvåning till och med och frågade hur han mådde och startade en konversation. Ja, nu förstår jag att även ni, läsare blir chockade. Men jag kände väl på mig att det var något speciellt med mannen i fråga. Och det var det. Han var 65 år, ursprungligen från Sydamerika (om jag minns korrekt), men bodde numer i Spanien, Mexico och ett hus i något annat land som jag inte heller minns längre, men det var 3 hus i alla fall. Han talade 6 språk flytande och arbetade som frilansande översättare. Han bjöd in mig i sitt hus, som nog var det coolaste hus jag besökt. Det var inne i berget och alltså som en urhuggen grotta. Chockande till och med att jag gick in i huset – i en vilt främmande mans hus. Men ja, jag kände en connection, så det kändes inte alls konstigt. Han hörde om mina planer att bli översättare och tyckte att det var ett alldeles förträffligt bra val av mig. Man behövde ingen fast plats, om man älskar att resa, vilket han också gjorde, så var det ett underbart yrke. Han hade aldrig ångrat sitt yrkesval, vilket han påpekade att han inte trodde att jag skulle göra heller.

 

De här tre människorna har inspirerat mig mycket, och jag tänker på dem med jämna mellanrum när jag känner mig nedstämd eller kvävd, eller helt enkelt bara orkeslös. Då blir jag lite piggare och känner att det här nog kommer att ordna sig.

 

Vi behöver alla någon som stimulerar oss, som inspirerar och imponerar, men kanske inte den där enormt grymma fotografen som alltid tar perfekta bilder, utan någon verklig person vars väg är snarlik din egen, vars mål även du hade kunnat uppnå. Jag tror verkligen att man kan uppnå och åstadkomma precis vad som helst, bara man själv tror tillräckligt på sig och man är villig att kämpa.

 

The sky’s the limit!